Carl S Friesen, von

1 von Friesen, Carl Sebastian, f 10 sept 1846 i Hökhuvud (Sth), d 10 juni 1905 i Sthlm (Maria). Föräldrar: kontraktsprosten Fredrik v F o Justina Elisabet Brolin. Elev vid katedralskolan i Uppsala 1854–63, studentex vid Uppsala univ 7 maj 1863, fil kand 30 jan 1868, disp pro gradu 26 maj 1869, fil dr 31 maj s å, allt i Uppsala, eo kanslist i ED 1868, uppehöll rektors undervisn vid Katarina lägre elementarlärov i Sthlm vt 1868, extra lär o vik lektor vid Sthlms gymnasium nov 1868–vt 1872, eo lektor där 1872–79, sekr i kommittén för ämbetsex för blivande lärov:lär 1877–78, lektor i latin, grekiska o modersmålet vid Södermalms h latinlärov 11 juni 1879 (tilltr 1 aug så)–30 juni 1884, bitr rektor där vt 1881 o vt 1882, ledare för teoretiska provårskursen vid de allm lärov i Sthlm 1881–86, sekr i 1882 års lärov:kommitté 1882–84, rektor vid nämnda lärov 1 juli 1884–31 dec 1902, led av överstyr för Sthlms stads folkskolor 1885–90, led av Sthlms stadsfullm 1888–1902, led av dir över inst för blinda 1889–99, av dir över Sthlms stads undervisningsverk 1891–1902 o av Sthlms drätselnämnd 1892–1902, ordf i kommittén för bl a lärarprovens inskränkande 1897–98, led av FK fr o m 1897 (tillf utsk 1898–99, 1900 o 1902, särsk utsk 1899, suppl i statsutsk 1901 o 1902), v ordf i 1899 års lärov: kommitté 1899–1902, statsråd och chef för (ED från 5 juli 1902. — RNO 1891, KNO1kl 1903.

G 23 april 1876 i Sthlm (Kungsh) m Elin Marta Lovisa Ahlborn, f 17 mars 1856 där (ibid), d 16 jan 1878 där (Jak o Joh), dtr till ornamentsbildhuggaren Karl Henrik Fredrik Martin A o medalj- o myntgravören Lea Fredrika A, f Lundgren (bd 1).

Efter tidig studentexamen och raskt bedrivna akademiska studier, avslutade med filosofisk doktorsgrad 1869, var Carl F under nära elva läsår knuten till Sthlms gymnasium, det sista decenniet av denna i sitt slag unika och högt ansedda läroanstalts tillvaro i sin ursprungliga gestalt. Ett par lärda avhandlingar, publicerade i gymnasiets årsberättelser, ger vid handen, att han också fann tid att odla vetenskapliga, närmast klassiska och estetiska intressen. Hans senare produktion kom att inskränkas till skickligt skrivna översikter och artiklar i handböcker och tidskrifter, bortsett från hans anonyma, sakliga och noggranna bidrag till officiella utredningar och betänkanden.

Då den till Södermalm förlagda avdelningen av Sthlms gymnasium 1879 förenades med Maria lägre elementarläroverk och därigenom högre latinläroverket på Södermalm bildades, blev F s å lektor med klassiska språk som huvudämnen vid det sålunda nybildade läroverket. Efter att ett par terminer ha fungerat som biträdande rektor förordnades han 1884 till läroverkets rektor. Om än med vissa avbrott utövade han i aderton år rektoratet över »Södra latin», som fr o m ht 1890 successivt utvidgades med reallinje till högre allmänt läroverk. Högt begåvad, snabb och handlingskraftig ägde F all den pondus och myndighet, som konstituerade den klassiska skolans autokratiska rektorsstil, men därjämte skarpsynt människokännedom, mänsklig värme, välvilja och generositet, kärv och slagfärdig humor. Det var honom lätt att vinna människor och få inflytande över dem, att förebygga slitningar och medla i motsättningar, att ena och samla. Bland lärare, elever och målsmän men också inom skilda läger utanför skolans värld förvärvade han ett utomordentligt stort anseende, en ständigt ökad auktoritet, tillgivenhet och sympati. Under patriarkalisk omsorg om alla, som stod under hans ledning, styrde han med fasthet och kraft det stora läroverket, i vars hävder hans epok betraktas som en klassisk tid och där de av honom skapade traditionerna pietetsfullt vårdats. En legendarisk glans vilade redan i livstiden och långt efter hans död över »Calle», den oförliknelige rektorn med den imponerande gestalten, det litet buttra men i grunden gemytliga sättet och den hesa, väsande stämman, denne betydande och uppburne man, om vilken det sades (vid avtäckandet 1907 av hans av J Börjeson skulpterade porträttbyst invid läroverket), att man nalkats honom »att börja med ofta med fruktan, sedan med vördnad och sist alltid med kärlek» (G Sjöstrand).

F togs tidigt i anspråk för offentliga uppdrag. Som ung lektor fungerade han som sekreterare i ett par kommittéer på skolväsendets område och kom genom sitt arbete där att grundligt tränga in i den intrikata, alltmer aktuella frågan om en om- organisation av de allmänna läroverken. Närmast i samband med sina insatser för lösandet av »Södra latins» nybyggnadsfråga (det nya skolhuset, tillkommet på hans bedrivande, invigdes 1891) kom F att engageras på det kommunala området, bl a som stadsfullmäktig i Sthlm samt som ledamot av drätselnämnden, av stadens överstyrelse för folkskoleväsendet och av dess direktion för de högre skolorna. De egenskaper, som bar upp hans gärning i skolans tjänst, gav honom stort förtroende och inflytande och gjorde honom med tiden till en obestridd kapacitet även inom den kommunala sektorn av samhällslivet. Till detta bidrog också, att han genom sin förmåga att strängt ihålla sig till det sakligt och taktiskt väsentliga, sin formsäkerhet, fyndighet och humor var en skicklig debattör men också en mästare i den formella och tekniska sidan av frågornas handläggning. För F:s kommande politiska insats blev hans framgångsrika verksamhet som kommunalman en ypperlig skolning.

Invalet i FK som representant för Sthlms stad fr o m 1897 inledde för F en rikspolitisk karriär, som inom kort förde honom till en förgrundsställning i vårt offentliga liv. Då han i juli 1902 som ecklesiastikminister inträdde i E G Boströms andra ministär, var detta inte enbart grundat på hans anseende och position i den kommunala representationen och riksdagen, det hade också en viktig politisk aspekt. Den nya ministären betecknade en orientering åt vänster, den önskade tillmötesgå de alltmer framträngande demokratiska samhällskraven, bl a på rösträttens område, och ville taga hänsyn till det liberala samlingspartiets ökade maktställning. F:s namn hörde till dem, som markerade denna orientering, han tillhörde kammarens moderata falang, men hans politiska sympatier lutade åt liberalismen, och han hade goda förbindelser med samlingspartiet, särskilt genom sin broder Sixten, som då var partiets främste förtroendeman.

F:s viktigaste insats som ecklesiastikminister blev genomförandet av vad man brukar kalla 1904 års läroverksreform. Som v ordförande i 1899 års läroverkskommitté – dess ordförande var T Fries – hade F varit den tekniske ledaren av kommitténs arbete för framläggande av förslag till ny läroverksorganisation men lämnat kommittén vid sitt inträde i regeringen. På grundval av det förslag, som kommittén sedermera framlagt, förelade F 1904 års riksdag proposition om de allmänna läroverkens omorganisation. I huvudsak innebar förslaget, att läroverkens utbildningslinje, alltjämt byggd på treårig folkskola, skulle fördelas på sexårig realskola, indelad i klasser och avslutad med en avgångsexamen, kallad realskolexamen, och ett fyraårigt gymnasium, fördelat på ringar och avslutat ined studentexamen. Sambandet mellan realskola och gymnasium skulle organiseras så, att man från den förras femte klass kunde, övergå antingen till dess sjätte eller till gymnasiet. Det dominerande läroämnet latin skulle borttagas från nederskolan, förbehållas gymnasiet och där få ett betydligt minskat timantal. Domkapitlens befattning med läroverkens styrelse och förvaltning skulle upphöra och ett sekulariserat centralt styrelseorgan inrättas. Förslagets genomförande, som ledde till 1905 års läroverksstadga och tillkomsten fr o m samma år av Överstyrelsen för rikets allmänna läroverk, skedde inte utan motstånd och spänningar men blev en parlamentarisk triumf för F. Hans framträdande i denna fråga vid 1904 års riksdag bar lysande vittnesbörd om hans eminenta förmåga att argumentera och övertyga i sak liksom också hans säkerhet och slagfärdighet i debatten. Den skolreform, som således kommit att knytas till F:s namn och för vilken han ju också varit i hög grad verksam – dock utan att ha tagit det ursprungliga initiativet och kanske utan att vara personligen djupare engagerad – blev naturligtvis föremål för skarp kritik. Men det anseende F åtnjöt liksom fritog honom från att på allvar ställas till svars för det som man ogillade och beklagade i reformen, främst då försvagandet – även genom franskans decimering på schemat – av språkbildningens romanska sida och därigenom också, menade man, av den humanistiska bildningen överhuvudtaget. Om F:s roll i detta hänseende har sammanfattningsvis med rätta kunnat sägas, att han utan att själv taga stora initiativ blev »en förmedlare av nyskapelser i vårt pedagogiska och politiska liv» (Carlgren) och därvid förmådde dämpa och eliminera skarpa meningsbrytningar och motsättningar.

Ministären Boströms politik hade i övrigt mötts av svåra motgångar. Dess rösträttsförslag fälldes av 1904 års riksdag, och den obevekligt framträngande unionskrisen, slutligt aktualiserad genom tvistefrågan om konsulatväsendet, kunde inte längre med framgång bemästras. Också inom själva ministären förekom slitningar, särskilt mellan Boström och utrikesministern A Lagerheim, ledande till den senares demission i dec 1904. Dessa motsättningar hade F, som i den norska frågan intog en medlande hållning, sökt överbrygga och därigenom kommit att inom regeringen intaga en viss ömtålig särställning. Men denna särställning hade en vidare grund. Genom sina framgångar i läroverksfrågan hade F vunnit stort anseende; ingen inom regeringen ägde i så hög grad som han riksdagens öra, och han betraktades i själva verket som regeringens »måhända starkaste politiska kapacitet» (Kihlberg). Sedan även Boström inför unionskrisens slutskede avgått i april 1905 och från kungamaktens sida – främst representerad av kronprins Gustav – upprepade försök förgäves gjorts att förvärva en statsminister utanför ministären, sökte man under starka påtryckningar från såväl konung Oscar och kronprinsen som regeringskollegerna förmå F att åtaga sig statsministerämbetet. iF ryggade emellertid tillbaka inför den i hans ögon övermäktiga uppgiften och avböjde anbudet, vartill också torde, ha bidragit en stark olust och trötthetskänsla, bottnande i överansträngning och tilltagande ohälsa. Under den nu tillträdande statsministern J Ramstedt kvarstod F som ecklesiastikminister till sin ett par månader senare, samtidigt med unionsbrottet inträffade bortgång.