Lars Feuk

1. Lars Feuk, f. 11 juni 1813 i Kristianstad, d. 22 april 1903 i Malmö (S:t Pauli). Föräldrar: prosten Gustaf Feuk och Johanna Carolina Callerholm. Elev i Kristianstads skola; student vid Lunds univ. 3 febr. 1831; skollärarex. i Wexelundervisningssällskapets normalskola i Stockholm 13 sept. 1833; lärare vid Hertig Carls barnskola i Kristianstad 1 okt. 1835;teor. och prakt. teol. ex. i Lund 1838; prästvigd där 14 juni s. å.; förestod stadskomministertjänsten i Kristianstad och kyrkoherdeämbetet i Nosaby 1 juli 1838–30 april 1839; pastorsadjunkt där 1 maj 1839–30 april 1843; tf. regementspastor vid Vendes artillerireg. sammanlagt 1 ½ år under tiden 1839–46; slottspredikant i Kristianstad 29 april 1843; pastoralex. 23 nov. 1844; av K. styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar förordnad 29 juni 1846 att taga kännedom om religionsvården inom fängelserna i Danmark; kyrkoherde i Karlskrona stadsförsamling 26 okt. 1846 (tilltr. 1 nov. s. å.); prost över egna församlingar 25 aug. 1847; inspektor vid Karlskrona allmänna läroverk 24 maj 1849–30 april 1859; tf. kontraktsprost i östra härad under olika perioder 1850–59; kyrkoherde i Gustavs församling (nu Lemmeströ och Börringe) 11 febr. 1857 (tilltr. 1 maj 1859); suppleant i Malmöhus läns landsting 1863–73; folkskolinspektör i olika kontrakt av Lunds stift 1868–77. Guldmedalj av 5:e storleken för medborgerlig förtjänst 1855.

G. 24 april 1840 på Näsby gård, Nosaby sn (Krist.), m. Anna Cedergren, f. 24 april 1820 i Kiaby sn (Krist.), d. 14 aug. 1907 i Malmö (S: t Pauli), dotter av murargesällen Christen Kiander (Lunds stifts matrikel anger 1854: byggmästaren Cedergren) och Marta Bengtsdotter.

Lars F. eller »Larifari», såsom han vanligen kallas med sitt författarnamn, har själv i en av sina »miniatur-bilder» gjort en kort skiss över sin far, »en präst av gamla upplagan», enligt dennes eget uttryck. F. anger honom som »i visst hänseende en framstående predikant», med lugnt föredrag, »fritt från all ostentation». Han var mycket anlitad i kommunala värv i Kristianstad, en klok och praktisk, men ingen lärd man. F:s mor var borgmästardotter från Kristianstad och syster till den adlade översten J. G. af Callerholm. Själv gick Lars F. i Kristianstad skola och omtalar i sin intressanta skiss om Per Böklin och Fredrika Bremer, att han var lärjunge till Böklin och ibland brevbärare mellan denne och mamsell Fredrika under hennes vistelse i Kristianstadstrakten. Tidigt skrev F. lyrik, och Fredrika gav honom sina »Teckningar ur hvardagslifvet» som »premium» för ett av hans »nättaste poem».

Efter universitetsstudier i Lund och avlagd skollärarexamen vid Wexelundervisningssällskapets normalskola i Stockholm blev F. lärare vid en barnskola i hemstaden Kristianstad. Han gav ut läroböcker för lågstadiet samt, efter initiativ av Böklin och jämte sin kollega O. Hörman, en liten barntidning, Barnwännen, som existerade från april 1841 till mars 1843. Den var betydligt intressantare än dylika alster då brukade vara, försedd med illustrationer och utkom månadsvis. Grundtonen var religiös men utan salvelse. De flesta artiklar däri skrevos av de båda utgivarna (Aquilonius). Tillsammans med Böklin inrättade F. ett seminarium för utbildande av lärare vid växelundervisningsskolor och förestod det till 1843, då det upphörde i sammanhang med upprättandet av det första folkskollärarseminariet enligt folkskolestadgan 1842. F. flyttade själv vid årtiondets mitt till Karlskrona.

I sistnämnda stad hade tyska församlingen just sammanslagits med stadsförsamlingen, och F. blev dess förste kyrkoherde 1846 efter denna ändring samt tillträdde i nov. s.å. Det befanns, att efter 1842, då folkskolestadgan infördes, hade intet åtgjorts från församlingens eller kyrkorådets sida för att uppfylla lagens krav på en folkskola i varje församling. Den livaktige pedagogen F. grep genast in, byggde på kort tid upp hela organisationen, skaffade lokal, skrev reglemente och instruktion, anskaffade inventarier och materiel. Domprosten H. Reuterdahl invigde 31 jan. 1847 F. i hans ämbete och återkom s.å. på visitation, varvid skolan invigdes 1 juni; den blev ett av F: s käraste skötebarn (Swahn, s. 194, 198 f.). Reuterdahl berömde även F:s sätt att upplägga församlingsböckerna (a.a., s. 195) – han var en ordningens man. F. arbetade mycket för att få bättre ordning på stadens begravningsplatser och lyckades skapa en ny .stadskyrkogård på inre Vämö (Swahn, s. 200). Även vid koleraepidemien 1853 gjorde F. stora insatser, och det var han, som jämte en officer under epidemien ordnade en asyl i amiralitetsbarnhusskolans lokal för barn, vilkas föräldrar bortryckts – dit kom ej mindre än 134 barn (F: s Hist. skizzer... fr. Carlskrona, s. 40). F. belönades med guldmedalj 1855. Han intresserade sig även för fångvården, varom många av hans »skizzer» bära vittne, och hade 1846 offentligt uppdrag att i Danmark studera religionsvården inom fängelserna.

År 1857 kallades Lars F. av patronus greve Corfitz Beck-Friis till kyrkoherde i Gustavs församling (nu, såsom tidigare, Lemmeströ och Börringe) i Skåne. Han tillträdde 1859 och lämnade således då Karlskrona. Sedan 1847 var han prost och 1868–77 folkskolinspektör. Cavallin anger, att F:s kunskaper och predikningar voro klena och att det var hans frimurarrelationer, som orsakade hans befordringar. Carlquist har, i anslutning till H. E. Hallbergs minnestal, framhållit, att F. var »en vacker och ståtlig man och en stor charmör» och att han rörde sig hemvant i alla kretsar, »celebrerande fester och familjehögtidligheter av olika slag med sina oförargligt älskvärda verser» (Carlquist, 2:3, s. 539). Han var i själva verket en glädjespridare, och Hallberg omtalar, att F. »munter och spelande till lynnet, fick under sin långa folkskolinspektörstid lagt på lager en otalig mängd skollärarevisdoms- och barnaenfaldshistorier», som han flitigt och mästerligt återgav.

Mest känd är emellertid F. som person- och lokalhistorisk författare under pseudonymen »Larifari», vilken han enligt egen uppgift fått genom att som ung spela rollen med samma namn i »Donaunymfen», ett slags kasperfigur. Han har väl, såsom Carlquist framhåller, härmed i blygsam självsatir velat markera sin produktions karaktär av förströelse för stunden och på förhand brutit udden av den kritik, som Hallberg formulerat i orden, att F:s produktion, både poetisk och opoetisk, allvarsam eller skämtsam, »är i kvalitativt hänseende vida mindre betydande än i kvantitativt». Det är uppenbart, att Hallberg underskattat F. som författare och ej förstått hans typ – F. var likväl något av pionjär som författare av lokalhistoriskt orienterade biografier. Hans poesi är naturligtvis mest glömd. Hans prosaproduktion har emellertid, som Carlquist framhåller, räddat mycket av skånsk och blekingsk person- och kulturhistoria åt eftervärlden. Det är visserligen sant, att F. icke är någon djupplöjare. I mången skiss sveper han ett ganska tunt hölje kring en eller ett par anekdoter. Han gör icke heller själv anspråk på att ha åstadkommit karaktärsteckning eller utförligare biografier, vilket framgår av boktitlarna. Början gjordes med »Biografiska skizzer och anekdoter från Willands härad» (1858). Först på 80- och 90-talen kom hans mest kända småsamlingar: »Historiska skizzer och silhouetter från Christianstad» (1882), »Historiska skizzer och silhouetter från Carlskrona» (1883), »Ett akademiskt album från student-tiden» (1889) samt »Miniatur-bilder af bemärkta prestmän i Lunds stift på 1800-talet» (1892). Man ryckes emellertid ofta med av denna »silhouett-klippare» och en del av hans skildringar äro, trots det melodramatiska i stilen, verkligt gripande, t.ex. »En fasansfull hemfärd» i Kristianstadsboken samt referaten av hans samtal med olika brottslingar. Också ser man honom ofta och gärna citeras. Hallberg har anfört, att vid sammanträffande kunde F., sedan han först berättat lustiga historier, övergå till att tala om sig själv med stor anspråkslöshet och ödmjukhet. »Man såg», heter det, »outtalade tankar röra sig på djupet, som voro av den art, att de fyllde hans ögon med tårar» (anf. hos Carlquist, 2:3, s. 540). F. uppnådde hög ålder och hade tjänstledigt de sista 20 åren av sitt liv.