Carl Gustaf Dahlerus

Dahlerus, Carl Gustaf, f. 7 febr. 1857 i Stockholm, d. 18 mars 1910 å Islinge, Lidingö församling. Föräldrar: lärftskramhandlanden Karl Edvard Dahlerus och Louise Charlotte Hedman. Elev vid nya elementarskolan i Stockholm 1 okt. 1867—vt. 1873, vid Hj. Berwalds privatkurs ht. 1873 och vid teknologiska institutet 15 sept. 1874—31 okt. 1877; idkade praktiska studier vid mekanisk verkstad, bruk och bergverk somrarna 1875 och 1876. Biträdde dv. lektorn R. Åkerman vid ordnandet av Sveriges metallurgiska utställning å Parisexpositionen 1878; biträdande laborant vid tekniska högskolan hos professor V. Eggertz för åstadkommande av förbättrade provningsmetoder inom bergskemiens område hösten 1878—hösten 1879 och våren 1880—hösten 1881; kemist vid Kaveltorps smältverk vintern 1879—80; företog studieresor i England, Tyskland, Belgien och Frankrike 1881—82; ingenjör vid och sedermera chef för martinavdelningen vid stålverket i Denain, Frankrike, 1882—89; företog en studieresa till Ryssland 1889-90; inköpte Islinge gård, Lidingö församling, 1889 och startade Islinge kolförädlings verk 1890; ledamot av styrelsen för a.-b. Rotebro sprängämnesfabrik 1893—94 och 1897—30 aug. 1899; medlem i juryn vid utställningen i Stockholm 1897 och i internationella juryn vid världsutställningen i Paris 1900; järnkontorets kommissarie och ledamot av internationella juryn i Liège 1905; en av stiftarna av Lidingö trafik-a.-b. 1905 och ledamot av dess styrelse 1 nov. 1905—15 apr. 1909 (verkställande direktör 1905—18 okt. 1907, kassadirektör 1907—09); ledamot av styrelsen för Ölands nya cement a.-b. från 1908; ledamot av och verkställande direktör i a.-b. Kolm från 10 juni 1909. RVO 1905; RBelgLO; OffFrlP.

Gift 18 maj 1895 med friherrinnan Hedvig Ingeborg Augusta Stiernstedt, f. 26 maj 1870, dotter till underlöjtnanten och godsägaren friherre Edvard August Stiernstedt och Charlotta Teresia Nyberg.

Under en långvarig vistelse i utlandet (1881—90) samlade D. en erfarenhet, som i förening med hans klara förstånd, goda kunskaper och nyktra omdöme gjorde honom till en värderad rådgivare. Livligt verksam och intresserad av såväl industriella som ekonomiska frågor, var han även initiativtagare särskilt på det förstnämnda området. Sedan han 1890 återvänt till hemlandet och slagit sig ned på Islinge på Lidingön, anlade han där ett koksverk, huvudsakligen avsett för framställning av koks för metallurgiskt ändamål. Verket byggdes ursprungligen för fjorton ugnar men ombyggdes efter en eldsvåda 1902 för trettio ugnar och utrustades med destillationsanordningar för tjära samt utvinning av benzol och ammoniak. Att anläggningen var förknippad med planer på tillgodogörandet av våra malmer inom landet genom tackjärnstillverkning med fossilt bränsle i stor skala, är säkert, ehuru tiden och andra förhållanden icke visade sig lämpliga för planens realiserande. Då Lidingön omskapades till villasamhälle — under livlig medverkan av D., särskilt i Lidingö trafik-a.-b: s ledning —, minskades driften vid koksverket och nedlades slutligen helt och hållet 1907. Lämpliga delar av anläggningen och maskinerier såldes 1909 för att användas av ett samma år stiftat bolag, Aktiebolaget Kolm, åt vilket D. nu ägnade sitt intresse.

Det nya bolaget var grundat på ett av fil. doktor G. Helsing uppfunnet förfarande att framställa uran och radium ur kolm, ett i vissa av våra undersiluriska alunskifferlager sparsamt förekommande kolrikt råämne. Minimikapitalet var 700,000 kr., styrelsen bestod av professor Gunnar Andersson och grosshandlaren Olof Wijk i Göteborg samt D., vilken blev verkställande direktör och den som ledde försöken och driften. Efter D:s död 1910 anförtroddes ledningen åt fil. doktor Jakob Forssell och flyttades fabriken. År 1914 trädde bolaget i likvidation.

Redan innan experimenten med radiumtillverkningen upptogos, hade D. börjat söka förverkliga ett annat uppslag, som ända sedan 1880-talet legat i hans tankar. Under sin utlandsvistelse hade D, som en längre tid förestått ståltillverkningen vid det franska järnverket i Denain, tillfälligtvis anlitats som hyttingenjör. Vid Denain uppsamlade man i behållare stoftet i masugnsgaserna, vilket innehöll en icke obetydlig mängd alkali, som man efter urlakning och indunstning utvann i form av soda och pottaska. Detta gav D. anledning att undersöka, om det ej kunde löna sig att genom direkt smältning utvinna alkalit ur alkaliförande bergarter. En del försök i mindre skala och därpå grundade beräkningar visade dock, att framställning av kolsyrade alkalisalter på detta sätt ej skulle bära sig.

Ett annat resultat borde dock kunna uppnås, om alkalihalten vanns i form av cyansalter, begärliga i synnerhet för behandling av guldmalmer. Att cyanföreningar bildas vid masugnsprocessen var en bekant sak och hade iakttagits även vid svenska masugnar. Den engelske metallurgen Bell hade på sin tid visat, att den i masugnen bildade cyanen vid alkaliernas reduktion med dessa ingår cyanföreningar, som förgasade medfölja ugnsgaserna uppåt pipan men därvid delvis kondenseras och nedsjunka med beskickningen för att, ånyo förgasade och ökade genom nybildning, åter följa gaserna uppåt. Efter en viss mättning avgår överskottet med slaggen vid utslagen. Praktiska försök hade ådagalagt, att nästan rena cyansalter av alkali på lämplig höjd över formnivån kunnat med gasen uttagas ur hyttan. På dessa iakttagelser byggde D. sina försök, som med uppmuntrande resultat fortgingo två till fre år först å laboratorium och därefter i mindre schaktugnar. Ehuru i landet finnas fältspater, gnejser och graniter med ända till 8 á 10 % alkali, var kiselsyrehalten hos dessa bergarter i viss grad avskräckande. Men ett lämpligt material fann D. i de efter bränning och urlakning för aluntillverkning använda siluriska skiffrarna eller alunskifferbränderna, varav stora tillgångar på olika platser finnas i vårt land. Fastän ej så alkalirika som ovannämnda bergarter äro de ej heller så kiselsura, de hålla nödig halt av järn (avrostad svavelkis) för smältningen, och kalk finnes i växlande lager med själva alunskiffern.

På den metod, som D. utarbetade, erhöll han patent 4 juli 1908. Den 27 juni 1909 upprättades därpå av Karl Cervin, G. A. Oldberg, K. A. Weber och D. stiftelseurkund till ett tillämnat aktiebolag med ett aktiekapital av 1,000,000 kr., men detta bolag kom aldrig till stånd. I stället intresserade sig Ölands nya aktiebolag, som hade oerhört stora massor av alunskifferbränder och dessutom tillgång till skiffer och kalk, för saken och anslog ett lämpligt belopp för en ordentlig provblåsning i en av Avesta koksmasugnar. Då denna utföll till belåtenhet, fullföljdes saken genom en större anläggning vid Degerhamn, som dock ej hann bliva färdig före D: s' högst oväntade bortgång. Efter igångsättningen av verket mötte dock vid själva smältprocessen en del oförutsedda svårigheter för en kontinuerlig drift. Då företaget till följd därav ej motsvarade förväntningarna, omlades driften, och hyttan användes en tid framåt för blåsning av kokstackjärn.

D. efterlämnar minnet av en såväl i tekniska som ekonomiska frågor synnerligen praktisk, kunnig, vaken och omdömesgill man och var som sådan erkänd och uppskattad. Det han företog sig var alltid väl planlagt och lyckades i allmänhet bra. Hans tidiga dödsfall avbröt utvecklingen av hans sista arbeten, men omöjligt är ju ej, att utgången kunnat bliva en annan, om han fått fullfölja desamma.