Ludvig Fahlström

Ludvig Fahlström, enligt uppgift f. 1655 i Falun och d. 19 mars 1721. Föräldrar: bergsmannen och rådmannen i Falun Hans Larsson och Anna Brandt. Student vid Uppsala univ. 12 okt. 1664; auskultant i rådhusrätten i Falun 19 aug. 1675; kanslist i fältkansliet 1679; inspektor över ammunitions- och gevärsfaktorierna 1681; generalauditör 16 febr. 1682; adlad 25 okt. 1685; krigsråd i Krigskollegium 17 april 1697; enligt rådets fullmakt tf. landshövding i Kopparbergs län febr. 1710, men fick s. å. avträda länet till den av konungen utsedde J. Reenstierna; landshövding i Västmanlands län 22 sept. s. å.; ombudsråd och chef för Kammarexpeditionen 2 jan. 1714–1719; friherre 2 dec. 1714; president i Wismarska tribunalet 4 jan. 1721.

G. 1) 9 nov. 1680 i Stockholm (Ty.) m. Juliana Lagerstierna, dp 24 april 1662 där (ibid.), d. 27 mars 1687 där (begr. 29 maj s. å., Ridd.), dotter av hovintendenten Johan Herman Winecker, adlad Lagerstierna, och Maria Elisabeth Vult; 2) 18 aug. 1690 på Marberg (nu Marieberg), Ytterby sn (Göt. o. Boh.) m. Christina Elisabeth Ranck (friherrinna Ranck 20 sept. 1715), f., enligt uppgift, 1665, d. 1747 på Sundbyholm, Sundby sn (Söd.), dotter av generalmajoren och landshövdingen Sven Andersson Ranck, adlad Ranck, och Anna Bergengren.

Ludvig F. är en av den karolinska tidens för duglighet och nit kända ämbetsmän, men har det oaktat mera observerats först i den nyare förvaltningshistoriska litteraturen. Han började sin administrativa bana genom tjänstgöring i hemstaden Faluns rådhusrätt men flyttade 1679 över som kanslist i fältkansliet. Härmed inkommen i den militära civilförvaltningen fortsatte han där och nådde 1682 generalauditörsposten. Det torde varit under hans tid som. en självständig generalauditörsexpedition med föredragning inför konungen eller rådet utbildades under 1680-talet. Karl XI, som i aug. 1690 bevistade den 1685 adlade F:s andra bröllop, synes enligt Magnus Stenbocks utsago sedan ha blivit missnöjd med honom. Stenbock, som visserligen är part i målet, uppger nämligen i ett brev (27 juni 1691) till sin maka, att F. gjort honom orätt och att detta icke litet bidragit till, att denne fått »une reprimande terrible» av konungen. F. satt emellertid kvar i tjänsten och blev först våren 1697 förflyttad som krigsråd till Krigskollegium. Då Axel Wachtmeister den 4 maj s. å. tillträdde presidentposten i kollegiet, infann sig även F. för att börja sin tjänst. Genom slottsbranden 7 maj blev kollegiet utan lokal en tid och dess verksamhet försvårades. Med den av riksförmyndarna, Christoffer Gyllenstierna, som hade inspektion över kollegiet, kom detta på spänd fot och därvid även den försiktige F., emedan man tvekade att följa Gyllenstiernas önskan om en nyorganisation, som skulle återge kollegiet en centralare ledning på sitt område. Emellertid nödgades man tills vidare ge vika. På riksdagen 1697 var det F., som på Riddarhuset förde tredje klassens talan, då man begärde, att K. M:t »må nu ju förr ju hellre komma på tronen». Vid krigsutbrottet 1700 lämnade de högre militärerna, bland dem generalfälttygmästaren J. Siöblad, tills vidare kollegiet, vars högsta ledning nu kom att bestå av F. och krigskommissarien I. Parmand. Då dessa icke ägde den militära sakkunskap och auktoritet, som egentligen behövdes för krigsförvaltningen i hemlandet, sjönk kollegiets betydelse och ledningen övergick i stället till den av kungliga råd sammansatta defensionskommissionen (Steckzén). Emellertid hade F. och Parmand icke desto mindre en krävande uppgift och buro en allt drygare arbetsbörda samt försökte samvetsgrant att tillmötesgå krigsindustriens allt större behov. År 1704 hemsändes dock Siöblad för att återta ledningen i kollegiet, där han från juni s. å. presiderade. I slaget vid Poltava 1709 miste F. sin äldste son, som stupade.

Landshövdingeposten i Falun blev 1710 ledig, och rådet förordnade i febr. F. till platsen, i avvaktan på K. M:ts godkännande. Motiveringen för utnämningen var ej blott F:s »trogne, redelige och nyttige tjänster», hans »nit och iver», utan även att han som dalkarl kände orten och kunde umgås med »det folkeslaget däruppe, som på ett särdeles lämpeligit sätt synas vilja vara hanterade». Karl XII i Bender hade emellertid haft en annan i åtanke, och fullmakt kom för J. Reenstierna till platsen. Rådet skrev 9 juni s. å., försvarade sin åtgärd, bebådade F:s avträdande av länet och rekommenderade honom i stället till motsvarande ledig plats i Västerås; denna post fick han också genom k. fullmakt från början av hösten. Då den stora pesten utbrutit, och rådet flyttat till Arboga, sökte även Krigskollegium ny verksamhetsort och vände sig till F., som visserligen fann Arboga fullbelagt, men ville inlogera kollegiet i Köping. Slutet blev dock, att F:s forna ämbetsverk med hans tillhjälp slog sig ned på Jäders vapenbruk.

Snart skulle F. kallas till än högre tjänst. Kansliordningen 1713 hade infört sex expeditioner, den första under en högste ombudsman, de övriga under chefskap av var sitt ombudsråd. Tydligen genom G. H. von Müllerns inflytande erhöll F. en av de senare platserna, som chef för Kammarexpeditionen, 1714; s. å. fick han friherrevärdighet. F. blev dock illa sjuk vid jultiden, sökte hjälp vid Sätra brunn under våren 1715 och avlade först 19 dec. sistnämnda år ombudsrådseden i Kanslikollegium. När Karl XII tagit kvarter i Lund, var även F. som ombudsråd där. Han bodde nov. 1717 i »Christen Bagares gård» men hade därjämte en kammare hos tullnären Klintman (Karol. krig. dagb., 8). F. var i Lund i varje fall redan 8 okt. 1716 (brev, RA). Han nämnes i ett rådstuguprotokoll 29 okt. s. å., då konungen hade sänt honom att förmana borgmästaren angående renhållningen på gatorna (Quennerstedt). Ett hinder i sin förvaltningstjänst hade F. däri, att han var vänsterhänt. Den viljestarke Karl XII lyckades emellertid förmå honom att lära sig skriva med höger hand. F. skrev dock till N. Tessin d. y. (17 jan.) 1717, att »jag skriver med höger och vänster, men allt illa, tiden är kort, arbetet mycket, nattvakandet svårt för ålderdomen, men Gud är nådig, som hjälper». Att F. i verkligheten var en kraftkarl, ser man av flera hans åtgärder. Sålunda uppmanade han jan. 1717 högste ombudsmannen, som var A. Leijonstedt, att övervaka landshövdingarnas tjänsteutövning och förordningarnas efterlevande samt att ämbetsmännen med eftertryck skötte sina tjänster, så att deras »klockor ej äro utan kläpp». Beträffande F. uttalade sig de franska diplomaterna kritiskt. Det heter dels, att man ej kunde lita på honom (Handl. utg. av Malmström), dels att han var starkt beroende av bl. a. Görtz (fotostat, RA).

När konungens lik julen 1718 balsamerades i Uddevalla, voro F:s maka och tvenne döttrar bland dem, som svepte den döda kroppen, liksom F. var en av dem, som satte locket på kistan, när den igenspikades. Med Karl XII:s död var F: s maktperiod förbi; den nya regimen slopade bl. a. ombudsrådsplatserna 1719. F. synes ha gått utan tjänst en tid. Emellertid hade han redan 1717 betecknats som en trogen anhängare av Ulrika Eleonora d. y. och arvprins Fredrik (Thanner, s. 31, 366), och efter den senares tronbestigning erhöll F. äntligen nyåret 1721 presidentskapet i Wismarska tribunalet, men hade blott två månader kvar att leva. – Trofast dalkarl donerade F. 1715 tillsammans 163 arbeten till Västmanlands-Dala nation i Uppsala och lade därigenom grunden till dess nationsbibliotek. Nationen hyllade honom i ett latinskt tal på vers nov. s. å. av J. Svedelius, vilket trycktes.