Gustaf A Bror Cederström

7. Gustaf Albrecht Bror Cederström, son till C. 2 i hans första gifte, f. 21 sept. 1780 på Signildsberg i Håtuna socken, d 21 dec. 1877 i Jönköping. Volontär vid Svea livgarde 17 apr. 1784; fänrik därstädes 10 aug. 1784 med tur från 17 apr. 1784; fjärde adjutant 1 mars 1790; tredje adjutant med lön 19 dec. 1790; avlade officersexamen 11 mars 1792; förste sekundadjutant; hovmarskalk 12 febr. 1793; löjtnant 2 aug. 1795; stabsadjutant hos konungen 2 nov. 1795; kurir till Pommern våren 1796; med bibehållen tur placerad som ryttmästare vid Mörnerska husarregementet 26 okt. 1796 (resolution om tur 13 mars 1797); stabsryttmästare därstädes 21 febr. 1798; överadjutant hos konungen och major i armén 8 sept. 1800; chef för generalguvernörens över Skåne stab under kriget mot England 1801; sekundmajor vid regementet 28 sept. 1801; premiärmajor 26 okt. 1801; överstelöjtnant vid regementet 5 juni 1802; generaladjutant av flygeln 22 sept. 1802 och vid kavalleriinspektionen 11 nov. 1802; kommendant i Hälsingborg 1808—10; bevistade riksdagarna 1809—15 och var därunder bl. a. ledamot av bankoutskottet 1810 urt; överste i armén 10 juli 1809; avsänd att öppna reklamationsunderhandling i Köpenhamn 1810; chef för militärbefälhavarens i Pommern stab 1811; generaladjutant 14 jan. 1812; generalmajor 14 dec. 1813 (konfirmation 1 mars 1814); chef för f. d. Mörnerska, därefter Cederströmska husarregementet 9 jan. 1816—13 maj 1823; brigadgeneral vid kavalleriet 11 juni 1816; chef för andra kavalleribrigaden 9 sept. 1816; ledamot av kommittén angående förlusten å furageringsanslaget för livgardet till häst 24 nov. 1817—5 dec. 1818; tf. generalbefälhavare i Skåne 8 febr. 1819; tf. inspektör för andra kavalleriinspektionen 6 juli 1819— 16 mars 1824 (se K. brev 20 juli 1819); chef för tredje kavalleribrigaden 1822; inspektör för andra kavalleriinspektionen 16 mars 1824—1 okt. 1832; generallöjtnant 11 maj 1826; generalbefälhavare i första militärdistriktet och tf. inspektör för kavalleriet där 7 dec. 1833; v. ordförande i Malmöhus läns hushållningssällskap 1834; ordförande i Rönnebergs kontrakts hushållskommitté; ordförande i Skånska hypoteksföreningens direktion vid dess stiftande; ledamot av unionskommittén 19 juli—27 dec. 1839 och av kommittén angående svenska skärgårdens befästande 25 okt. 1839 (bet. ink. 8 dec. 1839); statsråd 28 mars 1840 och chef för lantförsvarsdepartementet 16 maj 1840; erhöll avsked från dessa ämbeten 7 dec. 1840 befälhavare för den i Skåne sammandragna armékåren 5 maj 1848 samt tillika över de norska trupperna i Skåne 17 juni 1848; erhöll avsked ur krigstjänsten 28 nov. 1848. LKrVA 1805; RSO 1807; RmstkS02kl 1814; KSO 1815; KmstkSO 1819; RoK av KMO 1838; HedLLA 1845; KmstkNS:tOO 1848; innehade även utländska ordnar.

Gift 21 sept. 1815 med grevinnan Kristina Hilda Wachtmeister af Johannishus, f. 27 aug. 1796, d 25 juni 1871, dotter till amiralen greve Klas Adam Wachtmeister af Johannishus.

C:s militära befordringar började enligt tidens sed tidigt: vid tre och ett halvt års ålder utnämndes han till fänrik, elva år gammal tog han officersexamen, och vid femton var han löjtnant och stabsadjutant hos Gustav IV Adolf. Då han 1796 sändes som kurir till Pommern men uppehölls av motvind i Ystad, blev han väl mottagen av officerarna vid det i denna stad förlagda Mörnerska husarregementet, ett ursprungligen i Pommern uppsatt regemente, som var bekant för sin käcka, något övermodiga anda och sin kavalleristiska duglighet. C. övergick nu till detta truppförband, som han sedan med stor heder kom att tillhöra i två årtionden. Efter att, nu överstelöjtnant, från hösten 1804 en kort tid ha varit i Pommern som chef för fyra skvadroner av regementet, sändes han med hela regementet åter dit 1805 och deltog sedan i fälttågen i Mecklenburg, Lauenburg och Pommern 1805—07. Därunder ådagalade C. stor djärvhet och beslutsamhet i flera smärre strider, t. ex. i den heta träffningen vid Knieperport (14 mars 1807) samt vid byn Krukow (3 apr. 1807), där han med fyrtio av sina husarer anföll och tillfångatog en fransk trupp på över 200 man med befäl och tross. Efter pommerska arméns kapitulation 1807 fick han emellertid åtnöja sig med tjänstgöring i hemorten och från 1810 i Pommern. I det krig, vari »1812 års politik» införde vårt land, kom han att ånyo deltaga på ett verksammare sätt. Han utrangerade ur regementet, som han alltjämt kommenderade, gamla husarer och.underbefäl, bl. a. genom att ur sin egen handkassa ge dem livstidspension, och utförde även i övrigt ett duktigt organisationsarbete. Under 1813 års fälttåg bevistade han med husarregementet bataljerna vid Gross-Beeren, Dennewitz och Leipzig. Kort efter dessa händelser utförde C. sin största krigsbragd. Han var avantgardeschef vid den kavalleriavdelning, som under generallöjtnant A. K Skjöldebrands befäl sändes att förfölja den från Lybeck tillbakatågande danska garnisonen. Kronprinsen Karl Johan, som gett order härom, hade tänkt sig ett »parallellförföljande», varigenom fienden skulle kunna tagas från två håll. Denna plan kunde dock ej genomföras, emedan Skjöldebrand underlät att slå in på den utpekade avvägen; enligt Skjöldebrand skulle detta ha skett på grund av C: s bestämda avstyrkande, men detta har bestritts av C. själv och stämmer föga överens med det oförvägna ryttarsinne, som utmärkte denne. Uppgiften blev nu att följa efter fienden i hans återtågslinje och antasta åtminstone hans eftertrupp. Så kom det djärva kavallerianfallet vid Bornhöft tili stånd (7 dec. 1813). Kronprinsens i ordern uttryckta förväntan, att »generalen sätter svenska kavalleriet i respekt», blev verklighet huvudsakligen tack vare C: s och hans husarers djärvhet och kraft i angreppet. Under det häftiga anloppet sårades C. svårt i högra armen. Då han sjönk av hästen, omhändertogs han av sin unge syssling, volontären Klas Annerstedt, och av sina ordonnanser, såret förbands, och han satt åter upp på sin häst och anförde regementet. Efter ankomsten till Kiel nödgades han dock intaga sjuksängen och kvarstannade där ett par månader under läkarbehandling. I sin rapport över drabbningen vid Bornhöft tillerkände Skjöldebrand C:s husarer stridens lyckliga utgång; C. själv utnämndes några dagar efter slaget till generalmajor och erhöll året därpå till minne av dagen svärdsordens storkors. Sedan Skjöldebrand senare sänts som kronprinsens enskilde ambassadör till kejsar Alexander, erhöll C. kommandot över svenska härens kavalleri. Under norska fälttåget 1814 tjänstgjorde C. en tid som generaladjutant för yttre ärendena men erhöll därefter befäl över en särskild kår, med vilken han anföll och efter hand drev fienden från dess ställningar vid Isseverk, Tröndberg, Mysen och Momarken. Därjämte bevistade han träffningarna vid Langenäs och Trögstad.

Även under den följande fredstiden var C. en av landets mest betrodde män på det militära området; han hörde till dem som — såsom Esaias Tegnér en gång skrev om honom — »lyftas opp till statens högsta tjänster icke blott för börd men för förtjänster». Efter att några år ha varit överste vid sitt gamla husarregemente, som omdöptes till det »Cederströmska», beklädde han flera andra höga militära poster, bl. a. den som militärbefälhavare i första militärdistriktet, dvs. i Skåne. Här gjorde han sig även känd som en driftig jordbrukare: sin 1818 inköpta egendom Säbyholm nära Landskrona gjorde han i flera avseenden till en mönstergård, och han var med om att starta det första bolaget i vårt land för tillverkning av betsocker. I länets hushållningssällskap spelade han en framstående roll. Då Skånska hypoteksföreningen bildades, blev C. dess förste ordförande, och han skötte detta uppdrag med stor omsorg och med större framgång än någon föreställt sig, i det han i denna kreditanstalternas barndomstid lyckades förmå provinsens flesta kapitalister att anförtro sina penningar åt föreningen. Även för grundandet av sparbanker var han verksam. I det politiska livet tog han däremot i allmänhet föga del, och det var egentligen som representant för den militära sakkunskapen, som han 1839 inkallades i den första unionskommittén. Innan denna hann avsluta sitt värv, fick han ett viktigare uppdrag sig anförtrott vid den ministerkris, som utbrutit under 1840 års riksdag, inkallades C. tillsammans med Arvid Posse och O. I. Fåhrseus 28 mars i Karl Johans konselj, och då departementsreformen sanktionerats i plenum 16 maj, utnämndes han samma dag, såsom den förste på denna post, till chef för lantförsvarsdepartementet. I denna egenskap kom han att i själva verket efterträda förutvarande generaladjutanten för armén greve Magnus Brahe. Den liberala pressen hälsade visserligen hans utnämning med föga tillfredsställelse, då man icke ansåg honom vara »en man av den nya tiden», men även en så syrlig och oppositionell iakttagare som K. V. Lilliecrona ansåg valet icke dåligt och hoppades särskilt, att C. lättare än Brahe skulle få gehör hos ständerna för försvarets anslagskrav. Det var också denna uppgift, som i främsta rummet ålåg C.; hans uppträdande på riddarhuset under riksdagen inskränkte sig till beivrande av statsutskottets anslagsnedsättningar, och i de flesta fall hade han framgång. Han fick också av Aftonbladet det erkännandet, att han »visat en allvarlig syftning till sträng ordning och sparsamhet, vilket till. och med flera gånger lärer föranlett honom att taga vasst itu med andra,, som endast ropa på mera». Sin åsikt om den indelta arméns förhållande till värnplikten uttalade han vid ett tillfälle sålunda: »Det nuvarande stående infanteriet må anses som en stam, varav underofficerare och korpralsbefäl för hela styrkan må kunna uttagas, och det övriga erfordras till kadrer, i vars leder beväringsmanskapet skall inträda». C: s statsrådstid blev emellertid kort. Redan vid sitt tillträde lär han ha gjort det förbehållet, att han före årets slut skulle få återvända till Skåne och sin gamla verksamhet. Den 7 dec. 1840, årsdagen av slaget vid Bornhöft, erhöll han på begäran avsked från statsrådsämbetet.

Återkommen till Skåne fortsatte C. sin militära ämbetsmanna-verksamhet samt sitt arbete för jordbrukets förkovran och hypoteksbankens ledning. Då under dansk-tyska krisen 1848 en svensk armékår sammandrogs till Skåne, förordnades C. till dess högste befälhavare (5 maj), och genom senare order (17 juni) bestämdes, att han även skulle taga befäl över samtliga till Skåne anländande norska trupper. Detta var C: s sista aktiva befäl. Sedan trupperna på hösten 1848 hemtågat, begärde och erhöll han avsked ur krigstjänsten. Följande år (1849) kom C. på ekonomiskt obestånd, varav följden blev, att han avträdde sin egendom, avflyttade från orten och bosatte sig först i Karlskrona (till 1862) och därpå i Jönköping, där han bodde till sin död (1877). Hela denna senare del av sitt liv tillbragte C. i stilla tillbakadragenhet, »nöjd att vara glömd» — säger en minnestecknare — »men glad, då aktningsvärd uppmärksamhet någon gång gjorde omväxling i hans vardagslag, t. ex. då hans femtioårsjubileum som storkorsriddare firades 1864, då konung Oskar avlade besök hos honom 1874 eller då genomtågande trupper tid efter annan paraderade utanför hans bostad». Ännu i sin höga ålderdom kunde C. glädja sig åt en utmärkt kroppslig och andlig vigör; in i sitt nittioåttonde levnadsår kunde han läsa utan glasögon. — C: s arkiv förvaras i krigsarkivet, i vars biographicasamling även finnas brev från C. Riksarkivet äger, utom ämbetsskrivelser, brev från C. i Hartmansdorffska, Löwenhielmska, Sprengtportenska och Wirsénska samlingarna samt i Tosterupssamlingen.