Zachris Cygnæus

1. Zachris Cygnaeus, född omkr. 1700, d. 5 jan. 1774 i Mäntyharju i Finland. Föräldrar: kapellanen i Joutseno, sedermera kyrkoherden i Kristina Johannes Martini och Birgitta Svahn. Student i Åbo 5 febr. 1723; prästvigd 18 mars 1724. Nådårspredikant i St. Michel 1724; tf. pastor vid Savolaks regemente 1726; nådårspredikant i Pälkjärvi 1726;, kapellan därstädes; kyrkoherde i Mäntyharju 13 apr. 1733; var efter 1752 tidtals sinnessvag och urståndsatt att sköta sin tjänst.

Gift 1733 med Elisabet Helsingius, f. 14 okt. 1696 i Viborg, d. 29 mars 1750 i Mäntyharju, dotter till kapellanen i Viborg Jakob Helsingius och änka efter kyrkoherden i Mäntyharju Anders Alopæus.

C. hade varit präst i ett tiotal år, då han 1733 förskaffade sig Mäntyharju stora pastorat i Savolaks genom att »konservera» den föregående pastorns änka och åtta omyndiga barn. Hans verksamhet i Mäntyharju är i flera avseenden märklig. Sin kanske gagneligaste insats gjorde han genom att anställa sockenlärare i församlingen. Men det var icke blott på detta sätt, han sökte höja folkbildningen. Han förde en hänsynslös strid mot avgudadyrkan och trolldomsväsende och anställde formliga härjningståg mot gamla offerlundar och heliga träd. De manliga församlingsmedlemmarna förbjöd han att bära slidknivar, de kvinnliga att bruka nationaldräkten, emedan han tydligen däri såg en yttring av gamla seder, som i kristendomens och bildningens namn borde utrotas. C: s' strid mot folkets nedärvda vanor i alla deras former väckte enligt folktraditionen ett djupt hat mot honom. Då han på äldre dagar förlorade sitt förstånd, troddes det, att det var en gammal trollkvinnas ord, som störtat honom i olycka.

En särskild uppmärksamhet har C. fäst vid sitt namn genom sin politiska verksamhet under krigsåren 1741—43. Kejsarinnan Elisabets bekanta manifest om Finlands självständighet 18 mars 1742 vann i allmänhet föga medhåll bland den bildade allmänheten i Finland och väckte ännu mindre anklang bland det lägre folket. Men det fanns dock befolkningsgrupper, där frågan dryftades och manifestets utfästelser övervägdes. Att så skedde inom vissa adelskretsar har J. R. Danielson-Kalmari visat. Sedan ryssarna framträngt till Åbo och Nyslott fallit, har frågan säkerligen blivit mera aktuell. Mot bakgrunden av dylika stämningar och den stora nöd, som rådde i landet, måste man se det steg, C. nu tog. I sept. 1742 begav han sig tillsammans med kyrkoherden i Kuopio Henrik Argillander — eller möjligen dennes son — till den ryske överbefälhavaren greve A. Rumjantsev i Viborg. Deras ärende var att förhöra sig, huruvida kejsarinnans systerson hertigen av Holstein vore villig att intaga tronen i ett självständigt Finland. Det är tydligt, att tanken på att låta utropa eller välja hertigen av Holstein till Finlands regent under dessa tider vunnit en viss utbredning. Även den svenska regeringen har haft kunskap om att dylika planer voro å bane, såsom synes av de hemliga instruktioner, vilka medgåvos dess på hösten 1742 till Ryssland utskickade ombud. Men i verkligheten kommo C. och Argillander för sent med sin förfrågan. Ryssarna hade nämligen redan märkt, att marken i Finland icke var beredd för manifestets tankar, och de båda prästmännens framställning var ej mera opportun. C. och hans reskamrat fingo därför återvända med oförrättat ärende till Viborg.

Under de närmast följande åren träffa vi åter C. på den politiska vädjobanan. Så erbjöd han det holsteinska sändebudet Johan Pechlin sina tjänster vid den 1746 instundande riksdagen, i vilken han hoppades få deltaga som ledamot av prästeståndet. Pechlin hade själv ingen användning för honom utan anbefallde honom i stället hos den ryske ministern i Stockholm J. A. von Korff. C. skyndade då till Petersburg, där han av kejsarinnan fick en skänk på 100 dukater, och återvände med ryska regeringens rekommendation till von Korff. Några större tjänster kunde han dock ej göra sina uppdragsgivare. Hans fullmakt underkändes nämligen vid riksdagen, och han kom sålunda aldrig in i prästeståndet. Von Korff började dessutom misstänka, att han spelade ett dubbelt spel och sålt sig även åt hattarna. Huru därmed förhåller sig och huru starka förbindelser C. kan ha haft inom mösspartiet är frågor, som måste lämnas åt framtiden. Frestande vore att sätta C: s' verksamhet i förbindelse med ett uppseendeväckande övergrepp, som ryssarna på sommaren 1746 gjorde sig skyldiga till, i det de då fängslade kaplanen i C:s' församling Mäntyharju G. Fr. Berner och förde honom till Viborg. Berner släpptes emellertid under förklaring, att allt berott på ett misstag, och det verkliga sammanhanget blev aldrig utrett. Så dunkla som notiserna om C:s' ryska förbindelser äro, är det omöjligt att fastställa, vilka de verkliga motiven för hans handlingssätt varit. En anledning till missnöje, som han ofta berör, hade han i varje fall i den svåra ställning, vari de östligaste trakterna av Finland råkat genom freden i Åbo. C:s' egen församling delades bl. a. genom den nya riksgränsen i två hälfter, varvid kyrkan och prästgården stannade på ryska sidan. Tack vare ett särskilt ryskt medgivande skulle emellertid församlingens samhörighet bevaras under C:s' livstid. I sin verksamhet hade han till följd härav att rätta sig efter, både den svenska och den ryska regeringens föreskrifter, som gällde i resp. sockenhalvor. Vilka svårigheter detta måste medföra även för församlingsvården, ligger i öppen dag.

Fastän C. såg sig utestängd från riksdagen 1746—47, så förstod han likväl att av prästeståndet förskaffa sig ett förord till kyrkoherdetjänsten i Paltamo. Själva saken var ej ovanlig under frihetstiden, men i detta fall tillstötte komplikationer, som hotade att ge den allvarliga kyrkorättsliga konsekvenser. Paltamo var ett konsistoriellt pastorat. Prästeståndet hade därför hemställt, att K. M:t skulle befalla konsistoriet »att draga behövlig omsorg om denne betungade och fattige prästmannens verkliga befordran, så att han till samma pastorat må vara förhulpen», varjämte C. borde befrias från de vanliga predikoproven. Regeringen villfor i allt ståndets begäran, men C. erhöll det oaktat vid valet i församlingen ingen enda röst trots särskilda påtryckningar från valförrättarens sida. För konsistoriet återstod blott att anmäla utgången hos K. M:t, som dock lät det bero vid vad som förefallit, enär »riksens ständers underdåniga rekommendation och föreskrifter alltid hava deras avseende därpå, att lag och förordningar icke desto mindre bliva oförkränkte och vid deras fulla kraft och verkan bibehållne». C. fick alltså stanna i Mäntyharju till slutet av sitt liv. Under ett par decennier var hans förstånd tidvis omtöcknat av den ovannämnda sinnessjukdomen.