Johan Friederich Eosander

4. Johan Friederich Eosander, adlad och friherre G ö t h e, den föregåendes son i första giftet, skrev sig efter adlandet 1712 Eosander genannt Göthe eller Eosander Göthe men 1718 blott Göthe, i Tyskland vanligen kallad Eosander von Göthe, trol. f. omkr. 1670, d. 1729 i Dresden. Lärkonduktör i Riga vid fortifikationen, trol. 1686; konduktörlöjtnant 28 april 1690 och placerad i Stettin 9 nov. 1692–1698; deltog med 1690 års svenska hjälpkår i kampanjen vid Rhen mot Frankrike; studieresa till Sverige hösten 1696, till Italien och Frankrike okt. 1698–1699; inträde i brandenburgsk tjänst 1698 eller 1699 men synes ej ha fått avsked ur svensk tjänst förrän 12 juni 1700; brandenburgsk kapten och hovarkitekt 1699; preussisk generalkvartermästarlöjtnant 1702; i preussisk beskickning till Karl XII 1703 och var då överstelöjtnant vid preussiska fortifikationen; i beskickning till Stockholm och rådet (instr. 27 okt.) hösten 1703–febr. 1704; preussisk överste och generalkvartermästare 1705; erhöll direktionen över slottsbyggnaden i Berlin 28 jan. 1707; förste byggnadsdirektör (erster Baudirektor) med uppsikt över alla kungl. civil- och militär byggnader 1709; preussisk brigadjär och direktör för fortifikationen 1712; preussiskt sändebud (instr. 16 aug. 1712) till Karl XII i Bender s. å. (ankom i sept.); adlad 11 dec. s. å. under sin fars kusin assessor Samuel Göthes namn; avsked ur preussisk tjänst april 1713; friherre (om namnformerna se ovan) 8 juni 1713; svensk generalkvartermästare vid armén i fält 12 juni s. å.; befälhavare över fortifikationsfältstaten våren 1715; generalmajor av infanteriet 9/20 nov. s. å.; fången hos preussarna vid Stralsund 23 dec. s. å., sattes i maj 1716 på fästningen Spandau, men blev snart frigiven på hedersord att vistas i sin hustrus hemstad Frankfurt am Main intill freden (1720); generallöjtnant i polsk-sachsisk tjänst 1722 och chef för fortifikationen i Dresden 1723.

G. m. Carlotta von Merian, dotter av pastellmålaren, konst- och bokhandlaren, geheimerådet Johann Matthseus Merian, adlad von Merian, i Frankfurt am Main.

När E. fick sin första tjänst som lärkonduktör i Riga vid fortifikationen, där fadern då var ingenjör, bör han väl ha varit åtminstone sexton år. I så fall kan han näppeligen, såsom i litteraturen mest uppges, ha varit född i Livland utan snarast under faderns (se E. 3) tjänstetid i Pommern. Då fadern sedan knöts till Holstein, Danmark och Riga före sin flyttning till Narva 1689, torde E. mestadels ha vuxit upp i tyskspråkig omgivning, vilket förklarar hans senare starka anknytning till Tyskland. E. tillhörde den hjälpkår, som svenskarna sände till de allierade (kejsaren, Nederländerna, Brandenburg) mot Frankrike och som opererade vid Rhen 1690. Han placerades på egen begäran genom förslag av generalguvernören i Pommern Nils Bielke 1692 som fortifikationsofficer i Stettin.

Bielke hade redan 1688 givit Nicodemus Tessin d. y. uppdrag i Stettin, och då denne 1694 gjorde ett förslag till lustslottet Charlottenburg för kurfurst Fredriks av Brandenburg (från 1701 konung Fredrik I av Preussen) gemål, gick förslaget genom Bielke som förmedlare. På nyåret 1698 förhandlade Bielke med Tessin om ett annat, större brandenburgskt uppdrag, som skulle krävt konstnärens närvaro i Berlin. Det torde här,, såsom R. Josephson visat, ha gällt slottsbygget i Berlin. När Tessin ej kunde åtaga sig en sådan sak, är det tydligen Bielke som i stället skaffat kurfursten en annan svensk, nämligen Tessins lärjunge E. Brev från denne till Bielke finnas bevarade 1690–96 och visa, att E. då sysselsattes även med arkitektoniska arbeten. Han fick hösten 1696 resa på två månader till Sverige. Vid denna tidpunkt stod Stockholms slotts nya, ståtliga norra länga färdig. Då E. inom kort på flera sätt visar sig vara stor Tessinbeundrare, är inflytandet tydligt nog. Det uppges, att det var kurfursten,, som bekostade E:s studieresa till Italien och Frankrike 1698–99, och i varje fall 1699 var E. i praktiken övergången i brandenburgsk tjänst. Han gjorde lycka hos sin nye herre. Vid dennes kröning till konung av Preussen i Königsberg 1701 och vid intåget i Berlin var det E., som gjorde de lyckade dekorationerna och festanordningarna, samtidigt som han användes för liknande ändamål vid operan. Även drottningen, den begåvade Sophie Charlotte av Hannover (d. 1705), uppskattade E. och kallade honom sitt orakel i konstfrågor, liksom han beskyddades av den mäktige ministern greve J. K. Kolbe von Wartenberg intill dennes fall 1710–11. Under Fredrik I:s tid slog barockkonsten igenom i Berlinarkitekturen, särskilt med den geniale Andreas Schlüter, som hade ledningen av slottsbygget i Berlin. Som efterföljare till Nehring och Schlüter arbetade E. 1701–07 på Charlottenburgs slott, där den eleganta kupolen över mittbyggnaden blev E:s verk, liksom han utvidgade huvudflygeln åt båda sidor och tillbyggde de i räta vinklar framspringande sidoflyglarna. I slottets inre fullbordade E. slottskapellet och porslinsrummet (1706–08) samt uppförde 1709–12 det vackra orangeriet. Samtidigt byggdes efter E:s ritningar lustslottet Favorite i parken vid Oranienburg samt orangeribyggnaden där. På uppdrag av Wartenberg byggde E. mellanpartiet på slottet Monbijou (senare Hohenzollernmuseum) i Berlin. Han hade tillika vid slottet Nieder-Schönhausen i Berlins närhet tillbyggt två paviljonger åt trädgårdssidan och utvidgat parken.

E. hade således visat sig som en mycket användbar hovarkitekt, när Schlüter 1706 skildes från ledningen av slottsbygget i Berlin. Den närmaste orsaken var, att det planerade höga »Münzturm» till följd av för svaga grundvalar måste rivas. Schlüters efterföljare blev på nyåret 1707 E., då överste och preussisk generalkvartermästare. År 1709 blev E. därtill »erster Baudirektor» med uppsikt över alla offentliga civil- och militärbyggnader.

E. hade redan i början av sin arkitektbana förmedlat inflytandet från Tessins slottsbygge till kurfursten och därmed till Schlüter. Dennes slutna rektangelgård varierade Stockholms slotts borggård och stilen blev på så vis nordiskt-romersk. Schlüter var dock en originell konstnär och visade även detta. När E. 1707 själv övertog slottsbygget, fullföljdes närmare än förut den tessinska linjen, ty E. hade ingen självständigt formande hand (Josephson). Han fördubblade slottet genom att till Schlüters kubiska borg foga en väldig rektangelbyggnad med sin »Eosanderhof» och på dess ena sida den s. k. »Eosanderportal». Hans portalbyggnad, trappkompositioner och det stora »Bildergalerie» överensstämma slående med delar av Stockholms slott. Vid luftangreppet mot Berlin 3 febr. 1945 föllo bomber på slottet. Murarna stodo dock, men hösten 1950 började en sprängning av ruinerna på befallning av den östtyska folkrepublikens ministerråd, enligt uppgift för att lämna plats för en stor uppmarschplats (Josephson); i dagspressen april 1951 anges, att rivningen fullbordats.

Den tyska konstforskningen har gärna skjutit E. något åt sidan, av naturliga skäl: han var född svensk och motståndare till Schlüter. Men E:s insatser »torde betytt åtskilligt för utvecklingen av den preussiska barockstilen» (Josephson).

I militärt hänseende befordrades E. 1712 till brigadjär och chef för preussiska fortifikationen. Det förtroende, som Fredrik I hyste för E., inskränkte sig emellertid ej till de konstnärliga och militära områdena. Därutöver kom E. nämligen att användas för viktiga beskickningar till sitt gamla fädernesland Sverige rörande de olika mellanhavanden med Preussen, som då voro aktuella. Det är härvidlag vid närmare granskning av omständigheterna tydligt, att en orsak till valet av E. som preussisk diplomat varit hans nära släktskap med en av den svenska diplomatiens dåvarande förgrundsfigurer. Detta var den då redan ålderstigne Nils (Eosander, från 1697 friherre och 1704 greve) Lillieroot, E:s faders kusin. Denne hade 1702 blivit kungl. råd och hösten 1703 hemkommit till Stockholm.

De tre aktuella frågorna i förhållandet till Sverige vid denna tid voro för Fredrik I och hans närmaste rådgivare, bland vilka särskilt märktes R. von Ilgen, i första hand det faktum, att Karl XII närmade sig det polska Västpreussen, som skilde Brandenburg från Östpreussen och var en politiskt känslig trakt, vidare Karls planer på avsättning av konung August i Polen och slutligen Fredriks önskan om en dynastisk förbindelse genom giftermål mellan kronprinsen Fredrik Wilhelm och prinsessan Ulrika Eleonora. Särskilt var den västpreussiska frågan tillspetsad. Fredrik hade, fullt rättsenligt, besatt området närmast omkring Elbing, innan Karl XII nalkades själva staden. Hösten 1703 utsände Fredrik i största hemlighet tvenne sändebud, av vilka den ene var wolfenbüttelska geheimerådet J. F. von Alvensleben, som skulle konferera med Olof Hermelin i Danzig (12 nov.), medan den andre blev E., som skickades till rådet i Stockholm. Säkert är emellertid, att E. dessförinnan, i mars 1703, hade varit även hos Karl XII själv, men därom är i varje fall hittills föga känt. I bl. a. S. Barks tryckta brev till Hermelin kan man följa E:s svenska resa. Han landsteg omkr. 10 nov. i Ystad och kom den 19 till Stockholm, där han genast tog nära kontakt med sin onkel Lillieroot. E. var emellertid mycket försiktig – han »går och skrymslas och håller sig mäkta retiré», skriver Bark – och först småningom läckte det ut, vad han ville. För att få Karl XII bort från Västpreussen sökte man från Preussens sida förespegla honom lämpligheten av erövringar från Polen, nämligen det polska Livland och Litauen. Då E. medförde ett slags kreditiv från konung Fredrik och Wartenberg till Lillieroot, redogjorde denne i skrivelser till Karl för överläggningar med E. För sin egen herres räkning begärde E. polska Preussen. E. sökte, liksom Alvensleben, påskynda frågorna för att få slut på kriget. Emellertid hade E. föga framgång vare sig i de rent politiska frågorna eller beträffande giftermålsplanen. Vid jultiden fick han i Stockholm bekräftelse på, att Karl ockuperat staden Elbing – E. blev »helt bestört, vred på huvudet, och gick på golvet av och an utan att säga ett ord», skriver Bark. Inför detta tydliga misslyckande av missionen tog E. sitt parti och reste i början av februari. Han hade under sitt besök i Stockholm även haft uppdrag i sin egenskap av konstnär.

Än en gång kom E. emellertid att politiskt spelas ut av sin herre i Berlin. Det var 1712. I febr. sände Fredrik I ett handbrev till Karl XII, som då var i Bender, med förklaring, att han ville bidraga till återställandet av freden i Norden. I brev till hovkanslern von Müllern inskärpte E. samtidigt det preussiska hovets goda vilja och antiryska tänkesätt. Längre fram på sommaren skickades E. jämte Nils Brunell (senare adlad Örncrona), då sekreterare vid svenska Berlinlegationen, i direkt beskickning till Bender. C. G. von Friesendorff, som var svensk minister i Berlin, skrev till C. Feif, att E. »är en hjärtelig god och redelig svensk av härkomst och sinne». Han skulle nu uppmana Karl XII att antaga konung Fredriks förslag att skyndsamt resa hem till Sverige. Förslaget innebar i stort sett, att Sverige och Preussen skulle sammansluta sig, August II få behålla polska kronan men förbinda sig med Sverige och Preussen mot tsaren, vilken skulle fråntas alla sina erövringar. E:s beskickning hölls mycket hemlig. Han och Brunell framkommo till Bender 17 september 1712. Ankomsten av Berlinkonungens uppenbare favorit uppmärksammades emellertid starkt av den engelske agenten James Jefferyes i hans rapporter till London. E. och Brunell uppehöllo sig i Bender i tre månader, men lyckades ej förmå Karl till den fullständiga omvälvning av hans östeuropeiska politik, som antagandet av de genom E. framförda förslagen skulle inneburit. Sedan M. Stenbock landstigit i Pommern, väldet ute med E:s förhoppningar. Med tungt hjärta lämnade han Bender dagen före julafton och återkom, medförande Karls motförslag, jämte Brunell till Berlin 9 febr. 1713. Fredrik tog illa vid sig av planernas misslyckande, var därtill sjuk och dog samma månad.

I och med soldatkonungen Fredrik Wilhelm I:s tronbestigning ändrades E:s förhållanden i Berlin. Den nye regenten var ingen frikostig estet och konstvän som fadern. Då Fredrik Wilhelm föreslog indragningar i E:s lön, tog denne i april 1713 avsked ur preussisk tjänst. Han var emellertid ännu i juli sysselsatt vid slottsbygget i Berlin och gick först hösten s. å. definitivt över i svensk tjänst. Personligen hade han för sig intagit Karl, som icke blott nyttjat honom att föra budskap till Berlin utan även dec. 1712 förlänat honom svenskt adelskap, i det han inbegreps i sin faders kusin S. Göthes adelskap. Konungens ynnest markerades nu än mer, då E. i juni 1713 fick friherrebrev och samma månad utnämndes till generalkvartermästare vid armén i fält. Sedan Karl i nov. 1714 kommit till Stralsund och brytningen med Preussen lett till öppet krig, uppdrogs åt E. våren 1715 chefskapet över fortifikationsfältstaten. Jefferyes, nu i Stralsund, skriver, att E. i början av april arbetade på försvarsverken vid Damgarten. Hans utnämning till svensk generalmajor i nov. s. å. blev hans sista framgång, ty vid jultiden – sedan Karl lämnat Stralsund – blev E. fången hos preussarna. Han behandlades emellertid väl av sin f. d. överhet och fick mot hedersord vistas i Frankfurt am Main till fredsslutet. E. var nämligen ingift i den kända konstnärs-, bokhandlar- och kopparstickarsläkten Merian och vistades nu hos sin hustrus fränder där. Dock uppehöll han sig i varje fall våren 1718 i Kassel. Han beskylles för att i Frankfurt ha fört ett alltför dyrbart levnadssätt och förstört sin hustrus arv samt skingrat det Merianska biblioteket och kopparsticksamlingen, som han fått med henne. Vilket avseende man på sina håll i Berlin fäste vid E:s person ses därav, att den mäktige Ilgen i memorial 26 jan. 1719 föreslog Fredrik Wilhelm I, att man skulle anförtro en tredje svensk beskickning åt E. Konungen, som tydligen ej tålde E., skrev emellertid i kanten »Eosander ist ein Narre» och valde en annan. Efter freden 1720 sökte sig E. till August II, som 1722 kallade honom till Dresden, där han gjordes till polsk-sachsisk generallöjtnant och följande år till chef för fortifikationen. Han utförde 1724–26 för greve Flemming det förtjusande slottet Uebigau vid Dresden. I Tyskland räknas E., särskilt på grund av sin stora dekorativa begåvning, som den mest glänsande arkitekten i Berlins byggnadshistoria under den efterschlüterska perioden. Däremot anmärkte man på hans karaktär, dels på grund av att E. obehärskat skymfat sin företrädare Schlüter i Theatrum Europaeum, dels beroende på oärlig ämbetsförvaltning. E. säges i Frankfurt och Dresden ha sysslat mycket med alkemi. Postumt utgavs hans »Die Kriegsschule oder der teutsche Soldat» (1744). E:s rapporter till Berlin från Bender 1712 äro tryckta av E. Carlson i Historisk tidskrift 1896. Brev från E. till Nils Bielke (14 st., 1690–96), E. Dahlbergh och G. H. von Müllern finnas i Riksarkivet.