Erik August Enhörning

3. Erik August Enhörning, brorson till E. 2, f. 18 maj 1860 i Luleå, d. 18 juli 1944 i Stockholm (Hedv. El.). Föräldrar: inspektoren Eric Adolph Enhörning och Maria Catharina Gowenius. Elev vid Piteå lägre elementarläroverk; tjänsteman i J. A. Enhörnings trävarufirma i Kubikenborg 1877–85; chef för detta företag 1885–1926 (från 1891 a.-b.); verkställande direktör i Lars Lithanders trävara a.-b. och i flera rederi a.-b., bl. a. Orlando och Höfding; led. av styrelsen för Sågverksförbundet 1907–25 (vice ordf. 1912–20, ordf. 1921–25), för Sv. arbetsgivareföreningen 1912–26; vice ordf i Sv. trävaruexportföreningen 1917–27; led. av styrelsen för Sveriges allm. exportförening 1921–31; ordf. i styrelsen för Sundsvalls trävaruexportförening; vice ordf. i Försäkrings a.-b. Svenska Lloyd och a.-b. Globus; led. av styrelsen för Gimåns, Indals och Ljunga älvs flottningsorganisationer, för Sveriges redareförening, för Norrlands ångfartygs assuransförening och Ostkustbanans a.-b. Kommunalt verksam; led. av Västernorrlands läns landsting 1899–1918 (vice ordf. 1918); led. av riksdagens första kammare 1904–09 och 1919–32 (led. i bankoutskottet 1923–28); led. av styrelsen för Västernorrlands moderata förbund 1912–26; lekmannaombud vid kyrkomötet 1918; inspektor vid Sundsvalls högre allm. läroverk 1918–27; grekisk konsul i Sundsvall 1918–30; ordf. i Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare 1921–30 (hedersordf. från 1930); ordf. i styrelserna för Västernorrlands läns sinnesslöanstalt och skyddshem i Boda; ordf. i Sundsvalls med omnejd försvar åt sjösidan och i Sundsvalls landstormsförening. RVO 1901; RNO 1917; KVO2kl 1921.

G. 20 febr. 1889 i Stockholm (Jac.) m. Signe Welin, f. 12 mars 1867 i Göteborg (Domk.), dotter av grosshandlaren Johan Philip Welin och Nicoline Maria Tallqvister.

August E. förlorade tidigt sitt föräldrahem. Modern dog, när han var endast ett par år gammal, fadern emigrerade kort därefter. E:s farbroder, trävarugrosshandlaren Johan August E. (E. 2), som var barnlös, tog sig an brorsonen, när denne var i sjuttonårsåldern. E. började i farbroderns firma som kontorist, sändes till England för språkstudier och avancerade så småningom till inspektor.

Vid farbroderns död 1885 blev E. i överensstämmelse med dennes testamente förordnad som chef för företaget, vilket 1891 ombildades till aktiebolag med E. som huvuddelägare och verkställande direktör. Under mer än fyra decennier (fram till 1926) var E. därefter verksam inom J. A. Enhörnings trävaruaktiebolag. Under denna tid genomgick företaget åtskilliga utvidgningar och moderniseringar och utvecklades till ett av de större inom branschen i Norrland. Sågverksanläggningarna vid Kubikenborg moderniserades bl. a. 1888, i samband med Hörningsholmssågens försäljning året innan, och 1915. År 1900 inköptes Heffnerbolagets båda sågar i Sundsvall. I början av år 1921, strax före det stora konjunkturomslaget på trävarumarknaden, utökade E. företaget ytterligare genom förvärv av Carlsviks såg på Alnön. Enhörningskoncernen hade härigenom nått upp till en årsproduktion på 30 å 40 000 standards sågade och hyvlade varor. Arbetarantalet vid de fyra sågverken var c:a 1 000, och aktiekapitalet hade ökats från 300 000 kr. år 1891 till nära 7 millioner år 1923.

Företagets svaghet – märkbar redan under J. A. Enhörnings tid – var den klena egna råvarubasen, det proportionsvis obetydliga innehavet av egna skogar. I sina strävanden att vidga bolagets virkesfångstområde utöver de för sundsvallssågverken traditionella trakterna var E. något av en föregångsman. Han var sålunda bland de första som sökte sig till övre Norrlands skogar och ordnade virkestransporter ned till sundsvallssågarna genom havsflottning med specialbyggda, av bogserbåtar framförda stålpråmar. E. var för övrigt en av de större delägarna i det 1899 bildade Trävaru a.-b. Petschora. Företaget tillkom i avsikt att utnyttja de nordvästryska skogstillgångarna men fick kort livstid. I sin egenskap av styrelseledamot företog E. sommaren 1899 en resa till Arkangelskområdet.

E. lade ner stor energi på uppsökandet och upparbetandet av nya utländska marknader. Under boerkriget öppnade han sålunda försäljningskontor i Sydafrika, dit trävaror samt glas från Sandö glasbruk, vari Enhörningsbolaget var delägare, exporterades, dock med mindre lyckade resultat. I fråga om Kongoområdet, Palestina och Grekland hörde företaget till pionjärerna bland de svenska träexportörerna; på den grekiska marknaden hade E. under flera år praktiskt taget monopol.

E:s krafter togos under en lång följd av år i anspråk inom kommunalpolitiken, i landstinget och i riksdagen. E:s insatser inom Västernorrlands läns landsting (1899–1918) lågo framför allt på undervisningens och sjukvårdsfrågornas område; tillkomsten av länets sinnesslöanstalt i Boda var sålunda till stor del E:s verk. Inom riksdagens första kammare, där E., som tillhörde det konservativa partiet, i två repriser (1904–09 och 1919–32) insattes av Västernorrlands landsting, gjorde sig E. främst till tolk för Norrlands, den norrländska skogsindustriens och den svenska sjöfartsnäringens speciella intressen. För ordnandet av Norrlands isbrytarefråga liksom för ostkustbanans tillkomst gjorde E. en framträdande insats.

E:s inställning till de nya företeelser på arbetsmarknadens område, som trängde fram under årtiondena kring sekelskiftet, var utpräglat negativ. Fackföreningsrörelsens och socialdemokratiens växande anslutning bland sågverksarbetarna liksom senare organisationssträvandena bland sjöfartsfolket mötte hos E. ett starkare motstånd än hos åtskilliga av hans yrkesbröder. Vid flera tillfällen – främst under striden om arbetarnas föreningsrätt och den därav föranledda konflikten vid sågverken inom sundsvallsdistriktet 1899 – stod E. i arbetsgivarnas främsta stridsled. Trots detta var E. långt ifrån impopulär bland sina anställda, snarare, som från arbetarhåll omvittnats, ovanligt populär.

E. var i hög grad en det praktiska livets man. Utöver skötseln av sitt eget företag och de därmed sammanhängande mångfaldiga uppdragen och sina insatser inom kommunal- och rikspolitiken fick E. ej mycken tid övrig för andra intressen. Det frivilliga försvarets olika grenar lågo honom dock varmt om hjärtat, och E. ledde under en följd av år den förening för Sundsvalls försvar åt sjösidan, som han själv stiftat.

En framträdande sida av E:s personlighet karakteriseras av den benämning, »Sundsvallskungen», som tidigt fästes vid hans person. En gästfrihet av till och med för sekelskiftets norrländska sågverks-patroner ovanliga mått utvecklades på Kubikenborg, inte minst vid det tillfälle år 1906, då E. i en för ändamålet speciellt uppförd mottagningspaviljong hälsade ett par hundra engelska journalister välkomna som sina och företagets gäster.