Jacob Fabricius

Fabricius, Jacob (urspr. Schmidt), f. 19 juli 1593 i Köslin, Pommern, d. 11 aug. 1654 i Stettin. Föräldrar: borgaren i Köslin, skomakaren Joachim Schmidt och Elisabeth Witten. Gick i skola i Köslin och från sitt 18:e år i pedagogien i Stettin; huslärare i Lübeck; student vid Rostocks univ. okt. 1614; anställd vid stadsskolan i Köslin 1616; diakon i nämnda stad 1619; kyrkoherde och prost i Rügenwalde 1620; hertiglig pommersk hovpredikant s. å.; hovpredikant i Stettin 14 febr. 1621; inskriven vid Greifswalds univ. 11 juni 1625 och var då teol. kand.; teol. licentiat i Greifswald 12 juni s. å.; teol. doktor där 20 juni 1626; hovpredikant och fältsuperintendent hos Gustav II Adolf 29 jan. 1631, tjänstgörande till konungens död 1632; återgick till sin tjänst i Stettin; hertiglig superintendent i Hinterpommern 18 sept. 1634; tillika kyrkoherde i Marienkirche i Stettin och professor vid gymnasiet där 20 febr. 1641 (svensk konfirm. på beställningarna som superintendent, kyrkoherde och professor 12 okt. s. å.; tillträdde 12 mars 1642).

G. 18 jan. 1619 i Köslin m. Esther Micraelius, f. 26 juni 1600 i Köslin, d. 5 nov. 1665 i Stettin, dotter av diakonen i Köslin Joachim (Lütkeschwager) Micraelius och Margareta Krüger.

F., som latiniserade sin faders namn (Schmidt), gjorde sig i unga år bemärkt bl. a. genom sina kunskaper i hebreiska. Efter studier i den pommerska hemstaden Köslin samt i Stettin fortsatte han först i Lübeck. Familjen var fattig, varför F. tog informatorsplats för att kunna försörja sig själv. Han studerade filosofi och teologi där och i Rostock. Kallad till hemstadens skola 1616 efterträdde han 1619 diakonen J. Micraelius i Köslin, vars dotter han äktat s. å. Härigenom blev F. svåger till historieskrivaren Johannes Micraelius. Uppmärksammad av hertig Bogislav XIV av Pommern blev F. dennes hovpredikant i Rügenwalde 1620 samt året därpå i Stettin, dit hertigen överflyttat efter hertig Frans' död. F. hade skyldighet att predika fyra gånger i veckan samt under helger varje veckodag. Han undervisade unga adelsmän samt följde hertigen på resor. F:s vetenskapliga verksamhet började med skrifter för uppnående av licentiat- och doktors-värdigheterna i Greifswald 1625–26. Genom en ny skrift 1629 råkade han i en teologisk strid med en Lübeckteolog.

Då F. i juli 1630 beledsagade hertig Bogislav, lärde Gustav II Adolf känna honom, hörde honom predika i Stettin och begärde, att F. skulle få bli hans hovpredikant, enär den ordinarie hovpredikanten Johannes Bothvidi skulle överflytta till biskopsstolen i Strängnäs. Hertigen var föga benägen att bli av med F. men gav honom tjänstledighet jan. 1631, först för ett år och sedan förlängdes denna.

För F. började nu tvenne ytterst händelserika år vid den svenske konungens sida. Dagligen höll F. morgon- och aftonbön med konungen. Han följde med under hela dennes färd nedåt Sydtyskland. F. höll tacksägelsepredikan i Würzburg 9 okt. 1631. När Gustav Adolf 24 april 1632 intågade i Augsburg, red han direkt till S:ta Anna-kyrkan, där F. predikade. Ehuru F. ej var blind för svagheterna i konungens impulsiva personlighet, beundrade han honom i högsta grad, och Gustav Adolf i sin tur hörde honom gärna och rådförde sig med honom i samvetsfrågor. F. stödde konungen i hans toleranta religionspolitik gentemot katolikerna. Just i Augsburg uttalade han sålunda i en predikan: »den, som icke vill otvungen falla till den rätta, tron, han må låta bli, och honom bör man icke med våldsamma medel tvinga därtill, emedan Gud fordrar frivillig dyrkan och var och en måste själv göra Herren räkenskap, huru eller vad han har trott». Med J. Durie (se denne) förhandlade F. och Johannes Matthiaj på konungens uppdrag rörande Duries kyrkliga enhetssträvanden (Westin). Under resorna med svenska hären knöt F. talrika förbindelser med protestantiska teologer i olika delar av Tyskland. Efter mönster av en bönsamling av Johannes Bothvidi utgav F. 1632 en bönbok för krigsmän.

Dramatiskt är F:s deltagande i slutakten, slaget vid Lützen den 6 nov. 1632. Då dimman omöjliggjorde omedelbar framryckning, lät konungen F. under väntetiden förrätta morgonandakten. Rörande sitt deltagande i själva slaget har F. senare lämnat en relation (tr. av Wittrock i Hist. tidskr. 1932), som man icke kan läsa utan gripenhet. Den är visserligen nedskriven 18 år efter slaget, men, som generalstabsverket över kriget säger, »den berörde händelser, som måste hava bränt sig in i hans minne». Den är därtill mycket klart skriven. F. hade följt efter, då konungen red till attack med Smålands ryttare, men hann icke fram, förrän dessa började strömma tillbaka, och fick då av regementspredikanten veta, att konungen var sårad. F. blev därpå indragen i den ström av ryttare och knektar, som synbarligen sökte sig tillbaka till landsvägen. Inför tillbudet till panik samlade F. en del officerare, bland dem Georg Fleetwood (se denne), och soldater, uppstämde en psalm, som upptogs av de närvarande och som kom folket att stanna. »Etliche Hundert Mann, will nicht sagen von Tausenden», skriver F., skockades kring honom och ordnade sig på nytt. I spetsen för denna trupp synes han, hovpredikanten, ha hejdat ett fientligt anfall. Först på aftonen fick F. beskedet om konungens död. F. var sedan med på den kungliga likfärden till Wolgast och höll i slottskyrkan där den 16 juli 1633 sin ofta citerade stora likpredikan (»Justa gustaviana») över konungen.

En stor diskussion har förts och är måhända ännu ej avslutad rörande F:s förhållande till den psalm, som länge gick under enbart konungens författarnamn: »Verzage nicht, du Häuflein klein!», på svenska i översättning av J. O. Wallin: »Förfäras ej, du lilla hop». Enligt en sen tradition, vars värde bestreds av Geffcken, har F. diktat psalmen efter anvisning av Gustav Adolf. Kitzig har gjort en större utredning härom 1935, som dock kritiserats av Ahnlund (Hist. tidskr. 1936). Kitzig anser, att tankeinnehållet stammar från konungen, den poetiska utformningen från F. och melodien från fältpredikanten M. Altenburg. Ahnlund avvisar ej helt tanken på F:s författarskap, men anser Kitzigs bevisning på viktiga punkter felaktig. Den senare har 1938 kommit med motkritik, som dock ej ger något egentligt nytt.

Efter Gustav Adolfs död återkallades F. av hertig Bogislav som hovpredikant och återvände till Stettin. Hertigen gjorde honom nu 1634 till superintendent i Hinterpommern. När, efter Bogislavs död 1637, förhållandena i Pommern nyordnades av svenskarna, bekräftade man okt. 1641 F. i hans ämbeten, även som kyrkoherde vid S:ta Maria och professor vid Stettins pedagogi. Han anges som en för de svenska intressena nitälskande, flitig och allvarlig stiftschef (Malmström). Över hertig Bogislav hade F. också hållit likpredikan, t. o. m. två gånger, 1637. I sitt äktenskap hade F. fyra döttrar, alla gifta med Stettinpräster, och tre söner, av vilka de två äldsta dogo unga. Även den tredje, Bogislav F., dog ung, som student i Wittenberg 1651. Detta tog hårt på faderns krafter. Denne träffades av slag i predikstolen aug. 1654 och dog ett par dagar därefter.