Anton J Fridrichsen

Fridrichsen, Anton Johnson, f 4 jan 1888 i Meraker, Nord-Tröndelag, Norge, d 16 nov 1953 i Uppsala (Domk). Föräldrar: sognepresten o prosten Jakob Skavlan F o Maria Johnson. Examen artium vid katedralskolan i Trondhjem 5 juli 1904, teol fil ex vid univ i Kristiania 10 jan 1907, teol kand ex 16 juni 1911, praktisk teol ex 21 dec s å, studerade som stipendiat nytestamentlig teologi o klassisk filologi i Breslau o Göttingen 1912–13, prästv 20 aug 1913, adjunktstipendiat i exegetik vid univ i Kristiania 1 juli 1915, doc där 1 juli 1916, disp för teol drsgrad i Strasbourg 3 juli 1925 (promotion s d), vik prof vid univ i Oslo 1 juli 1926, förordnad av kanslersämbetet 12 nov T 92 7 att från 1 jan 1928 uppehålla professuren i exegetik vid Uppsala univ, prof där i samma ämne 27 april 1928—1 febr 1953, sv medborgare 10 febr 1928, led av Uppsala domkapitel 1928–36, 1938–39. – LVA i Oslo 1925, teol hedersdr vid univ i Marburg 1927 o i Uppsala 1932, RNO 1936, LHVU 1938, KNO 1948, teol hedersdr i Oslo 1951, Brittiska akad:s Burkitt-medalj 1952.

G 7 okt 1931 i Sthlm (Hedv El) m Signe (Nini) Ullman, f 23 juli 1891 i Foss (Göt), dtr till godsägaren Magnus Wilfrid U o Malin Fredrika Kjellberg.

F föddes i ett norskt prästhem som det andra barnet bland åtta söner och en dotter. Fadern var den fjärde prästen i rakt nedstigande led inom släkten. Även modern kom från en prästsläkt, och medan hennes farbroder, den vid Norges teologiska fakultet under senare hälften av 1800-talet dominerande professorn Gisle Johnson, förenade luthersk ortodoxi och pietistisk livssyn, hörde hennes far till minoriteten av grundtvigianer, ett förhållande som gjorde att F livet igenom kände sig som arvtagare till en icke-pietistisk, grundtvigiansk tradition. Hans pykniska kroppstyp och psykiska läggning kan föras tillbaka på mormoderns släkt, Lange (en kusin till mormodern var författaren Alexander Lange Kielland).

Vid 16 års ålder avlade F examen artium i Trondhjem, studerade därefter teologi i Kristiania med Lyder Brun som lärare i Nya testamentet och tog en lysande teologisk examen 1911 (med anmälan i konseljen). De närmaste åren delades mellan prästtjänster och studievistelser vid tyska universitet, särskilt Breslau och Göttingen, där E v Dobschütz blev hans huvudsaklige lärare. Efter faderns död 1915 tog han under docentåren i Oslo hand om modern och de yngre syskonen. Den självständige ooh dynamiske docentens förhållande till den betydande men torre lärofadern Lyder Brun kom att svalna med tiden, och F, redan känd genom sina bibelfilologiska arbeten, föredrog att 1925 disputera i Strasbourg.

Ett nytt skede började. 1928, när F hade uppmanats att söka och fått den genom Gillis P:son Wetters tidiga död ledigblivna exegetikprofessuren i Uppsala. Hans framträdande i Uppsala gjorde ett överraskande intryck av kraft och idérikedom, och under alla sina aktiva år fortsatte han att fängsla som föreläsare och handledare liksom genom mängden av publicerade arbeten, begränsade till omfånget men täckande ett brett ämnesregister inom den nytestamentliga exegetiken och på angränsande områden såsom profangrekisk filologi och hellenistisk religionshistoria. Hans beläsenhet i de antika auktorernas verk liksom i nutida vetenskaplig litteratur var imponerande; minne och kombinationsförmåga vittnade i sin mån om rörligheten i hans intellekt. En generös läggning gav honom livliga kontakter med den lärda världen och drog ett betydande antal lärjungar till honom. Vitaliteten förenades med livsglädje och levnadskonst, till dess att han bröts ned av depressioner under de fem sista levnadsåren.

Medan F under docentåren i Oslo företrädesvis hade koncentrerat sina undersökningar till den formella sidan av nytestamentliga texter, trädde från början av tiden i Uppsala en centralt idéhistorisk och bibelteologisk inriktning i dagen. Messiasmedvetandet hos Jesus såsom kärnproblemet i evangelierna och apostlabegreppet i de paulinska breven blev föremål för en rad av studier. Därmed visar sig F vara en föregångsman inom den generation av forskare som avlöst både den ortodoxa och den s k liberala exegetiken. Själv talade han gärna om »realistisk bibelutläggning», vilken skulle ställa fram de intentioner hos Jesus och hans lärjungar som en på hela egenarten hos det nytestamentliga stoffet uppmärksam tolkning kan föra i dagen.

Från hemmet medförde F ett ofta utåt dolt fromhetsarv, som efter överflyttningen till Sverige förenades med en djupnande inlevelse i svensk kyrklig tradition och religiöst liv. Denna syntes blev betydelsefull på två sätt. Dels öppnade den hos F blicken för kyrkotanken i Nya testamentet som ett givande vetenskapligt problem, dels fördes han till att göra sin forsknings frukter tillgängliga för det kyrkliga arbetet. I det syftet grundade han 1936 Uppsala exegetiska sällskap. Så kom han att personligen och genom sina lärjungar utöva ett inflytande på den teologiska synen inom svenskt kyrkoliv, vars omfattning ännu inte helt kan skönjas.