Ellen Fries

1 Fries, Ellen, f 23 sept 1855 på Rödsle i Törnsfall (Kalm; enl dopbok för Svea art:reg:s förs, Sthlm), d 31 mars 1900 i Sthlm (Svea art:reg:s förs). Föräldrar: översten Patrik Constantin F o Beata Maria Borgström. Studentex vid Sthlms gymnasium 19 maj 1874, inskr vid Uppsala univ 12 okt 1877, fil kand 24 maj 1879, fil lic 24 febr 1883, disp pro gradu 26 maj s å, fil dr 31 maj s å, lär i Sthlm vid Wallinska skolan 1875–77 o 1883–89, vid Lyceum för flickor 1883–84 samt vid Åhlinska skolan 1885–99 (studierektor vid gymnasieavd 1890–98), en av stiftarna av Fredrika Bremer-förb 3 dec 1884 o av sällsk Nya Idun 1885 (ordf 1885–87), initiativtagare till Sv kvinnors nationalförb 1896. – LSkS 1899. – Ogift.

F är banbryterskan för sv kvinnliga akademiker – först en närmare inblick i hennes levnadshistoria visar vilken bragd detta den gången var. Första gången en kvinna avlade studentexamen i Sverige var 1872 (Betty Pettersson); närmast följde F och tre hennes kamrater i maj 1874. De fick ej bära studentmössa. Efter examen reste F utrikes för språkstudier i Leipzig och Paris. De följande åren studerade hon på egen hand i Sthlm, tog lektioner i latin och började själv undervisa i bl a Wallinska skolan. Först hösten 1877 kom hon till Uppsala, där hon under hela sin studietid hade att vid sidan av arbetet föra en oavlåtlig kamp mot tidens starka fördomar gentemot kvinnans frigörelse också genom akademiskt yrkesarbete. Med tålamod och seghet slog hon sig igenom. Från fadern, som enligt utsago verkade lika mycket lärd som officer, tog hon i arv starka historiska intressen, och det blev snart historia, som hon specialiserade sig på. I F:s brev till föräldrarna får man en levande bild av hennes intressen och svårigheter. I fråga om arbetet kände F medvetet, att det var en prestation också för »höjande av aktningen för kvinnan». I lic-examen hade hon, utom historia, statskunskap och nordiska språk. F disputerade 1883 på avhandlingen »Bidrag till kännedomen om Sveriges och Nederländernas diplomatiska förbindelser under Karl X Gustafs regering». Vid promotionsmiddagen uttryckte O Alin förhoppningen, att F skulle vara ej blott den första sv kvinnliga doktorn, utan också den sista! Hon lämnade Uppsala, där hon enligt egen utsago varit »mycket ensam, mycket oförstådd». F återvände nu till Sthlm och blev lärarinna först vid Wallinska och sedan vid Åhlinska skolan. Hon organiserade denna skolas gymnasieavdelning och var dess studierektor.

Vid sidan av sin lärartjänst fortsatte F sitt vetenskapliga arbete, som främst var inriktat på stormaktstiden. Hennes förnämsta rent vetenskapliga verk blev monografin »Erik Oxenstierna» (1889), som föregicks av en uppsats (HT s å) om denne som guvernör i Estland. Arbetet gav en framställning också av Karl X Gustavs begynnande brandenburgska och holländska politik, Estlands förvaltning, handelsförhållandena och riksdagen 1655. Boken är en av de första verkligt moderna i sv biografisk litteratur.

Vid denna tid kom ett för F betydelsefullt samarbete till stånd med Esselde (Sophie Adlersparre, bd 1), den ledande personligheten inom dåtida sv kvinnorörelse. F blev medredaktör i Esseldes Tidskrift för hemmet och hennes produktion kom därefter att inriktas på sv biografi, herrgårds- och kulturhistoria, särskilt med avseende på kvinnans insatser, och det är på dessa fält, som hon för en större allmänhet blivit mest känd. Hennes »Teckningar ur svenska adelns familjelif i gamla tider», utkom med en första del 1895. Hennes vid bortgången 1900 i manuskript färdiga andra del utgavs av fadern Patrik Fries. Frånsett det sakliga värdet av dessa studier över bl a några av Sveriges främsta släkter (Brahe, Oxenstierna, Bielke, m fl) har arbetet varit av största betydelse för att visa, hur rikt material de sv herrgårdsarkiven innehåller. F:s kanske mest kända verk är den stora essaysamlingen »Märkvärdiga qvinnor. Svenska qvinnor» (1891). F behandlar där bl a Birgitta, Kristina Gyllenstierna, Ebba Brahe, drottning Kristina, Hedvig Charlotta Nordenflycht, fru Lenngren och Fredrika Bremer. En i tre häften utkommen samling populärhistoriska biografier också över sv män skrev F under titeln »Den svenska odlingens stormän» (1896–99; ett 4:e h utgavs av L Wahlström 1901), där O Rudbeck d ä, U Hjärne och J Svedberg, Polhem, Dalin och släkten Tessin samt Linné, Scheele, Kellgren och Sergel tecknas.

Hur rik F:s historiska skaparkraft var, ses bäst av att hon 1886 och 1899–1900 höll historiska föreläsningar vid Pedagogiska lärokurser i Sthlm om ämnen från 1600- och 1700-talen. Dessa essayer utgavs 1901 av Lydia Wahlström under titeln »Svenska kulturbilder». F planerade även en biografi över Louis De Geer samt en utgåva av det 1885 av henne i UUB funna biografiska manuskript, som sedan blev känt som »Agneta Horns lefverne» (utg av Sigrid Leijonhufvud 1908).

Vid sidan av sin lärarinne- och författargärning hade F tid till insats också på andra områden. Sigrid Leijonhufvud har i Esseldemonografin skildrat hennes intresse för bl a rösträttsfrågan och samarbetet med Esseide på flera näraliggande fält. Sålunda kom F att tillhöra stiftarna både av Fredrika Bremer-förbundet och Nya Idun och tog initiativ till grundandet av Sv kvinnors nationalförbund. – F avled i blindtarmsinflammation vid endast 44 års ålder.