Lars Fornelius

1 Fornelius, Lars (Laurentius), f 1606 i Fornåsa (Ög), d 7 juli 1673 i Uppsala. Föräldrar: bonden Johan Persson o Ragnhild Nilsdtr. Inskr vid Uppsala univ sept 1624, mag i Leiden omkr 1630, bibliotekarie vid K Biblioteket i Sthlm 26 mars 1634, professor poeseos i Uppsala 5 nov 1635, teol prof där 1636.

G 1634 m Anna Andersdtr.

F, ej med orätt kallad »Sveriges förste estetiker», är framförallt av betydelse som introduktör av den aristoteliska poetiken, närmast efter nederländska och italienska mönster. Bland lärarna i Leiden framhäver han särskilt de klassiska filologerna Daniel Heinsius och Gerhard Johan Vossius, »två förträffligaste män, som Academien på den tiden stort namn gåfvo»; han nämner även Franco Burgersdicius, en av de främsta inom den nyaristoteliska rörelsen.

F var, sin plikt som poeseos professor likmätigt, själv skald på såväl latin som grekiska. Hans mest betydande dikt torde vara det omfångsrika hexameterpoemet »Gustavus Sago-Togatus» (1631), en lovprisning av Gustaf II Adolfs insatser som krigare och kulturperson.

Universitetskonstitutionerna föreskrev, att poeseosprofessorn skulle demonstrera de poetiska principerna »genom föreläsningar över de erkända skaldernas verk». F synes också helt ha anslagit sina föreläsningstimmar åt dylik textgenomgång. Av bevarade kataloger framgår, att han under årens lopp förklarat Vergilius, Horatius och Ovidius, framförallt Metamorphoserna.

Redan innan F blev professor, hade han emellertid vid privata kollegier ägnat sig jämväl åt den systematiska poetiken. Från dessa lektioner föreligger ett handskrivet häfte med anteckningar, kallat »Institutio Poeseos». Såvitt känt får detta betraktas som det första exemplet på humanistpoetik från Uppsala universitet. Att vänta någon självständig teoretisk insats – författaren var vid tillfället en tjugofemårig student – var givetvis orimligt. Det lilla arbetet består i själva verket genomgående av excerpter ur eller trogna omskrivningar av vissa partier av J C Scaligers berömda »Poetices libri septem». Framställningen omfattar en redogörelse för diktkonstens väsen och ursprung, för de olika genrerna och för stilarterna. Dessa ting skulle senare komma att behandlas väsentligt utförligare i F:s huvudarbete, »Poetica tripartita» (1643).

Första delen av detta verk, »De Poeticae Origine, Natura, Usu et Jurisdictione», ventilerades som dissertation 1641, den andra, »De Poematum Divisione» 1642. Den tredje, »De Charactere» – behandlande stilistiken – har troligen aldrig ventilerats utan utgavs först tillsammans med de tidigare 1643. Att verket från början planerats som ett sammanhängande helt är uppenbart. Liksom Institutio är det i hög grad osjälvständigt. Hela avsnitt är – som utretts av G Bergh – praktiskt taget ordagrant övertagna från utländska författare: Scaliger, Pontanus, Viperani, Minturno, Heinsius o a.

Osjälvständigheten hindrar dock inte, att F:s poetik är ett i hög grad intressant arbete. Även urvalet och samarbetningen av de ledande teoretikernas skrifter får betraktas som ett aktningsvärt initiativ; resultatet är en för sin tid god handbok i litterär teori och kritik, baserad på de aristoteliska kärnsatserna om diktkonsten som mimesis (efterbildning av verkligheten) och om de stora poetiska genrernas regler och funktion. Den kom att användas mer än ett århundrade; det sista belägget för att den utnyttjats i ett privat kollegium är från 1748.