Carl Helmer Falk

2. Carl Helmer Falk, den föregåendes son i hans första gifte, f. 17 sept. 1830 (ej 1829) på Risäter, Norra Råda sn (Värml.), f 19 okt. 1917 i Huskvarna. Officersex. 30 april 1845; furir vid Närkes reg. 9 juli s. å.; underlöjtnant 14 aug. 1848; löjtnant 11 juli 1854; kapten 1 dec. 1863; major och chef för Hallands infanteribataljon 12 maj 1871; överstelöjtnant och tf. chef för Värmlands fältjägarregemente (från 1874 Värmlands fältjägarkår) 12 april 1873; ord. chef 3 dec. 1875; överste och chef för Värmlands reg. 13 april 1881; avsked 8 april 1892 med tillstånd att kvarstå som överste i armén. Led. av vapen- och befästningskommittén 3 jan. 1868–1873; sekr. i särskilda utskottet vid riksdagen 1869; sekr. i kommittén för utarbetande av förslag till nytt exercisreglemente för infanteriet samt i kommittén för utarbetande av förslag till gymnastik- och bajonettfäktningsreglemente 1869–72; ordf. i svensk-norska handvapenskommittén 1880; vice ordf. i Värmlands läns hushållningssällskap 1881–91 (hedersled. 1891); led. av riksdagens första kammare 1885–1901 (led. i bevillningsutskottet 1887 A, i tillfälligt utskott 1892, i bankoutskottet 1894–97); led. av Värmlands läns landsting 1887–89, 1890–1902; ordf. i styrelsen för riksbankens avdelningskontor i Karlstad 1889–91; stadsfullmäktiges ordf. i Karlstad 1891; led. av krigshovrätten 1892–1903; statsrevisor 1893–98; ordf. i styrelsen för livförsäkringsbolaget Svecia 1897–1908 och i styrelsen för olycksfallsförsäkringsanstalten Gothia 1898–1908. RSO 1871; LKrVA 1874; KSO1kl 1886; innehade även utländska ordnar.

G. 1) 17 juli 1860 på Lundsholm i Ölme sn (Värml.) m. Amelie Regina Laurell, f. 12 juni 1835 där, d. 25 jan. 1907 i Stockholm (Hedv. EL), dotter av godsägaren vice häradshövdingen Gustaf Laurell och Charlotta Holmblad; 2) 2 juni 1908 i Ekeby (Ög.) m. Anna Elisabeth Julin, f. 12 maj 1865 där, dotter av kontraktsprosten e. o. hovpredikanten Jon Theodor Julin och Hanna Margareta Augusta Lindbom.

Helmer F:s intresse för försvarsfrågan närdes genom de vänskapsförbindelser han under subalternåren vid Närkes regemente knöt till Gustaf Rudolf Abelin och Carl Edward Casparsson. Då Abelin 1867 blev lantförsvarsminister, kallade han F. att som personlig medhjälpare bistå vid utarbetandet av den proposition i försvarsfrågan, som framlades för 1869 års riksdag. F. utförde ett omfattande och djupgående utredningsarbete, som visar sig bl. a. i ett stort antal med hans hand uppsatta promemorior och utkast, förvarade bland Abelins papper i Krigsarkivet. F: s sakkunskap utnyttjades även för sekreteraruppdrag i det särskilda försvarsutskottet vid sistnämnda riksdag. Åren 1885–1901 satt F. i första kammaren. Han var liksom Abelin en varm anhängare av indelningsverkets bevarande. F:s misstroende mot den allmänna värnplikten var främst grundat på farhågor för att den korta utbildningstiden ej skulle skänka tillräckligt hög kvalitet åt trupperna. Sammanjämkningsförslaget 1901 karakteriserade •den konservative F. i första kammaren som en »vrångbild av en värnpligtsorganisation».

När F. utnämndes till chef först för Värmlands fältjägare och sedan för Värmlands regemente, återbördades han till den bygd, vid vilken han var fästad med sällsynt starka band och där han snart skulle intaga en förgrundsställning. Som regementschef under en ovanligt lång period åtnjöt han anseende som en av sin tids främste: särskilt vitsordas hans förnämliga sätt att planlägga och hans medfödda vältalighet vid kritiken av utbildningsövningarna.

F. var en kärnsund natur, som långt in i ålderdomen fortsatte sitt verksamma liv. Först nära åttioårig drog han sig tillbaka från de båda styrelseordförandeskapen i försäkringsbolagen Svecia och Gothia. Till sin läggning var F. tystlåten och sluten men kunde i trängre kretsar röja sitt varma sinnelag och sin humor. Om hans friska berättarkonst vittnar hans lilla barndomsskildring »Tvenne tama björnungar» (tryckt i Värmlandsörnen 1950).