Hedda Maria Elisabeth Emerence Adelaide Ekman, f. Åkerhielm

2. Hedda Maria Elisabeth Emerence Adelaide Ekman, f. Åkerhielm, f. 18 dec. 1862 på Dylta bruk, Axbergs sn (Ör.), d. 25 maj 1936 i Stockholm (Hedv. EL). Föräldrar: hovmarskalken friherre Christian Wilhelm Åkerhielm af Margaretelund och Hedvig Marianne Virgin. Botanist.

G. 11 juni 1891 på Dylta bruk m. amanuensen i Nedre justitierevisionen, vice häradshövding Jacob Otto Ekman, f. 2 mars 1853 i Stockholm (Klara), d. 3 okt. 1897 där (Ad. Fr.).

Uppväxt som herrgårdsbarn visade Elisabeth E. tidigt intresse för växtvärlden. Någon annan teoretisk utbildning än undervisning i hemmet samt senare bevistande av botaniska föreläsningar, särskilt i genetik, och lektioner i latin, erhöll hon aldrig. I yngre år tog hon även målningslektioner och hade sedan vid de botaniska studierna god användning för sin fallenhet för teckning.

Det var dock först efter det fru E. 1897 blivit änka och sedan hennes tre söner vuxit upp, som hon fick tid att ägna sig mer odelat åt sitt botaniska intresse. Från att tidigare ha sysslat med Salixarter kom hon att så gott som helt ägna sig åt studiet av Draba-släktet (nagelörter) och främst dess svårbestämbara arktiska och alpina former. Hon blev inom detta område en erkänd specialist.

Sommaren 1909 gjorde Elisabeth E. på Knudshö vid Kongsvold å Dovre ett av sina vackraste fynd; hon fann i detta av botaniska forskare så väl undersökta område en för Sydskandinavien hittills okänd växt. Hon identifierade den med Stellaria longipes, men det har senare visat sig, att det var fråga om en helt ny varietet av en närstående art, som fortfarande endast är känd från denna lokal. Upptäckten publicerades dock ej förrän 1926. Under fotvandring från Kvikkjokk till sjön Virihaure sommaren 1912 sökte hon i botanisten D. Solanders spår efter Linnés Draba hirta och publicerade i Botaniska notiser 1913 uppsatsen »Hvad är Draba hirta L.?». Hon visade däri, att vad som i Linnés herbarium ligger under namnet Draba hirta är en sibirisk art som ej förekommer i Skandinavien. För sina Draba-studier gjorde fru E. även ett flertal utländska resor, främst till nordliga eller alpina trakter, till ön Mäkisalo i Ladoga 1914, de österrikiska alperna 1921, Grönland 1923 (där hon vistades vid den arktiska vetenskapliga institutionen på Disko och varifrån hon gjorde flera utflykter) och till Ben Lawers i Skottland 1930.

Flertalet av fru E:s skrifter behandla Draba-arter, i hennes tidigare arbeten nordiska, i senare arktiska former. Hon har därvid urskilt och beskrivit flera nya arter och former av detta släkte. Även av släktet Antennaria har hon beskrivit nya arter. Som auktoritet på Draborna utförde hon växtbestämningar och bearbetningar av resultat från olika forskares arktiska expeditioner. Dessa arbeten utfördes delvis på Riksmuseet i Stockholm men föranledde även besök vid utländska museer, bl. a. i Köpenhamn, Berlin, Geneve, Paris, London och Edinburgh. De flesta nordiska museer ha fått sina Draba-arter bestämda av fru E. Hon redigerade även kapitlet om Draba-släktet i C. A. M. Lindmans »Svensk fanerogamflora» (1 :a uppl. 1918, 2:a uppl. 1926).

Vid sina forskningar begagnade sig Elisabeth E. ej endast av de traditionella hjälpmedlen vid fanerogamsystematiska undersökningar utan gjorde i stor utsträckning även kulturförsök. Växterna uppdrogos ur frön från herbarieexemplar och från andra håll, fram till 1918, då hon flyttade till Stockholm, i hennes trädgård i Djursholm och sedan i Bergianska trädgården. Hon samarbetade även med cytologiska forskare.

Elisabeth E. var en rikt utrustad personlighet med klart intellekt och ovanligt gott minne. Med dessa egenskaper förenade hon hjälpsamhet, anspråkslöshet och mångsidiga intressen. – Under sina resor hopbragte fru E. värdefulla samlingar, som efter hennes död skänktes till Riksmuseets botaniska avdelning.