Bååt, släkt

Bååt, gammal svensk frälseätt, som härstammade från Småland. Sköldemärket, en båt, gav anledning till ättenamnet, vilket dock först i början av 1600-talet, ett par mansåldrar före ättens utslocknande, upptogs av medlemmarna. Stamtavlan kan icke med full säkerhet föras längre tillbaka än till den å Flishult i Näsby socken, Njudung, bosatte väpnaren Jon Petersson, vilken namnes i handlingarna åren 1390—1418, men då dennes moder Kristina Hemmingsdotter före sitt senast 1351 ingångna äktenskap med väpnaren Jöns Brudsson (lejonansikte) bevisligen hade varit gift med en riddare — hon för därför frutiteln — och då hennes nyssnämnde son var född i detta tidigare äktenskap, ligger det mycket nära till hands att förmoda, att hennes förste make och Jon Peterssons fader var identisk med den från konung Magnus Erikssons tid bekante riddaren Peter Jonsson, som också förde båten och var besutten i Småland. Den sistnämnde torde alltså vara att betrakta som Bååtättens stamfader. Uppenbarligen nära befryndad med Bondeätten (jämför artikeln Bonde, släktöversikt) — själv kallade han sig stundom Peter Bonde (i yngre år bär han emellanåt även. ett annat tillnamn: Haak) — omtalas denne herr Peter Jonsson som riksråd från 1322 och vann vid konung Magnus' kröning 1336 riddarslaget. Hans politiska verksamhet var huvudsakligen förlagd till Finland, där han under 1320- och 1330-talen för det mesta uppehöll sig. Redan 1320 avfärdades han dit för att åt den nya svenska regeringen förvärva Viborgs slottslän, vilket dittills varit undandraget dess myndighet, i det att Viborg fortfarande efter vad det vill synas förvaltades för den avsatte konung Birgers räkning av en denne tillgiven fogde. Sedan han följande år lyckligt genomfört det sålunda honom anförtrodda värvet, utsågs han till den svenska kronans hövitsman å Viborg, ett ämbete, som han därefter kom att inneha i bortåt ett par decennier (bevisligen ännu 1336 och möjligen ända till 1339). Under denna sin Finlandstid deltog han som en av de svenska underhandlarna i avslutandet av den i Nöteborg 1323 ingångna freden med Ryssland. Han levde ännu 1342 men torde ha dött ej långt därefter. En (sannolikt äldre) broder till honom var riddaren och riksrådet Sune Jonsson, lagman i Tiohärad, d. i slutet av 1330-talet. Även han tog livlig del i sin samtids politiska liv och medverkade bl. a. aktivt vid Skånes besittningstagande 1332. Sune Jonssons son, titulärjarlen av Orkneyöarna Erengisle Sunesson (se nedan 1) var en av rikets mest inflytelserika stormän under senare delen av Magnus Erikssons regering och på konung Albrekts tid. Äldre genealogers uppgift, att biskop Karl (båt) av Linköping (d. 1338) och riddaren Erengisle Jonsson, vilken nämnes i handlingarna på 1320- och 1330-talen, voro Peter och Sune Jonssöners bröder, är med visshet oriktig; huruvida eller på vad sätt de voro befryndade med Peter Jonssons ätt, är ovisst. — Ovannämnde Jon Petersson till Flishult spelade aldrig någon framskjuten politisk roll. Hans söner, Nils Jonsson och Peter Jonsson, voro bägge liksom fadern bosatta i Njudung och dogo på 1440-talet. Den förres ättegren fortlevde ett stycke in på 1500-talet men nedsjönk till det provinsiella (småländska) lågfrälsets klass; en sonsons son till honom var troligen den från 1529 års uppror beryktade borgmästaren i Jönköping Nils Arvidsson. Peter Jonsson återigen blev fader till riddaren Erland Petersson, d. på 1480-talet, vilken genom sitt giftermål förvärvade sätesgården Fituna på Södertörn, som därefter stannade i ättens besittning. Denne herr Erlands söner, Henrik Erlandsson (d. i slutet av 1520-talet) och Peder Erlandsson (d 1540), uppnådde båda rådsvärdigheten. Den förre, som skrev sig till Fyllingarum i Östergötland, inträdde i riksrådet 1512 och blev senast på valriksdagen i Strängnäs 1523 lagman i Östergötland. Som riksråd bevistade han Västeråsriksdagen 1527. Hans ättegren utslocknade på 1620-talet med sonsonen Göran Ulfsson, vilken i likhet med en tidigare avliden broder Jöns Ulfsson (d. 1600) hade antagit släktnamnet Snakenborg. En syster till dessa, Helena Ulfsdotter (f. 1549, d. 1635), blev hovdam hos drottning Elisabet av England och gifte sig i England 1) 1565 med William Parr, markis av Northampton (d. 1571) och 2) med sir Thomas Gorges of Longford (d. 1610); i tidens korrespondens möter hon stundom såsom »svenska grevinnan» i England. Den förutnämnde Peder Erlandsson blev på 1523 års valriksdag riksråd och lagman över Öland, men måste 1529 — troligen emedan han ansågs ha blivit på något sätt komprometterad i samband med det nämnda år utbrutna upproret — nedlägga rådsämbetet. Hans äldre son Björn Pedersson (d. 1570) synes ha varit i besittning av Gustav Vasas förtroende, som bl. a. visade sig däri, att han 1540 förordnades till kammarråd, i vilken egenskap han tjänstgjorde till 1545. År 1547 inträdde han i riksrådet. I sitt äktenskap med östgötalagmannen Nils Bossons (Grip) dotter Brita Nilsdotter, med vilken han erhöll godset Fållnäs på Södertörn, hade han sönerna Gustav Björnsson (d. 1594), riksråd 1590, Erland Björnsson (d. 1628), riksråd 1609, ståthållare över Salbergs län och hovrättsråd i Svea hovrätt, och Jakob Björnsson, ståthållare på Kalmar slott 1586 och fader till amiralen och v. presidenten i Svea hovrätt Jakob Jakobsson Snakenborg (d. 1627), mest bekant för sitt deltagande i Kalmarkriget. Han blev 1606 kapten på skeppsflottan och tjänstgjorde 1609—10 som fast underamiral på flottan, vars Kalmareskader han kommenderade. Innesluten i Kalmar 1611, lyckades han undkomma till svenska lägret och bidrog genom sitt råd till att Karl IX uppgav sin ursprungliga tanke att omedelbart angripa danskarna. I jan. 1612 förordnades han till överste för allt krigsfolket i Småland och kom sålunda i denna egenskap att få bära tyngsta bördan vid danskarnas framryckning under det planerade koncentriska anfallet mot Jönköping sommaren 1612. Han deltog under stora svårigheter i organiserandet av försvaret mot Gert Rantzau men lät i slutet av juni 1612 överraska sig vid Högsby, där han blev tillfångatagen. Efter freden övergick han till Svea hovrätt och var som adelns ordförande vid 1625 års riksdag till gagnet den förste lantmarskalken. Gustav Björnssons sonsöner, riksskattmästaren Seved B. (se nedan 2), och generalmajoren och guvernören i Riga Nils B. (f. 1617, d. 1659), erhöllo 29 jan. 1650 friherrlig värdighet, men den sålunda stiftade friherrliga ätten B. utslocknade på svärdssidan 1698 med riksskattmästarens son, v. landshövdingen i Stockholms och Uppsala län Carl Gabriel B. (f. 1650, d. 1698). Som adlig utgick den 1625 introducerade ätten B. med landshövdingen Peder Erlandsson B. (f. 1589, f 1654), som var sonson till ovannämnde Björn Pederssons yngre broder, riksrådet Johan Pedersson (d. 1574).