Elin Falk

Falk, Elin, f. 16 jan. 1872 i Vassända, Naglums sn (Älvsb.), d. 24 april 1942 i Stockholm. (Osc). Föräldrar: kronofogden Herman Falk och Amelie Carlson. Avgångsex. från Vänersborgs flickskola 1887; elev vid C. H. Liedbecks gymnastikinstitut i Stockholm 1890–91; elev vid Gymnastiska Centralinstitutet 1893–95; gymnastikdirektörsexamen 1895; gymnastiklärarinna och sjukgymnast vid Y. W. C. A. (K. F. U. K.), Baltimore, U. S. A., och praktik i England och Köpenhamn 1895–99; gymnastiklärarinna vid J. Arvedsons gymnastikinstitut i Stockholm 1900–09; gymnastikinspektris vid Stockholms folkskolor 1909–32; studieresor till Tyskland, Schweiz, Danmark och Finland; sakkunnig i folkundervisningskommittén 1913; medlem av Gymnastiska Centralinstitutets direktion 1930–33. – Idunpriset 1916; Sv. Gymnastikförbundets förtjänsttecken i guld 1922; Iqml 8:e storl. 1932. – Ogift.

Efter flickskola i Vänersborg genomgick Elin F. 1890–91 C. H. Liedbecks gymnastikinstitut. Åren 1893–95 studerade hon vid Gymnastiska Centralinstitutet, egendomligt nog i samma kurs som Elli Björksten, den andra stora omdanaren av svensk kvinnogymnastik. Som nästan alla andra elever vid Centralinstitutet vid denna tid genomgick hon lekledarkurs på Nääs på sommaren mellan de båda årskurserna. Efter gymnastikdirektörsexamen antog hon en anställning vid Y. W. C. A. i Baltimore, U. S. A., där hon arbetade både som gymnastiklärarinna och sjukgymnast. Liknande befattningar innehade hon sedan i England och Köpenhamn, tills hon återvände till Sverige och 1900 anställdes som gymnastiklärarinna vid dr J. Arvedsons gymnastikinstitut i Stockholm. Där utbildade hon eleverna till 1909, då hon utnämndes till gymnastikinspektris vid Stockholms folkskolor, en befattning som hon innehade till uppnådd pensionsålder 1932.

Under sin aktiva tjänstgöringstid företog hon flera studieresor till Tyskland, Schweiz, Danmark och Finland och följde noga med utvecklingen i världen på det gymnastiska området, särskilt intresserade det henne vad som hände i U. S. A. Hennes första anställning där hade givit henne impulser, som skulle bli bestämmande för hela hennes framtida verksamhet. Där fann hon nämligen en frigjordhet från auktoritetstro och bindande traditioner, som passade hennes eget temperament precis och stod i skarp kontrast till svenska förhållanden, speciellt på det gymnastiska området. I Amerika prövades nya idéer, från vilket håll de än kunde komma, voro de värdefulla antog man dem, visade de sig vid närmare försök inte hålla måttet, var man färdig att pröva nya vägar. I Sverige rådde vid den tid, när Elin F. var elev vid GCI, den mest benhårda konservatism. Lings knapphändiga utkast till svenska folkets rationella kroppsvård omgärdades av hans arvtagare med en mur av bokstavsträldom, dogmer och blågul fosterländskhet. Försökte någon att slå den minsta bräcka i denna kompakta mur, blåstes genast till motanfall, och kättaren utlämnades till vederbörlig näpst.

En sådan kättare var den från Amerika återvända individualisten Elin Falk. Hon hörde till de människor, som envisas att tänka självständigt och som sakna tillbörlig vördnad för auktoriteter. Hon drog sig inte för att kallt och sakligt syna även de mest omhuldade dogmerna. Så blev också det blåsväder, som snart yrde om hennes huvud, utan motstycke i svensk gymnastikhistoria. Den utlösande orsaken till denna storm var hennes 1913 utkomna »Dagövningar i gymnastik för Stockholms folkskolor». Det mål hon föresatt sig och försökte få realiserat genom dessa dagövningar var att ge barnen och ungdomen en naturlig och ledig kroppshållning, fri från den spänning och det onaturliga rörelsesätt, som den militärt betonade svenska gymnastiken framkallade och underhöll. Dessutom framhöll hon med skärpa, hur nödvändigt det var, att gymnastiken anpassades efter barnens fysiologiska och psykologiska förutsättningar. Den borde göras lustbetonad och glädjeutlösande. Hon ogillade uttrycket »fysisk fostran» och framhöll den ständiga växelverkan, som försiggår mellan psykiskt och fysiskt, varför människan bör betraktas som en enhet. De kroppsfel, som uppstått på grund av felaktiga övningar – svank och kutrygg – ville hon kurera genom en av henne särskilt utarbetad hållningsgymnastik.

Dessa dagövningar utlämnades till prövning vid Stockholms folkskolor, och därmed var striden i full gång. Hela den gymnastiska världen råkade i gungning. En del av folkskolans gymnastiklärarinnor, särskilt de som varit Elin F:s elever, voro förtjusta över dagövningarna, andra skrevo skarpa inlagor till Skolöverstyrelsen och ville återgå till gamla övningar. Dagspressen engagerades; man fördömde dagövningarna utan att ha läst dem, än mindre prövat dem. GCI:s dåvarande föreståndare skrev en skarpt fördömande artikel. Elin F. kännetecknade själv detta nya rörelsesätt som »ett med minsta behövliga muskelkraft utfört, naturligt ledigt, hela kroppen genomböljande s. k. rytmiskt ställnings- och rörelsesätt i god hållning». Enligt hennes begrepp hade rytm ingenting med musikalisk taktindelning eller periodiskt återkommande rörelser eller svängningar att göra. Så skall t. ex. hela kroppen vara med i gångens rytm, armarna, ryggen, skuldrorna – alltsammans. Först då blir gymnastiken i verklig mening ändamålsenlig och vacker.

Trots de påfrestande striderna blev Elin F. varken modstulen eller rädd för att lägga fram ytterligare reformförslag. Hon lanserade begreppet »Gymnastik med lek och idrott». Hon ansåg att ungdomen borde tränas både i naturliga, allmänbildande övningar och i speciella s. k. kompletterande. De naturliga övningarna härstamma från våra förfäders jakt och kamp, arbete, lek och dans, och de kompletterande skulle bestå av hållningsrättande rörelser, lätthets-och viloövningar, inövande av ett riktigt andningssätt, arbets- och viloteknik etc. Glädjen i gymnastiken var ett av E. F:s älsklingsteman, och den ansåg hon uppnåddes bäst genom att hålla barnen i intensiv verksamhet hela lektionen. Deras intresse skulle ej få tillfälle att slappna. Ordningsrörelser skulle undvikas, de saknade gymnastiskt värde, krävde för mycket uppmärksamhet och var därför tröttande.

När man tar del av de förnuftiga och pedagogiskt oantastliga åsikter, som Elin F. framförde, förvånas man över, att de kunde utlösa så mycket hätskhet, som de faktiskt gjorde. En av orsakerna var, att hon med sitt klara intellekt och sin stora intelligens för att inte säga genialitet saknade varje spår av diplomatisk smidighet. Hon hade inte begrepp om att linda in sin kritik, så att den kunde bli en aning mera aptitlig för mottagaren. En annan orsak var hennes omutliga sanningskrav. Hon lät inte sina egna idéer undgå objektiv kritisk granskning, och vad som i praktiken visade sig mindervärdigt slopades obönhörligt. Detta gav hennes vedersakare ännu ett vapen i händerna, och hon stämplades som »ombytlig».

E. F:s inspektioner vid Stockholms folkskolor voro ofta en fruktad procedur. Även de, som lojalt stått vid hennes sida i striden, kunde få rent personliga anmärkningar för sitt sätt att gå eller stå, sin bristande goda hållning eller yttre puts. Å andra sidan ville hon bli behandlad på ett kamratligt och naturligt sätt av sina kolleger, oavsett deras ålder eller underordnade ställning. Visade någon yngre kamrat henne särskild artighet kunde hon bli häftig och förargad. Sina rörelser och övningar prövade hon först på sig själv, ibland så energiskt, att det oroade hennes vänner. Så övade hon som stimulerande motion långa språngmarscher på Gärdet, sedan hon nått högt upp i femtioåren. I vardagslag gick hon klädd i mycket breda skor med nästan inga klackar, en gammal vindtygsjacka och en hatt av herrmodell. Men klädd till fest någon sällsynt gång var hon en lady i varje tum med sin skarpskurna caméprofil, spänstigt raka, smala figur och ett avväpnande vänligt leende. Under sina sista år var hon svårt sjuk.

Vad Elin F. betytt för den svenska gymnastikens utveckling kan knappast överskattas. Hennes så omstridda dagövningar användas ännu i dag. Den gymnastikorganisation hon genomförde i Stockholms folkskolor har varit förebildlig och studerats av pedagoger från ett stort antal länder. Den som bland de första tog upp hennes idéer och förde dem vidare var Maja Carlquist, som gjort denna »rytmiska» gymnastik känd över hela världen. Som så många nyskapande entusiaster fick Elin F. under livstiden mest smaka stridens bitterhet. Erkännandet och den fulla uppskattningen kommo först efter döden.