Fredrik Ulric d.y. Essen, von

4. Fredrik Ulric von Essen d. y., sonson av E. 2, f. 17 jan. 1788 på Kavlås, Hömbs sn (Skarab.), d. 14 febr. 1855 där. Föräldrar: godsägaren friherre Reinhold Jacob von Essen och friherrinnan Gustafva Eleonora Rudbeck. Student vid Uppsala univ. 14 okt. 1803; kornett vid Livreg:tets kyrassiärkår 6 juli 1804; transporterad till Livreg:tets husarkår 19 mars 1806; löjtnant 29 juni 1809; ryttmästare där 29 dec. 1812; konfirmationsfullmakt 12 febr. 1813; major i armén 9 okt. 1821; adjutant hos konungen 6 febr. 1825; avsked från kåren 14 febr. 1826; överstelöjtnant och förste major vid Livreg:tets dragonkår 18 april s. å.; överstelöjtnant och regementsbefälhavare vid Livreg:tets husarkår 16 maj 1827; överste och sekundchef där 21 febr. 1829; generaladjutant 9 mars 1838; generalmajor och tf. inspektör för kavalleriet 14 jan. 1848; avsked 13 febr. 1855. GMtf 1808; RSO 1818; KSO 1843; KmstkSO 1854. Ägde Kavlås.

G. 13 sept. 1814 på Kavlås m. sin styvsyster Anna Sophie Gyllenhaal, f. 12 febr. 1792 på Ettack, Velinga sn (Skarab.), d. 11 jan. 1871 på Kavlås, dotter av översten Carl Jonas Gyllenhaal och Florina Gustava Strömbom.

Fredrik von E., i familjen känd som »generalen på Kavlås», förlorade redan vid fyra års ålder sin fader, Reinhold von E., som »levde utan tjänst», som det då hette, d. v. s. utbildades för att överta fädernegodset Kavlås. Innan detta hann ske, dog han emellertid 1792, stucken i duell, vid 41 års ålder. Änkan Gustafva Rudbeck flyttade 1795 till Kavlås, som då sköttes av den ståtlige och belevade hovkamrer Pehr Dröös. Gustafva Rudbeck ökade godset med ett flertal hemman. År 1802 gifte hon om sig med chefen för Skaraborgs reg:te, överste C. J. Gyllenhaal. Denne hade tilltrasslade affärer men räddades av makan. I sitt första gifte hade han dottern Sophie, som 1814 blev Fredrik von E:s hustru.

Själv skildras F. v. E. som ung av sin kusin Malla Montgomery såsom »häftig och obändig, men godhjärtad och lättrörd, ej lätt att behandla». Han avgick mars 1807 med livhusarerna, som blev ett släktregemente, till krigsskådeplatsen i Pommern, där han utmärkte sig. I juli 1808 fick E. tapperhetsmedalj. Han deltog även i kriget mot Norge 1814. På Kavlås hade ända sedan kammarherren (E. 2) död 1781 rått damregemente, och E:s älskvärda och musikaliska moder, som 1808 för andra gången blev änka (efter Gyllenhaal), satt tills vidare kvar, och småningom, dock ej tidigare än 1815, övertog Fredrik von E. godset och dess skötsel. Redan före 40 års ålder blev han 1827 tf. regementschef för livhusarerna (ord. 1829) samt 1848 generalmajor och tf. inspektör för kavalleriet. Den bekante djurmålaren, överstelöjtnant J. G. Arsenius skriver i sina minnesanteckningar om E.: »Kan man säga om en regementschef, att han var far för sin officerscorps, så är det om honom. På det gästfria och ståtliga herresätet Kavlas levde han som en patriark, omgiven av en talrik familj och många släktingar. Varje officer vid corpsen var välkommen när som helst och hur länge som helst.» Sitt regemente förde han hurtigt, raskt och trevligt. Vid mötena levde han som en grandseigneur och hade stundom sina tolv hästar i mötesstallarna. Om någon officer tillfälligt var illa beriden, fick han nyttja generalens hästar.

Det är emellertid icke som militär i Karl-Johanstidens och den föroscariska periodens fredliga Sverige, som E. gjort sig mest känd, utan som godsherre på Kavlås. Hans verksamhet där hade likväl också en militär sida. E. anordnade nämligen från början av 1830-talet och bibehöll sin tid ut en årlig, tre månader lång ridskola och detta inte blott för de unga officerarna vid livhusarerna utan också för sådana från livdragonerna och Smålands husarer. Kavlåsskolan blev på så vis en föregångare till ridskolan på Strömsholm. Officerarna hade på Kavlås fritt vivre, och deras hästar voro fritt födda och uppstallade. Lärare var stallmästaren vid livhusarerna Mathias Leijon, som undervisade efter fransmannen Beauchères metoder. Bland ridskolans ryktbaraste hästar av fullblod voro hingsten »Poniatowsky» och den ryska hingsten »Gulltuppen», medan E. själv med förkärlek red ett grått, apelkastat sto, »Minerva», av husarerna mera vanvördigt kallat »Grållan». På Kavlås hade E. även ett ponnystuteri med »snövita, silverskimrande» mycket små ponnies. Av dem presentade E. på 1830-talet fyra till prinsarna Karl, Gustaf, Oscar och August. På sista tiden gjorde engelska fullblod från Ottenby sitt intåg i Kavlås' stuteri.

E. hade sin ordinarie regementsexpedition ej på överstebostället, Ullavi, utan på Kavlås, där hans regementskvartermästare – som länge var den torrolige greve Robert von Rosen – och en eller två adjutanter då också bodde. På mönstringsresorna medförde E. i regel ett tiotal ridhästar, tre å fyra stalldrängar, en betjänt och en piga.

Kavlås på E:s tid hade jämte den kavalleristiska-hippologiska sidan även en annan, som rör hundarna och jakten. E:s brorson friherre Reinhold J. von Essen har i Svenska jägarförbundets nya tidskrift 1873 lämnat en skildring »Om jagten vid Kaflås i forna tider», som är klassisk i mer än en bemärkelse. Man måste läsa denna livfulla, elegant skrivna, ingående och detaljerade berättelse i original som det fängslande kulturdokument den är för att fullt uppskatta dess värde. Om E. själv skriver brorsonen, att han alltifrån ungdomen varit jägare och nått mästerskap på jaktens område. »Av naturen», säger han, var E. »utrustad med för jägaren ovärderliga egenskaper: en stark och harmonisk gestalt, skarp syn och fin hörsel, ihärdighet, beslutsamhet och mod» samt ägde ett öppet öga för naturen och vaket sinne för livet där samt mångsidiga insikter rörande djurens liv och levnadsvanor och en otrolig uthållighet. Reinhold v. E. visar oss farbrodern som den västgötske magnaten i sin prydno, allmänt respekterad och avhållen. Samtidigt har skildringen obetalbara detaljscener både beträffande det ibland mycket originella jägargalleriet, vars medlemmar ofta ståtade i gröna frackar av olika nyanser, de underordnade, varibland generalens rödhårige jägare Sven, och i fråga om själva jaktscenerna och de medverkande hundarna. Särskilt komisk är bilden av den på matsalens stora bord en morgon obevakat agerande långhårige vinthunden Machinka, som snabbt spolierade en framdukad resfrukost, medan den då och då expedierade några bitar till de på golvet blygsamt väntande, lika hungriga taxarna.

På Kavlås var, heter det, när herrar jägare sedan skulle avresa, »ett springande, instuvande, ropande, hundgnällande, skrattande, pratande och avskedstagande» utan like, avslutat med löjtnanternas smällande med spannpiskor och viftande med hattar till avsked åt damerna i fönstren. E. var den angenämaste jaktherre och jaktkamrat, med ädelt, öppet och ridderligt väsen, samtidigt personligen djupt imponerande. General E:s djurvänlighet gick i längsta laget. Sålunda härbärgerade han vid Kavlås länge även en tam varg och några relativt tama lodjur; de senare utrotade dock till slut dovhjortstammen.

En resenär på Kavlås 1853, M. Hollertz, vars dagbok publicerades 1949, skildrar den åldrade E. som »en ännu rak och militärisk man med långa ryttarmustascher och långt svart, en smula gråsprängt hår», något »tvär i sin hållning, men är, när det kommer omkring, den minst ceremoniöse och mest hjärtlige av familjen».

Den vackraste bilden av E. ger hans son Hans H. von E. (E. 6) i sina minnesanteckningar (1948 års uppl.). Fadern hade, skriver denne, »aktning för varje människa» och visade ständigt sitt medlidande med nödställda. Utan att vara »läsare» – såsom sonen Hans – bevarade E. en gammaldags religiositet, som präglade också livet på Kavlås. En särskilt gripande bild av den gamle generalen ger Hans von E. i ett kapitel om sista avskedet från honom på Kavlås och faderns bortgång.