Ericson och Ericsson, släkt och friherrlig ätt från Nordmark

Ericson, friherrlig ätt, och Ericsson, släkt från Nordmark (Värml.). Från konstmästaren, sedermera gruvfogden vid Nordmarks gruva i socknen av samma namn Sven Svensson Stadig (f. omkr. 1645, d. 1682) härstammar den släkt Ericsson, som blev ryktbar genom bröderna Nils och John Ericsson, av vilka den förre under sitt adelsnamn, Ericson, blev stamfar för släktens friherrliga linje. Sven Stadigs son, gruvbrytaren vid nämnda gruva, sexmannen Magnus Svensson Stadig (f. 1681, d. 1727), var fader till gruvbrytaren vid Nordmark Eric Magnusson (f. 1724, d. 1755), vars son var bruksidkaren där Nils Ericsson (f. 1747, d. 1790). Denne äktade en prästänka Anna Maria Petrén (f. 1745, f 1783), dotter av en bruksinspektör, i vilket gifte föddes sju barn, som bibehöllo faderns patronymikon, vilket därmed förvandlades till släktnamn. Bland barnen var äldste till mogen ålder hunne sonen brukspatronen vid Nordmarksberg Eric Ericsson (f. 1777, d. 1817), g. m. brukspatronsdottern Johanna Maria Robsahm (vars mor hette Anna Lisa Geijer); de hade blott en dotter som dog tidigt. Yngre bror till Eric Ericsson var Olof Ericsson (f. 1778, d. 1818), som i slutet av 1790-talet blev bokhållare vid Långbanshyttans bruk (Färnebo sn, Värml.), ej långt från Nordmark. Förvaltaren vid Långbanshyttan, gruvfogden Johan Yngström (f. 1739, d. 1801), hade en vacker dotter, Brita Sophia Yngström (f. 1778, d. 1853), som äktade Olof Ericsson 1799. Då svärfadern i okt. s. å. drog sig tillbaka, blev Olof E. antagen till disponent och förvaltare (gruvfogde) av gruvan, strax därpå bisittare i bergstingsrätten och bosatte sig som gift vid stranden av Hyttsjön. Emellertid försämrades vid sekelskiftet förhållandena i dessa gruvor snabbt. Man sökte spränga sig ned till nya fyndigheter, men vinsten blev ringa. Detta medförde, att Olof E. blev skuldsatt och jan. 1803 tog avsked såsom gruvfogde. Familjen, i vilken år 1802 fötts sonen Nils Ericsson och år 1803 dennes broder John Ericsson, flyttade till Kytthagen nära Långban under bekymmersamma förhållanden. Olof E. fick arbeta som bergsprängare och förman för ett gruvbrytarlag. Några år senare blev han inspektor vid Gustafsgruvorna i samma trakt, men kriget 1808–09 försämrade möjligheterna, och sommaren 1809 var han arbetslös. Emellertid hade vid denna tid kanalarbetet mellan Vänern och Vättern börjat; Olof E. sökte sig dit och antogs som bergsprängare där. Familjen flyttade till Forsvik (Undenäs, Skarab.), där den 1810–13 var bosatt. Fru Sophia Ericsson åtog sig här mathållningen för de vid kanalbygget anställda tjänstemännen och officerarna. Därmed befann man sig i den miljö, i vilken de båda senare så berömda sönerna, järnvägsbyggaren Nils Ericsson och uppfinnaren John Ericsson skulle få sin första skolning. Fadern Olof Ericsson arbetade senare vid Edets sågverk och vid Hajstorp, men då kanalbolagets ekonomi försämrades 1817, var Olof E. en av dem, som på hösten miste sin plats. Genom B. B. von Platens försorg blev han byggmästare vid Känsö karantänstation i Göteborgs skärgård, dit han flyttade ensam; han avled emellertid sept. 1818. Sönerna Nils och John hade då redan fått plats vid kanalbygget.

I en intressant redogörelse (dat. 26 okt. 1897, i Biographica: Ericsson, RÅ) ha Nils och John E:s systerdöttrar – barn till prosten fil. magister Claes Odhner och Carolina Ericsson. samt systrar till riksarkivarien C. T. Odhner – skildrat sin mormor, Sophia Ericsson, född Yngström. De anse, att sönernas begåvning i främsta rummet var ett arv efter henne. Hon hade både intelligens och energi och hade därtill erhållit en synnerligen vårdad uppfostran av sin far, som särskilt stimulerat hennes intresse för naturvetenskaperna. Samtidigt var hon litterärt intresserad, bl. a. för Walter Scotts romaner. Hon var tillika en utpräglad ordningsmänniska och skildras i yttre hänseende som ända in i ålderdomen smärt och rak, med mörkblå, blixtrande ögon. Hon överlevde sin make i 35 år och dog först 1853, då bosatt hos sin dotter och måg, prosten Odhners i Medelplana (Skarab.).

Från den världsberömde John Ericsson (E. 2) utgick icke någon släktgren av samma namn, men väl hade han utanför äktenskapet med officersdottern Caroline Lilliesköld (senare g. m. den berömde juristen professor C. J. Schlyter) en son, överdirektör Hjalmar Elworth, om vars namn och levnadsöde se SBL, 13, s. 427; han dog barnlös.

År 1854 adlades dåvarande översten Nils Ericsson, varvid hans namn ändrades till Ericson (E. 1), och blev 1860 friherre, allt enligt 37 § RF. Värdigheten ärvdes först av hans äldste son landshövdingen friherre John Philip Ericson (E. 3), sedan av dennes närmaste bror kanalbyggaren frih. Nils Werner Ericson (E. 4), och då denne dött ogift 1900 av tredje sonen generallöjtnanten frih. Carl Wilhelm Ericson (E. 5). Med den sistnämndes son majoren vid Gotlands infanterireg. frih. Nils Johan Ericson (f. 1879, d. 1929) utslocknade ätten på manssidan men kvarlever ännu på kvinnolinjen med hans tvenne systrar fru Hedvig Boy och grevinnan Ebba Wachtmeister.