Elofssönernas ätt,

Elofssönernas ätt, konventionellt släktnamn på en medeltida högfrälsesläkt från Östergötland. Ättens äldre ursprung är okänt, och man saknar även närmare uppgifter om dess stamfader, som på grund av sönernas fadersnamn måste ha hetat Elof (Elef). Släkten uppfördes tidigare felaktigt såsom en gren av ätten Ängel; icke heller tillhörde stamfaderns maka, såsom uppgivits, nämnda släkt. C. Annerstedt och H. Toll ha var för sig antagit, att stamfadern Elof var en medlem av Folkungaätten, men saken har ej bevisats och är icke trolig. Svårigheten att klargöra genealogien ökas av att Elofssönernas vapen, om de haft något gemensamt sådant för hela släkten, icke är känt. Endast för Peter Andersson (se nedan) anges ett vapensigill, men detta är icke bevarat; uppgiften härrör från J. Peringskiöld, men även om den är riktig, kan sigillets vapenbild ha varit individuell, och man kan i varje fall icke bygga någon släktkonstruktion därpå. Vid sitt framträdande mot 1200-talets slut tillhör ätten emellertid rikets högsta aristokrati. Dess lokala ursprung framgår dels av arvskiftesurkunder, dels av tvenne dokument i samband med frågan om kanonisering av Elofs dotter Ingrid (se nedan). Så skriver t. ex. Erik av Pommern i supplik 1 april 1414 till påven Johannes XXIII, att Ingrid var av en »adlig götisk familj» (ex nobili gothorum prosapia oriunda). Elofssönernas fädernegods voro belägna i Aska härad i nordvästra Östergötland, men ätten ägde tidigt gods också i Ottenby på Öland. Dess ryktbaraste medlemmar äro två av stamfadern Elofs barn, nämligen Ingrid Elofsdotter (se denna), död 1282, mera känd som den heliga »Ingrid av Skänninge», samt riddaren Johan Elofsson (E. 1), ingift i den förnäma Fånö-ätten (se denna) och svärfader till Upplandslagmannen och riddaren Birger Petersson (se denne i bd 4, s. 436; Finsta-ätten), heliga Birgittas fader, i hans första gifte. Släkten utmärkte sig för stor fromhet av typiskt medeltida art och tillhörde den krets, som stod nära den under 1200-talet i Sverige införda och då så framgångsrika dominikanorden samt de båda mystikerna Petrus de Dacia och den heliga Kristina av Stommeln. Johan Elofsson anger i brev till nämnda Kristina, att han och hans syskon från föräldrarna ärvt sina fromma intressen, liksom Johans systrar Ingrid och Kristina Elofsdotter (var död 1281), vilka tydligen båda varit gifta (Liljeholm), voro de första i Sverige, som anlade dominikannunnornas dok (senast 1271). Även den fjärde i syskonkretsen Anders Elofsson (verksam före 1275 och levande ännu 1292, död senast 1295), hörde till dem, som donerade jord till systern Ingrids klosterstiftelse vid S:t Martin i Skänninge.

Ätten utdog tidigt. Johan Elofssons dotter Kristina (se under E. 1) avled redan 1293. Anders Elofsson hade tre barn. Dottern, Ragnhild Andersdotter (levde 21 mars 1308, var död 18 okt. 1324), synes först ha äktat en eljest okänd Lars i Snytringe, men var i varje fall 1301 g. m. riddaren Eggard Bralstorp (var död 20 mars 1308) av en från Mecklenburg inflyttad, sedan i Södermanland acklimatiserad tysk adelssläkt. Fru Ragnhild uppehöll släktens klostervänliga traditioner, i det hon till Julita kloster skänkte den stora gården Sävasta i Vikstads sn (Upps.). Söner till Anders och bröder till Ragnhild voro den Elof Andersson, vilken namnes som yngling (juvenis) vid en jordtransaktion 1308, och hans tydligen yngre broder Peter Andersson, för vilken Elof vid detta tillfälle, då det gällde en förlikning med fränden lagman Birger Petersson (se ovan), förde talan. Peter Andersson, som 1310 kallas väpnare, var tydligen redan 1313 en av konung Birger Magnussons förtroendemän, då han av konungen erhöll i gåva en tomt vid torget i Linköping. Klarare framträder han 1318, då han som Birgers skattmästare (camerarius) är en av dem, vilka nämnas som svenska beseglare av Helsingörtraktaten 27 febr. nämnda år; eljest är han politiskt okänd. Hans namn har emellertid spelat en kuriös roll inom äldre svensk medeltidsgenealogi. Peter utfärdade 1313 ett brev i Mohammar, väl hans sätesgård och troligen identisk med nuvarande Medhamra i Hagebyhöga sn (Aska härad, ög.). Rasmus Ludvigsson gjorde genom en på rena namnskäl grundad konstruktion »Peter Andersson till Mohammar» till fader åt lagmannen Birger Petersson och stamfader för Braheätten, båda uppgifterna fullständigt felaktiga men vitt spridda i äldre litteratur (jfr K. H. Karlssons tryckta studie samt H. Rosman).