Ennes, släkt

Ennes, släkt, härstammar från Johan Ennes (f. omkr. 1600, d. 1658 i Hälsingborg), handlande i Hälsingborg, vilken anges ha inkommit från Ostfriesland till Skåne. Enligt familjetraditionen skulle han ha varit född i Emden, ursprungligen ha hetat John Innes och varit son till en skotte med samma namn, vilken för religionsförföljelses skull på 1580-talet flyttat från Skottland till Emden i Ostfriesland, där han blivit handlande; de skulle varit medlemmar av den skotska adelssläkten Innes. Denna är känd sedan medeltiden, och dess huvudmän voro chefer för klanen Innes. Adelssläkten, som alltjämt existerar i Skottland, har innehaft många olika adliga värdigheter. Traditionsuppgifterna om släkten Ennes' härkomst från nämnda ätt synas vara omöjliga att kontrollera och så mycket mer svårkontrollerbara, som namnet Innes även är klannamn. I ett 1864 av C. Innes utgivet arbete av D. Forbes, »Ane account of the familie of Innes compiled... 1698», vilket betecknas som ett vidlyftigt men oredigt arbete, förekommer visserligen en tydligen i tiden passande John Innes, om vilken det sägs: vad som blev av honom är icke känt. Detta är emellertid givetvis icke tillräckligt för en identifikation med den ovannämnde Johan Ennes' fader (Anrep), då man överhuvud saknar några exakta, bevisade uppgifter om denne. Personer med namnet Innes ha eljest i Sverige funnits både på 1600-talet och i senare tid, då Robert Innes (f. 1745 i Skottland) var bosatt i Göteborg som kontorsbetjänt, handelsbokhållare och handlande 1765–95; han flyttade 1795 till Newcastle i England.

Beträffande den skånsk-danska och svenska släkten Ennes är namnformen John Innes veterligen aldrig belagd för handlanden Johan E. d. ä. i Hälsingborg, ej heller ätten Innes' vapen (i fält av silver tre blå stjärnor, två och en), brukat av släktens tidigare släktled. År 1818 nämner B. A. Ennes visserligen ett släktvapen, i viss mån liknande det skotska, men Johan E. d. y. (E. 1) använde 1694 ett sigill med spegelmonogram, icke vapen. Namnformen Johan kan givetvis återgå på ett John, men de äldsta familjedopnamnen i övrigt ha icke någon särskilt engelsk prägel och styrka således icke traditionen om släktens ursprungliga härkomst. Johan E. d. ä. nämnes i 1639 års mönstringsrulla för Hälsingborg såsom dels vintappare, d. v. s. vinhandlande, dels fänrik. Han ägde även gård i staden. Över honom och hans familj finns ett stort epitafium i Hälsingborgs Mariakyrka, nu placerat på väggen över kyrkans södra ingång. Med Catharina Hoffman hade han bl. a. två söner, Johan E. d. y. (E. 1), en av sin tids mest framstående skånska köpmän och skeppsredare, verksam särskilt i Hälsingborg och Landskrona, samt Enne E. d. ä. (f. 1642 i Hälsingborg, d. 1691 i Köpenhamn), också handlande. Även den senare tog del i skeppsrederirörelsen, ty 1667 var han jämte brodern Johan och flera andra medägare i Hälsingborgsskeppet »Carlshambns wapn». Att döma av dödsorten har Enne E. i Skånes nationalitetsstrid slutligen valt den danska sidan.

Det blev vinhandlanden och skeppsredaren Johan E. d. y. som kom att fortsätta släkten i det land, som vid tiden för faderns död 1658 blev svenskt. Åtta söner och fyra döttrar till honom äro kända. Den äldste sonen Johan E. (III) valde Danmark och lär ha blivit handlande i Jylland, medan brodern Hans E. (f. 1678) tydligen fortsatt faderns vinhandel i Hälsingborg (levde ännu 1708). Två av bröderna blevo karolinska officerare. Den äldste av dem var Enne E. d. y. (f. 1674, d. 1721), som var löjtnant vid Fortifikationen, men blev fången redan 1704 vid Narva och fördes till Moskva och sedan till Vologda, där han ingick ryskt gifte och dog barnlös. Den andre karolinen är den mera bekante ryttmästaren Barthold E. (E. 2), fången vid Perevolotjna men återkommen till Sverige 1722 och stamfar för Skånegrenen E. Av hans barn utmärkte sig sonen majoren vid G. von Stedingks värvade reg. Axel E. (f. 1739, d. 1822) i andra slaget vid Svensksund 1790; på grund av sitt deltagande där blev han innehavare av Svensksundsmedaljen. Dennes bror majoren Bengt Johan E. (f. 1728, d. 1811) var fader till majoren och godsägaren Barthold Anders E. (E. 4) på Näsbyholm i Fryele sn (Jönk.), fornforskare och militärhistoriker. Hela denna släktgren utdog på manssidan med en son till B. A. E. år 1878. Genom en B. A. E:s sondotter ärvdes vissa av släktens papper till släkten Landergren; en hennes syster blev mor till statsvetenskapsmannen professor F. Lagerroth.

Johan E. d. y:s son kyrkoherden i Sövde och Bläntarp (Malm.), fältprosten Casper E. (f. 1676, d. 1731), vars familj kallats prästgrenen E., hade i gifte med Anna Granskog två söner, av vilka den äldre, rådmannen i Karlskrona Carl Johan E. (f. 1723, d. 1787), var en litterat man, LFS 1779 och känd boksamlare. Han donerade sitt stora bibliotek (1 553 bd, 35 bd handskrifter) till Uppfostrings-sällskapet, men biblioteket brann i Stockholm 1790, innan det nått sin bestämmelseort. C. J. E:s bror Clas Ludvig E. (f. 1727, d. 1791) är känd som informator för Bellman. Han var enligt denne »ett geni», och Bellman lärde av C. L. E. »att hantera Apollos lyra». C. L. E. utgav några uppmärksammade kritiska »Tankar om weckoskrifter» (1755). Bellman har i tvenne skaldebrev 1774, till Schröderheim och A. F. Lewenhaupt, rekommenderat C. L. E. till pastorat, vilket han likvisst först något senare erhöll. Han blev e. o. hovpredikant, kollega vid Malmö skola och 1777 kyrkoherde i Röke och Torup (Krist.). Han var en begåvad man men förföll på senare år genom dryckenskap. Ett 30-tal brev från C. L. E. till Fredric Sparre finnas i Börstorpssaml., Riksarkivet. C. L. E. slöt sin gren.

De båda yngsta sönerna till Johan E. d. y., Fredrik E. (f. 1682, d. 1753) och Carl E. (f. 1690, d. 1775), flyttade till Gävle. Fredrik E. vann burskap där 1713 som grosshandlare och hade en växlande men till sist framgångsrik bana. Han blev ingift i den framstående gävlesläkten Folcker och hade sin frus fränder att tacka för åtskilligt. Han blev bisittare i kämnärsrätten, ledamot av borgerskapets 24 äldste och av handelssocieteten från dess bildande 1738 och slutligen rådman. Fredrik E:s dotter Barbro (Babba) Magdalena blev gift med faderns kompanjon, rådmannen och grosshandlaren Anders Garberg (se Garberg) och inledde därmed släktskapen med denna familj, som ytterligare förnyades i ett senare släktled. Carl E. var bokhållare i broderns tjänst.

Fredrik E:s ene son, Petter E. (f. 1714, d. 1797), blev politiborgmästare i Gävle 1748. Han var duglig och ivrigt verksam men hade en stark benägenhet att blanda sig i andras göromål och var därtill ytterst häftig och lättretlig, särskilt när det gällde hans personliga värdighet. Ett val till justitieborgmästare 1765 gick honom emot, och han ansåg sig därför förbigången, ehuru knappast med rätta. Under våldsamma lynnesutbrott och löjliga tvister om säte och ordförandeskap vädjade han förgäves till landshövdingen, till K. M:t personligen och slutligen till ständerna. Genom beslutet om den ena borgmästarebefattningens indragande blev han dock i sin ålders höst 1788. ensam borgmästare. Vid sin avgång 1791 fick han lagmans titel. Petter E:s äldste son Christian Fredrik E. (f. 1751, d. 1823) blev liksom fadern jurist och sedan i tur och ordning aktuarie vid Gävle rådhusrätt, stadsnotarie, stadssekreterare och slutligen landssekreterare i Gävleborgs län 1782. Vid sin avgång 1811 fick också han lagmanstitel. Han och hans yngre bror, den store gävlemagnaten grosshandlaren Pehr E. (E. 3), äktade båda döttrar till den kände gävleköpmannen kommerserådet Peter Brändström. Då tvenne Pehr E:s döttrar därtill blevo gifta med grosshandlarna i Gävle H. W. Eckhoff (se denne) och Anton Fredrik Garberg (bd 16, s 744), framstår denna släktgren som en av de stora Gävledynastierna vid sidan av de nämnda familjerna och släktkretsen Elfstrand-Elfbrink-Göransson (jfr art. om dessa släkter). En annan av Pehr E:s fem döttrar, Charlotta Laetitia E. (f. 1791, d. 1866), blev g. m. excellensen greve A. F. Skjöldebrand; hon var överhovmästarinna hos kronprinsessan, sedermera drottning och änkedrottning Josephine från 1836. Gävlelinjen E. utdog med C. F. E :s sonson Carl Herman Oscar E. (f. 1825, d. 1894), officer och 1875–94 tjänstgörande hovmarskalk hos H. K. H. änkehertiginnan Thérése av Dalarna.