Tom H Forssner

2 Forssner, Tom Hjalmar, bror till F 1, f 21 okt 1874 i Sthlm (Klara), d 2 mars 1951 i Sthlm (Engelbr). Mogenhetsex vid N reallärov i Sthlm 1893, inskr vid Uppsala univ 18 jan 1894, jur kand ex 14 sept 1900, anst på Abenius o Koersners adv:byrå i Sthlm 1901–18, led av Sveriges adv:samf 1904, adv:byrå i Sthlm 1918 (tills först med G Abenius, sedan med D Bergman o H Bauer), ordf i Sveriges adv:samf 1920–33, sthlms-avd:s ordf 1918–33, ordf i styr för Graningeverkens ab, Sandvikens Cellulosa ab o Utansjö Cellulosa ab från 1932. – RNO 1920, jur hedersdr i Uppsala 16 sept 1927, KVO2kl 1929, KVO1kl 1947.

G 23 febr 1907 i Lund (Landsförs) m Margrete Sökjer-Petersen, f 14 sept 1879 i Sireköpinge (Malm), d 20 aug 1955 i Sthlm (Ad Fredr), dtr till Iantbr Hannibal Oscar Petersen o Maria Sökjer.

Efter en kortare tids tingstjänstgöring blev Tom F redan 1901 anställd som biträdande jurist hos vice häradshövdingen Gustaf Abenius i Sthlm. Hos denne framstående affärsjurist och den med honom samarbetande Albert Kôersner, senare professor vid Handelshögskolan och justitieråd, fick han den bästa tänkbara utbildning för advokatyrket.

Inom den krets av delvis personliga vänner, som utgjorde kärnan i den 1899 stiftade Frisinnade klubben, deltog F under sina tidigare advokatår med livligt intresse i den politiska och kulturella debatten. I de politiska striderna i försvarsfrågan 1914 var F talesman för de liberala försvarsvännerna som opponerade mot den försvarspolitik, som Karl Staaff företrädde. F uppgives vid denna tid ha känt en stark dragning till litterär och politisk verksamhet. I yngre år hade han medverkat med artiklar om sv förhållanden i den danska tidningen Politiken. F:s framgång på advokatbanan och därmed förenade växande arbetsuppgifter gjorde det dock omöjligt för honom att annat än i begränsad omfattning ägna sig åt uppgifter utanför yrket. Sina litterära intressen förblev han emellertid trogen, och han framträdde själv som dramatisk författare bl a med skådespelen »Ester» och »Den stora donationen», uppförda på Dramatiska teatern 1908 resp 1921.

I Sveriges advokatsamfund anlitades F för varjehanda förtroendeuppdrag och hans ordförandetid 1920–33 betecknar ett betydelsefullt skede i samfundets utveckling. Med den idealitet som utmärkte F ställde han mycket höga krav på advokatyrkets utövare i alla avseenden. Om advokatkåren kom att bestå av personer helt skickade för sin uppgift, skulle den enligt F:s mening få den ansedda ställning som den med rätta borde äga. Hans verksamhet för att på olika sätt höja advokaternas anseende kom att sträcka sig vida utöver de uppgifter man närmast tänker sig förenade med ordförandeskapet i advokatsamfundet.

Advokatsamfundets yttrande över Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildande (1927) innehåller till mycket stor del F:s egna idéer och utgör ett lysande prov på hans stilkonst. Sällan har på ett så övertygande sätt fördelarna med den tilltänkta ordningen ställts i motsats till det rådande systemets avigsidor. F:s verksamhet som advokat inföll till väsentlig del under den gamla rättegångsordningen, och han nödgades därför själv i stor utsträckning verka genom det skrivna ordet. Trots att vad han i detta avseende åstadkom var av högsta kvalitet, kände han utan tvivel den skriftliga formen i rättegången som ett tvång, vilket säkerligen bidrog till att han blev en avgjord anhängare av muntlighetens princip.

F:s orientering på kulturella och politiska områden kom honom indirekt till godo i hans verksamhet som advokat. Den förlänade åt hans omdöme ett djup och en bredd, som inte är vanliga hos yrkesjuristen. Med en starkt kritisk läggning förenade han godmodighet och bred mänsklighet i sin uppfattning om personer och förhållanden.