Pehr Georg Fahnehielm

1. Pehr Georg Fahnehielm, f. 26 (ej 27) dec. 1735 på Södraholm, Adelövs sn (Jönk.), d. 31 dec. 1816 i Stockholm (Jak.). Föräldrar: kornetten Carl Johan Fahnehielm och Christina Douglies. Landskontorist i Jönköping 1752; e. o. kammarskrivare i 2: a provinskontoret inom Kammarkollegium 20 okt. 1754; kammarskrivare 23 juni 1757; landskamrerare i Västernorrlands län 22 sept. 1762 (ej 1768); sekreterare i Kammarkollegium 6 maj 1778; kammarrevisionsråd 17 juli 1781 (kammarrättsråd från 1799); intendent för finska krigskommissariatet 8 april 1789; vice president i Kammarrätten 29 juni 1809. Led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1760–62, 1765–66, 1769, 1771, 1778, 1786, 1789, 1809 (led. av protokollsdep. 1769 och av kammar-ekonomiutsk. 1771); RNO 1808.

G. 1) 16 nov. 1762 i Stockholm (Finska) m. Eva Beata Modée, f. 18 april 1738 på Lundby, Sorunda sn (Sth.), begr. 13 okt. 1779 i Stockholm (Jak.), dotter av kanslirådet Reinhold Gustaf Modée och friherrinnan Hedvig Eleonora Lindhielm; 2) 18 nov. 1792 (ej 1798; skilsmässa 1796) där (Hedv. El.) m. Johanna (Jeanna) Lovisa Syrck, dp 4 nov. 1745 där (Kat.), dotter av bryggaren i Stockholm Johan Cordlsson Syrck och Anna Margaretha Dahlström samt förut g. m. överdirektören vid kronobageriet i Stockholm Peter Sjöberg (f. 1734, d. 1792), från vilken hon blev skild; 3) 17 okt. 1805 där (Finska) m. Gustava Fredrika Schwartz, f. 29 dec. 1770 i Helsingfors, d. 10 sept. 1836 i Stockholm (Jak.), dotter av handelsmannen Petter Schwartz och Helena Elisabeth Bock, samt förut g. 1793 m. räntmästaren i Stockholms län Per Christian Wijkaurin (f. 1765, d. 1804).

F., som var smålänning, började som 17-åring sin långa kamerala karriär i länsstyrelsen i Jönköping som landskontorist. Redan vid 19 års ålder kom han emellertid till huvudstaden 1754, där han arbetade i Kammarkollegium till 1762. Han blev då utnämnd till landskamrerare i Västernorrlands län. Här gjorde sig F. känd genom utredningar i beskattningsfrågor. Han lockades nu tillbaka till Kammarkollegium som sekreterare 1778. Från 1781 satt han som kammarrevisionsråd i dåvarande Kammarrevisionen, från 1799 Kammarrätten, där han kvarblev till sin död 1816. Han hade då sedan 1809 varit verkets vice president.

Det är emellertid icke F:s framgångsrika och oförvitliga ämbetsmannakarriär, som gjort honom mera känd, utan dels hans deltagande vid unga år i det politiska livet, dels hans roll senare inom finanspolitiken. F. deltog sålunda i riksdagen 1760–62, där han kom att väcka visst uppseende såsom Jägerskiöld utrett. Pechlin hade vid denna tid övergått till hattarna och i en debatt 7 aug. 1761 förgått sig mot rådet. Fråga uppkom att utesluta honom från riddarhuset. Angreppet öppnades 20 aug. av C. G. Boije, och med en rösts majoritet uteslöts Pechlin den 24 augusti. Ett par dar senare inlämnade F. ett memorial (29 aug.), vari han bl. a. anmärkte på, att Boijes släktingar fått deltaga i voteringen. Memorialet gick till riddarhusdeputationen. I ny allmän debatt 25 sept. yrkade hattarna, att beslutet skulle upphävas, medan mössorna krävde, att beslutet skulle stå fast, men ärendet återförvisades till deputationen för åtgärder mot F., som klandrat voteringen. Skrämd av detta hot erbjöd sig F. att återta memorialet. Stormiga debatter följde, hattarna sökte få bifall till F:s memorial, medan motståndarna yrkade på hans bestraffning eller åtminstone avbön. Först den 2 okt. avgjordes, att Pechlins uteslutning skulle äga kraft, men propositionen formulerades så, att frågan om F:s person och straff ej vidrördes.

Mest känd blev F. därigenom, att han som chef för finska krigskommissariatet i Borgå under Gustav III: s ryska krig kom att spela en finansiell roll genom ett slags sedlar, som utställdes. Initiativet utgick från den bekante juden Aaron Isaac. Under då rådande penningknapphet och brist på skiljemynt utfärdade man på egen kredit ett slags dylika eller polletter. Sådana tillfälliga krigsmynt hade sålunda landshövdingen i Kuopio frih. S. W. Carpelan utställt (»karplaner»), liksom de s. k. »knorringarna» härrörde från en överstelöjtnant v. Knorring. Även en bagare på Sveaborg hade, som Aaron Isaac nämner i sina Minnen, på egen kredit låtit trycka 8-skillingssedlar. Aaron Isaac föreslog nu general Klingspor samma utväg, och den, som fick saken om hand, var kammarrevisionsrådet F. Han hade i början ställt sig avvisande med hänvisning till att Karl XII:s nödmynt bragt Görtz om livet. Frågan gick emellertid till konungen, som gav sitt tillstånd. F. lät då utställa de Finska krigskommissariatets fältkassepolletter, försedda med hans namnstämpel, efter vilken dessa sedlar kallades »fahnehjelmare». De trycktes i Frenckellska tryckeriet i Åbo och voro försedda med en vitstämpel överst på åtsidan. Samtliga utfärdades 1790 i Borgå, där de utgåvos i 12 olika valörer från 8 skillingar specie till 2 riksdaler specie. Det sammanlagda värdet av fahnehjelmarna anses ha varit 1.307.460 rdr. De voro giltiga endast i Finland, där de användes vid kommissariatets uppköp. Förteckning över »Kongl. General Krigs-Commissariatets i Finland fält-kassapoletter» finns i H. Hildebrands »Sedelsamlingen etc.» (s. 130 f.), bild av en dylik sedel hos t. ex. Dahlström (vid s. 592) och Nikula.

Genom F:s händer gingo på detta sätt stora summor. Han var en omutligt redbar man; själv befann han sig i tryckta ekonomiska omständigheter. Det är nödvändigt betona hans hederlighet, enär hans äkta fahnehjelmare ofta förblandas med de förfalskade, vilka snart kommo i omlopp och orsakade stor uppståndelse. Förfalskningarna befordrades, enligt O. Wallqvists skarpt kritiska uttalanden (Minnen, s. 76 f.), av, att F. ej iakttagit tillräckliga försiktighetsmått. F. använde sålunda stämpel, ej sitt skriftliga namn, och stämpeln kom »under vård av dåligt folk», vidare skedde anteckningar i saken av" »obetydliga personer utan vana vid räkenskaper», papperet, som begagnades, var vanligt, »utan några egna kännemärken». Frågan om förfalskningarna har undersökts av Donner och sedan ytterligare av Nikula. Ehuru frågan om ansvaret ej synes kunna fullt klart lösas,, anser Donner, att bakom uppdragsgivaren vid tryckning av dessa falska sedlar, greve A. F. Munck, skulle stått Gustav III själv. Nikula anser, att »konungens vetskap om tryckning av sedlarna icke är fullt bevisad, ehuru sannolik». Då denna fråga eljest ej närmare berör F:s egen biografi, hänvisas till nämnda framställningar för vidare redogörelse i frågan, vari även Aaron Isaac blev inblandad, då Munck till honom sålt ett stort parti falska sedlar. Kursen sjönk på alla fahnehjelmare. Saken orsakade, som bekant, att Munck fick gå i landsflykt. Vid riksdagen i Gävle 1792 beslöt man att helt indraga de Fahnehjelmska fältkassepolletterna. Då en del av dem förkommit,, eller av annan orsak ej inlöstes, beräknades statskassan ha förtjänat 170 000 rdr på denna emission. Att polletterna sjunkit i kurs, medförde emellertid förluster för de enskilda, som mottagit dem.

Om F:s senare karriär inom kammarrätten är föga känt. År 1809 blev han vice president och 1812 sökte han, fastän förgäves, vid 77 års ålder presidentposten efter J. G. Lagerbjelke.