Louis Frænckel

Frænckel, Louis, f 27 mars 1851 i Aschersleben, Tyskland, d 19 aug 1911 i Berlin (enl dödb för Jak, Sthlm). Föräldrar: köpmannen Joseph F o Carolina Heinemann. I handelslära i Aschersleben 1868–70, tjänsteman, sedermera prokurist, i bankirfirman B M Strupp i Meiningen 1871–74, innehade egen agenturaffär i Sthlm 1874–80 samt bankirfirman Kommanditbolaget Louis Frænckel & Co, likaledes i Sthlm 1880–93, verkst dir i ab Sthlms handelsbank från 1893 o led av bankens styrelse under samma tid. RVO 1886, KVO1kl 1898, KNO1kl 1906. – Ogift.

F:s morbror Carl, adlad von Heinemann, var från 1870 preussisk generalkonsul i Sthlm, där han bl a som representant för bankirfirmor i Frankfurt a/M förmedlade svenska statslån under 1860-talets järnvägsbyggande. På hans förslag överflyttade hans systersöner David och Moritz Fraenckel till Sverige, där den förre etablerade sig som grosshandlare i Sthlm och den senare gjorde sig bemärkt som representant för det stora tyska kalisyndikatet. Även Louis F flyttade 1874 till Sverige, började som biträde i brodern Davids affär och öppnade snart en agenturaffär i Sthlm, förnämligast i salt, varjämte han var ekonomisk korrespondent till några tyska tidningar.

Efter C von Heinemanns död 1877 blev F en av hans boutredningsmän och kom därigenom i förbindelse med ett flertal utländska banker och bankirer, vilket föranledde honom att 1880 grunda bankirfirman Kommanditbolaget Louis Frænckel & Co, vars huvuddelägare var den framstående Frankfurtbankiren baron Ludvig Erlanger. Firman drev snart en omfattande inkassoaffär och arbetade sig så småningom även in på lånemarknaden, där den genom sina goda förbindelser främst med den tyska kapitalmarknaden bl a förmedlade en del kommunala lån samt lån för Sveriges allmänna hypoteksbank. Genom dessa framgångar hade F dragit uppmärksamheten till sig som en skicklig och driftig finansman, så att han 1893 fick erbjudande att överta chefskapet för ab Sthlms handelsbank mot att han på banken överlät sina dåvarande affärsförbindelser och likviderade sin bankirfirma. F accepterade, och det blev sålunda inom detta bankföretag han skulle komma att utföra sin förnämsta gärning.

Det ekonomiska världsläget var under 1880-talet tryckt, och så var även fallet med det svenska affärslivet. För bankernas vidkommande blev verkningarna härav snarast förvärrade genom den rådande konkurrensen på räntemarknaden, där ofta enhetlighet och ett gemensamt uppträdande strandade på den ena eller andra bankens motstånd. Även den 1871 bildade Sthlms handelsbank (sedermera från 1919 ab Sv handelsbanken), vilken huvudsakligen ägnade, sig åt finansiering av järn- och trävaruindustrien, hade under denna tid en relativ nedgångsperiod, vilken dessutom på ett kännbart sätt kom att skärpas genom vissa uppseendeväckande oegentligheter, som 1888 kom att bl a kosta banken större delen av dess reservfond och även försvaga dess anseende hos allmänheten. I detta läge sökte man en ny verkställande direktör, som skulle kunna återupprätta såväl bankens affärsställning som dess anseende utåt, och därvid föll valet på F.

F:s första åtgärder inriktades på att rensa bankens portfölj, stärka grundvalen för kommande finansiella operationer samt utvidga nätet av utländska förbindelser. Hans närmaste uppgift blev också att utveckla obligations- och växelaffärerna. Hans synpunkter och tillvägagångssätt härvidlag var främst bankirens, sådana de utbildats under århundradens traditioner; närmare bestämt »de korta, vinstgivande transaktionerna, affärsförmedlingen på kort sikt, som giver kunden vad han för tillfället behöver och tillförsäkrar kreditgivaren en omedelbart realiserbar, oftast betydande vinst» (Hallendorff). Han besatt en enastående förmåga att å ena sidan snabbt fatta beslut i en given situation och å andra sidan personligen medla mellan skilda intressen, övervinna motsättningar och förbereda önskvärda sammanslutningar. I detta hänseende kom F att utöva ett högst betydande inflytande på gestaltningen av landets affärsliv, varvid hans ständigt växande, personliga auktoritet tillika gav åt hans bank ett alltmer ökat anseende. Den i egentlig mening bankmässiga verksamheten torde däremot ha intresserat honom mindre. Han önskade inte själv handlägga rutinmässiga, inreorganisatoriska problem utan valde här utvägen att omge sig med en duglig och pålitlig personal. Hans omtanke om dennas bästa tog sig uttryck på många sätt, bl a genom frikostiga donationer till den pensionsfond, som på hans initiativ inrättades 1896, varvid han som grundplåt skänkte 25 000 kr. På sin sextioårsdag donerade han till fonden ytterligare 500 000 kr.

1890-talets stigande konjunkturkurva medförde ökade investeringsbehov för såväl stat och kommuner som industrien. Därvid påkallades självfallet bankernas medverkan genom emissionsverksamhet och obligationsupplåning m m, vilket krävde allt större kapital, allteftersom rörelsen utvecklades. F valde därvid metoden att träda i förbindelse med banker runt om i landet för gemensamma konsortialaffärer. Själv medverkade han personligen och genom sin bank till grundandet av Skånska handelsbanken 1896 och Gbgs handelsbank 1897 samt träffade sistnämnda år avtal om samarbete även med Sundsvalls handelsbank. Kretsen utvidgades alltmera så att 1907 Sthlms handelsbank vid större obligationsaffärer stod i förbindelse med sju landsortsbanker. Samarbetsavtalen med dessa banker rönte stor uppmärksamhet som prov på F:s finansiella skicklighet. Av betydande vikt och mycket uppmärksammad blev den utjämning som 1907 skedde mellan de tidigare inte minst på den utländska, i främsta rummet franska lånemarknaden skarpt konkurrerande stora bankinstituten Sthlms enskilda bank och Sthlms handelsbank (Gasslander, 2, s 71–79, 306–308). Det samarbete, som därvid etablerades och som småningom blev allt intimare, beseglades offentligt genom de donationer till Sthlms stadshus om 1/2 miljon kr vardera, som de båda bankernas ohefer K A Wallenberg och F samtidigt gjorde.

1900-talets första decennium präglades av storindustrialismens genombrott, då behovet av bankernas stöd var särskilt intensivt. För det svenska bankväsendet medförde skedet därutöver viktiga förändringar; den sedelutgivningsrätt som tidigare varit ett privilegium för de enskilda bankerna till skillnad från aktiebankerna upphörde helt från 1904. Alla affärsbanker blev därigenom likställda och började nu ett samarbete av väsentlig betydelse bl a i gemensam reglering av sina in- ooh utlåningsräntor. För Sthlms handelsbanks del innebar epoken under F:s skickliga ledning och därtill gynnsamma konjunkturer ett betydande uppsving. När F tillträdde ledningen 1893, var bankens grundfond 4 miljoner och reservfonden 1/2 miljon kr; 1910, det sista året F levde, hade fonderna bl a genom tre lyckade nyemissioner av aktier (1897, 1903 och 1910) och genom de tidtals högst avsevärda vinstbelopp, som konsortialverksamheten tillförde banken, stigit till 21 resp 22 miljoner, och utdelningen till aktieägarna hade successivt ökats från 5 % 1893 till 18 % för 1910. Bankens hela omslutning, som 1893 stannade vid 22 miljoner, utgörande 3,12 % av landets samtliga bankers, ökade oavbrutet för att 1911 uppgå till över 150 miljoner eller 5,9 % av den sammanlagda bankomslutningen.

Bland F:s insatser för konsolidering av sv industrier må här nämnas hans ingripande i de skånska sookeraffärerna, varigenom överproduktion och utländsk konkurrens övervanns och vägen banades för sockerindustriens sammanslutning till Sv Sockerfabriksab 1907. F ägde även stora intressen i skånska privatjärnvägar. Vid sammanslagningen av de många bryggeriföretagen i huvudstaden till ab Sthlms bryggerier tog F en synnerligen verksam del. Han var en av initiativtagarna vid bolagets bildande 1889. Konkurrensen från det av Sthlms enskilda bank stödda Stora bryggeriet upphörde definitivt 1910, då detta företag gick i likvidation och dess fastigheter inköptes av ab Sthlms bryggerier. S å som ab Sthlms bryggerier bildades tillkom på F:s initiativ ab Gbgs förenade bryggerier, vari ingick ab J A Pripp & Son, Gbgs bryggeri och Eriksbergs bryggeri. De sammanslagningar i konkurrensbegränsande syfte inom bryggeri- och sockerindustrierna, vari F medverkade, kom snart att ge utdelning i ökad lönsamhet och befrämjade dessa näringsgrenars vidare utveckling.

Även för upparbetande av svensk export tog F betydelsefulla initiativ, bl a 1906, då på hans förslag inom banken inrättades en särskild avdelning för handeln med transoceana länder, på vilken avdelning han själv nedlade avsevärda personliga uppoffringar. Redan 1907 överläts emellertid avdelningens uppgifter på det av F jämte svenska och utländska intressenter grundade Sv Emissions-ab.

Gentemot kunderna följde F orubbligt principen att i svåra tider – exempelvis under den visserligen kortvariga men skarpa penningkrisen 1907–08 – på alla sätt söka hålla dem om ryggen och hjälpa dem att genomkämpa krisen för att så mycket säkrare kunna räkna på dem i goda tider. Belysande för hans inställning är följande passus ur ett brev till en affärsvän hösten 1907: »für mich erscheint es erste Bedingung, dass man die Kundschaft nobel behandelt. – – – Folgen Sie in Zukunft meinem Prinzip: Sei zurütckhaltend in guten Zeiten, damit Du in schlechten Zeiten liberal sein kannst. Dank diesen Prinzip haben wir uns unsere Position gemacht». F ägde en enastående begåvning och ovanlig arbetsförmåga och initiativkraft. Som motståndare i affärer var han så fintlig, rik på utvägar och snabb i handling, att han blev både fruktad och utsatt för skarpa angrepp (Hallendorff). Som finansman åtnjöt han emellertid ett mycket stort anseende och betraktades som en auktoritet av hög rang.

F efterlämnade en behållen förmögenhet på nära 3 miljoner kr. Förutom till släktingar fördelades arvet på följande större poster: 200 000 till Nationalföreningen mot tuberkulos, 200 000 till Sophiahemmet och dess sköterskor, 100 000 till Tyska hemmet samt 50 000 var till Jakobs församling och Mosaiska församlingen. C:a 750 000 fördelades lika mellan Handelshögskolan i Sthlm och en stipendiefond för utländska handelsstudier.