Nere Albert Elfving

2. Nere Albert Elfving, f. 8 febr. 1832 på Kampen i Växjö landsförs., f 4 mars 1891 i Stockholm (Hedv. El.). Föräldrar: häradshövdingen, lagman Anders E. och Carolina Öberg. Skolstudier i Växjö och Lund; studentex. i Uppsala; kadett på Karlberg 25 maj–31 juli 1850; överflyttade till Nordamerika senast 1859 och anställdes först i privattjänst och som skrivbiträde vid svenska beskickningen i Washington, sedan vid United States Geodetical corps där; förste löjtnant vid 48:e reg:tet New York State volunteers 5 sept. 1861; kapten där 29 aug. 1862; major 9 juni 1864; överstelöjtnant 3 dec. s. å.; överstes avsked 1 sept. 1865; återvände till Sverige 1866; kartritare vid Lantmäterikonloret; lärare i engelska språket vid krigsskolan på Karlberg 1866–73; U. S. A:s vice konsul i Stockholm 1868; generalkonsul för Liberia 1869; U. S. A:s konsul 1871; grosshandlare i Stockholm 1872–79. Innehade nordamerikanska Loyal Legions 1 kl.

G. 26 april 1873 i Norrtälje m. Bernhardina Eugenia Lindstedt, f. 19 nov. 1848 i Norrtälje, t 28 mars 1927 i Stockholm (Osc), dotter av postmästaren Carl Ludvig Lindstedt och Bernhardina Eugenia Schoerbing.

Nere E. växte upp på Kampen strax utanför Växjö, gick efter avslutade skolstudier några månader som kadett på Karlberg men emigrerade senare till Nordamerikas förenta stater. Han anställdes vid geodetiska kåren i Washington, där man just då höll på med mätningar i Kansas m. fl. föga bebyggda stater. Efter några års arbete i skog och mark blev E. anställd vid kustmätningarna. Han var redan förut god skytt, fäktare och ryttare samt intresserade sig nu också för segling. E. hade planer på en afrikansk forskningsresa, då nordamerikanska inbördeskriget utbröt 1861, varvid han genast tog värvning i nordstaternas armé. Vid det regemente där han inträdde, det 48:e, kallat New York State volunteers, hade endast översten och han någon militär utbildning. E. exercerade rekryter, och han gav också officerarna fältlektioner. Efter 60–70 dagars övning tågade frivilligregementet i väg, knappt tusen man. I slutet av oktober embarkerade man i Hampton Roads på olika fartyg, varvid E:s kompani kom på ångaren "Matanzas". En storm skingrade flottan. Då de förseglade orderna brötos, befanns att Port Royal i Syd-Carolina var målet; det var den bästa hamnen på den kusten. Sydstats-armén blockerade inloppet å båda sidor, men nordstatseskadern slog sig igenom 7 nov. I Port Royal fick man en utmärkt marin stödjepunkt. Själva regementet fördes i elden första gången nyårsdagen 1862 vid Port Royal Ferry. Det lades sedan i garnison i Fort Pulaski för att störa fiendens förbindelselinjer mellan Charleston och Savannah. För att komma åt Charleston beslöt man att anfalla över den utanför liggande Morris Island. Angreppet utfördes av en brigad, omfattande sex utvalda regementen, däribland det som E. tillhörde, och igångsattes i juni–juli 1863. Efter blodiga strider i flera omgångar vidtog till slut stormningen av Fort Wagner på öns nordpunkt 18 juli. Vid appellen nästa dag befanns, att av 48 :e regementet funnos av 500 man endast 86 närvarande; av 16 officerare var 15 dödade eller sårade. E. hörde till de senare; han hade fått en handgranat mot högra foten. Återställd på sex veckor förflyttades E. till Florida. Vid Olustee den 20 febr. 1864 sårades han i skuldran. Regementet förenades senare med armén vid floderna James (Virg.) och Potomac (Maryland); i närheten av den förra lågo sydstatsarméns huvudorter Richmond och Petersburg. E. deltog nu i blodiga träffningar vid Drury's (Drewry's) Bluff 15 maj och Cold Harbor (Gool Arbor) i början av juni; få dagar efter blev E. major; av sitt kompani fick han en silvervärja. Då kontraktet för många, bl. a. E. utlöpte, slutade E. och flera andra, och E. förhörde sig i New York om möjligheten att gå i dansk tjänst mot Tyskland. Då han fick veta, att fred redan var sluten, återvände han till amerikansk tjänst och blev i dec. överstelöjtnant. Han var med och sårades, vid stormningen av Fort Fisher utanför Wilmington i Nord-Carolina.. Än värre för honom blev emellertid striden vid själva Wilmington 21 febr. 1865. E. blev invalid för livet, en kula träffade hans knä och benet måste amputeras. Han fick nu avsked som överste, pension för förlusten av benet och ett militärt hederstecken. I svensk-amerikanernas. museum, John Morton Memorial Building i Philadelphia, förvaras E:s sabel, revolver och kruthorn. Slutomdömet om E. som militär blev från amerikanskt håll – i Palmers regementshistoria – att kompaniet stod för sina prestationer i stor skuld till E:s »energi, disciplin och grundliga militära utbildning».

Hemkommen blev E. kartritare vid Lantmäterikontoret och lärare i engelska vid Karlberg. Han fick olika konsulsbefattningar och idkade 1872–79.» grosshandel med amerikanska maskiner, särskilt skördemaskiner, som han importerade. E. tog del i Svenska sällskapets för antropologi och geografi verksamhet. I dess geografiska sektion höll E. föredrag 15 nov. 1879 »Om förslagen till kanal mellan Atlanten och Stilla hafvet». Han lämnade även bidrag till sällskapets tidskrift. Som äldre var E. såsom invalid allt mindre rörlig och hade även plågor.