Gustaf Eriksson

1. Gustaf Eriksson, f. 4 aug. 1789 i Marstrand, d. 15 febr. 1865 i Norrköping. Föräldrar: stadskirurgen i Norrköping, assessor Adolph Ericsson och Justina Günther. Elev i Marstrands trivialskola till 1800; erhöll privat undervisning till 1802; elev i Norrköpings trivialskola 1802–05; student vid Åbo akademi 10 juli 1805; extra underläkare vid sjukhusen under fälttåget i Norge april 1808–sept. 1809; bataljonsläkare vid Upplands reg. 1810; student vid Uppsala univ. s. å.; fil. kand. där 1811; fil. magister 15 juni 1812; teoretisk ex. i medicin 3 dec. 1814, praktisk ex. 13 maj 1815; disp. för att legitimera sig som sökande till professuren i ekonomi i Uppsala 1815; med. doktor där 16 juni 1817; led. av Sundhetskollegium 1818; kir. magister febr. 1819; stadsfysikus i Norrköping 17 mars s. å.–1832; professors namn, heder och värdighet 4 febr. 1824; delägare 1825 jämte kir. magister Johan Gabriel Collin och Johan Olof Lagberg i boktryckerifirman Collin & Co. i Mariefred, vilket tryckeri Collin 1828 flyttade till Norrköping; tryckeriet övertogs av E. ensam 25 april 1831 och drevs under firma N. Schmidt & Co., såldes juni 1833; erhöll 2 dec. 1828 tillståndsbevis på Norrköpingsbladet och 16 febr. 1830 å Den nyaste Journalisten; praktiserande läkare i Norrköping 1837; vik. provinsialläkare i Jönköping ett halvt år; stadsläkare i Norrköping 1838–55; utgav 1844–45 Östgöta Patrioten. Skriftställare och översättare.

G. 1) 12 juli 1821 i Norrköping (Hedvig) m. Eva Sophia Klingspor, f. 3 juni 1796 på Mauritzberg, Östra Husby sn (Ög.), f 12 april 1830 i Norrköping (S:t Olai), dotter av ryttmästaren Gert Adolph Klingspor och Catharina Maria de Besche; 2) 16 nov. 1830 i Norrköping (Hedvig) m. (sin första hustrus syster) Fredrica Adolphina Klingspor, f. 11 juni 1793 på Mauritzberg, d. 21 okt. 1880 i Norrköping (S:t Olai).

Gustaf E. var en på sin tid verksam och känd läkare och publicist med vidsträckta intressen. I Uppsala erövrade han såväl lagerkransen som medicine doktorshatten och speciminerade samtidigt för professuren i ekonomi. Redan när E. var barn, hade fadern flyttat från västkusten till Norrköping, och E. slog sig själv ned där som stadsläkare. Vid 35 års ålder erhöll han professors namn på hemställan av landshövdingen i Östergötlands län.

Den bekante läkaren, publicisten och personhistorikern Johan Gabriel Collin (se denne, SBL, 8, s. 731 ff.) inköpte i Mariefred ett tryckeri 1825, och E. blev, jämte brunnsintendenten J. O. Lagberg, delägare i denna firma. E. framträdde som översättare, bl. a. av den av honom beundrade Walter Scotts romaner, och talar i brev (30 mars 1825) till L. Hammarsköld om sin önskan att få Scott bättre presenterad för svensk publik än i tidigare översättningar, där »denne genialiske författare» illa tilltygats. E. var vid denna tid tydligen full av förläggarplaner. Samtidigt togo hans politiska intressen form av tidningsföretag, men på detta område fick den urkonservative E. föga framgång. Från stadsläkarbefattningen tog E. avsked 1832 och bosatte sig på en egendom utanför Norrköping för att uteslutande ägna sig åt tryckeriet, vilket Collin 1828 flyttat till Norrköping och som E. ensam inlöst våren 1831. Det tyder emellertid icke heller här på framgång, att E. redan sommaren 1833 sålde tryckeriet till den vida dugligare boktryckaren och bokhandlaren Abraham Bohlin i Örebro. E. sålde 1837 sin egendom, praktiserade en tid i Norrköping, vistades därpå som läkare i Jönköping men återtog 1838 stadsläkartjänsten i Norrköping. Han hade intresserat sig för nykterhetsrörelsen och utgav 1831 en liten skrift »Om bränvinet och dess missbruk». Ett större medicinskt arbete utkom 1838, »Anvisning till läkemedlens igenkännande och prof ning vid apotheksvisitationer». En recensent i Hygiea 1839 anklagade honom för alltför stort beroende av en utländsk farmakopéspecialist men ansåg likväl E:s bok som en välkommen hjälp och handledning.

Sina politiska intressen kunde E. icke släppa och utgav anonymt 1844 sina »Idéer i allmän politik rörande statsstyrelse, representation och lagstiftning» av »en orepresenterad medborgare». Han gjorde tillika 1844–45 försök med en ny tidning, Östgöta Patrioten, samt medarbetade i P. A. Wallmarks Post- och Inrikes Tidningar. För Wallmark klagade E. i en rad brev sin nöd: prenumerationen på Östgöta Patrioten täckte knappt tryckningskostnaderna, och allmänheten gillade tydligen ej E:s »allvarsamma och höga sätt att behandla sakerna» (8 febr. 1846). Ehuru konservativ pläderade E. i breven till Wallmark för det då diskuterade nya fängelsesystemet men var rädd offentligen framföra denna åsikt, då den råkade vara liberal. E:s .försök att få Wallmark att i recension fästa uppmärksamheten på E:s »Idéer» i representationsfrågan synes ha misslyckats. På 1850-talet sökte E. i stället stöd hos den stora förlagsfirman N. M. Lindh i Örebro, som han uppvaktade med en mängd förlagsförslag, klagande över att det materiella välståndet visserligen var i starkt stigande i Norrköping, »men det andeliga står, gunås!, ännu så lågt som vanligt». Med sin vanliga litterära entusiasm ivrade han nu för utgivande av en översättning av Chateaubriands »Mémoires d'outre tombe», »den bästa bok jag äger». E. var även intresserad för arbeten av Alexandre Dumas. E. klagade över sina minskade praktikinkomster och osålda boklager. Ett stort arbete synes E. under många år ha nedlagt på att få till stånd en svensk ordbok – han ogillade A. F. Dalins – men E. nådde aldrig fram till att förverkliga sina lexikonplaner. Han tog 1855 avsked från stadsläkartjänsten men fick bibehålla sin lön. I brev klagar han över avtagande arbetskraft och ekonomiskt betryck. Omkring 1860 sysslade han med ett filosofiskt-teologiskt arbete, »Om menniskan, betraktad i sitt förhållande till Gud, populär afhandling af en lekman», vilket trycktes anonymt 1861.

Det ligger en viss tragik över E:s splittrade livsgärning, där de mångfrestande intentionerna icke kommo att motsvaras av önskade resultat. Orsaken låg väl innerst hos honom själv. I breven framträder han som en lätt naiv och lättfångad entusiast, otålig och utan tillräckligt verklighetssinne. Hans översättarverksamhet vittnar emellertid om ovanlig orientering i utländsk skönlitteratur och därigenom om hans breda bildning. De sista åren tillstötte svår sjukdom (slaganfall 1862), och vid sin bortgång i hemstaden 1865 var han sedan länge en bruten man. Norrköpings Tidningar innehöll en kort men uppskattande minnesruna.