Sven Gudmund Dahl

2. Sven Gudmund Dahl, den föregåendes kusin, f. 5 apr. 1833 i Stockholm, d. 23 okt. 1904 i Överjärna församling. Föräldrar: professorn, med. doktorn Sven Abraham Dahl och Inga Brita Wessman. Elev vid Maria l. elementarläroverk 1841 och vid Stockholms gymnasium 1847; student i Uppsala 10 juni 1851—ht. 1859. Vik. kollega vid Katarina 1. elementarläroverk 3—18 sept. 1859 och vid Jakobs 1. elementarläroverk vt. 1860 (förordn. 20 jan. 1860); e. lärare vid Maria l. elementarläroverk 24 aug. 1860—vt. 1862; vik. kollega därstädes 15 aug. 1862—30 nov. 1863; erhöll ansökningsrätt till kollegabefattningar i Stockholm 3 juli 1863; kollega i tyska, svenska och fysik vid Maria l. elementarläroverk 13 nov. 1863 (tilltr. 1 dec. 1863); adjunkt i svenska, matematik, historia och geografi vid läroverkets omorganisation till h. latinläroverket å Södermalm ht. 1879; sekreterare i Svenska läraresällskapet 1 okt. 1885—31 aug. 1887; åtnjöt tjänstledighet från ht. 1889; erhöll 16 sept. 1898 avsked från 1 jan. 1899.

Gift 14 febr. 1864 med Edla Matilda Englund, f. 28 aug. 1841, d. 9 apr. 1905, dotter till snickarmästaren Jonas Englund och Kristina Hvass.

D. var en skolman av gamla stammen, arbetsam, plikttrogen och studieintresserad. Hans pedagogiska uppfattning var otvivelaktigt främst bestämd av de metoder, som praktiserades inom hans huvudämne, latinet. I icke ringa grad synes han nämligen ha inriktat sig på den mekaniska innötningen av stoffet. Hans befordringsbana hänvisade honom emellertid främst till andra ämnen. I ett av dessa, historien, var hans undervisning livfull och konkret, och hans matematikundervisning var lagd på rätt bog. Men med tiden besvärades han av alltmer nedsatt hörsel. Själv brukade han under sina sista lärareår säga, att han var en ur pojkarnas synpunkt idealisk lärare, då han »varken hörde eller såg». Till sist nödgades han taga tjänstledighet, då det blev honom alldeles omöjligt att upprätthålla disciplinen.

Bekant har D. blivit genom sina utmärkta översättningar av grekiska och romerska författare samt framför allt genom sina noggrant utarbetade matriklar över Sveriges läroverkslärarkår. Åt de sistnämnda skall han ha offrat tid och pengar i en utsträckning, som knappast överensstämde med hans förmögenhetsvillkor. D. efterlämnade en stor boksamling. Han hade uppgjort en värdefull förteckning på svenska, pseudonymer, som rådfrågades av forskare och efter hans död inköptes av K. biblioteket. I yngre dagar var han en verksam medlem av sällskapet S. H. T., och han förblev alltid en gladlynt och jovialisk gurmand, som spridde glädje inom vänkretsen. Han var också en intresserad resenär, som gärna genomströvade olika delar av vårt land, ej sällan till fots. Ibland utsträcktes färderna till utlandet, så till Frankrike 1874 och Bornholm 1898.