Johan Abraham Börtzell

1. Johan Abraham Börtzell, f. 9 febr. 1763 i Stockholm, d. 26 jan. 1850 därstädes. Föräldrar: borgaren och hovglasmästaren i Stockholm, åldermannen David Börtzell och Johanna Finck. Student i Uppsala 10 apr. 1778; avlade examen till kanslikollegiet 8 juni 1780. E. o. kanslist i inrikesexpeditionen 3 juli 1780; kopist därstädes 10 maj 1782 (med fullmaktsdatum 9 maj); kanslist 4 apr. 1783; auskultant i Svea hovrätt 27 jan. 1784 (ed 8 mars s. å.); v. borgmästare i Norrtälje 22 apr. 1785; protokollssekreterare vid inrikesexpeditionen 1789; biträdande sekreterare vid hovexpeditionen 7 maj 1790 och tillika sekreterare hos ståthållaren på Stockholms slott; förste expeditionssekreterare vid in rikes expeditionen 16 nov. 1799; ledamot i rikets ärenders allmänna beredning 17 febr. 1801 (ed 15 apr.); erhöll avsked från slottsstaten 1803; justitiarius i slottsrätten 19 maj 1803; erhöll kansliråds namn, heder och värdighet 8 juli 1807; ledamot av rikets allmänna ärenders beredning 12 juni 1809; sekreterare vid hovexpeditionen 28 juni 1809; sekreterare i hemliga utskottet 11 juli 1809; ledamot av kommittén angående en ny kansliordning s. d.—28 aug. 1809; tf. statssekreterare i inrikes civilexpeditionen 26 juli 1809; statssekreterare i kammarexpeditionen 28 sept. 1809; fullmäktig i generaltullarrendedirektionen 1809—13; ledamot av kommittén angående expektansstat för f. d. finska armén 10 apr.—16 juli 1810; adlad 5 nov. 1810; fullmäktig i generaltulldirektionen 15 dec. 1813; erhöll avsked från statssekreterareämbelet 2 sept. 1817; ledamot i rikets allmänna ärenders beredning s, d.; entledigades från ledamotskapet i rikets allmänna ärenders beredning och generaltulldirektionen 21 okt. 1817; tf. v. president i kammarkollegiet 9 mars 1824; erhöll avsked med pension 19 juni 1830. RNO 1805.

Gift 1) 26 apr. 1798 med Margareta Ström, f. 1 jan. 1768, d. 26 apr. 1813, dotter till stadsfiskalen, sedermera rådmannen Erik Ström i Stockholm; 2) 23 dec. 1821 med Katarina Albertina Kock, f. 7 sept. 1791, d. 24 nov. 1861, förut gift 1814—26 nov. 1820 med rådmannen i Stockholm Karl Adam Söderström.

Att B., glasmästarsonen, kunde hoppas på någon framtid i Gustav III: s kansli, berodde måhända i mindre grad på de vitsord för »god och försvarlig insikt» i examensämnena jämte »flit i studier samt ett dygdigt uppförande», vilka han medförde från akademien, än på den omständigheten, att »civilstaten var alldeles åsidosatt» (L. von Engeström) av monarken. Dennes förkärlek för adliga namn fick sålunda icke något större inflytande på kansliets rekrytering. Från och med år 1789 går alltnog B: s bana i ständigt stigande. Då den inrikes civila expeditionen, till vilken B. hörde, kom att stå under Mattias Rosenblads fasta ledning, är det förmodligen befogat att antaga, att B. varit dennes lydiga redskap. En riklig administrativ erfarenhet inhämtade han emellertid förvisso, om också ej i expeditionen, där Rosenblad enligt egen uppgift själv uppsatte koncepten, så dock i de mångahanda bisysslor, varmed han efter hand överhopades. Ej långt efter 1809 års statsvälvning bekläddes B. ej blott med adelskap utan även med chefskapet för den nyorganiserade kammarexpeditionen — ett tydligt tecken på att B. helt var de nya maktinnehavarnas man, särskilt om man besinnar, att massan av utnämningsfrågor nu föll på B:s lott. Ett par viktigare konseljbeslut på B:s föredragning böra antecknas. När K. M:t omsider fick befattning med det segslitna målet mot Johan Gabriel Richert med anledning av att denne faktiskt tjänstgjort som koncepist vid västgötaböndernas besvärsskrivelser emot länsstyrelsen i Mariestad, kontrasignerade B. sålunda såväl K. M:ts utslag 4 febr. 1813, att det finge bero vid en i Göta hovrätts protokoll intagen skrivelse från justitiekanslern, enligt vilken Richert ej mer måtte förordnas till häradshövding, som ock K. M: ts däremot stridande beslut den följande 20 maj, att Richert skulle erhålla »häradshövdings namn och heder jämte tur och befordringsrätt». Om det är ovisst, vilken saklig roll B. kan ha spelat vid tillkomsten av dessa beslut, så är det sannolikt, att han endast i ringa mån bestämt innebörden av den protokollspunkt av 26 mars 1816, som jämväl kontrasignerats av honom och genom vilken skapades en »civil beredning» — i själva verket uppslaget till vår nuvarande statsrådsberedning. Såsom, statssekreterare misslyckades emellertid B. alldeles. Den nye kronprinsen Karl Johan tyckes snart ha fattat misshag till honom. Den 26 sept. 1811 skulle landshövdingsposten i Västerås tillsättas på föredragning av B. Statsrådsprotokollet innehåller visserligen endast, att Karl Johan, som för tillfället var regent, tillsvidare därtill förordnade friherre Gustaf Liljencrantz. Men Georg Ulfsparre förmäler, att B. härvid gav uttryck åt statsrådets betänkligheter. Karl Johan skulle då med ens ha fattat humör, frågat B., om denne menade sig förstå saken bättre än han, och uttalat sin förhoppning, att B. för framtiden skulle avstå från dylika inkast. Då statsrådets medlemmar moltego, tappade B. fattningen, i det han »föll på knä och under snyftningar och tårar bad om förlåtelse». Därmed skall emellertid B. ha förverkat allt anseende hos Karl Johan och blev hädanefter tillbakasatt och förbigången vid ordensutnämningar, sä att han i sitt missmod försummade sin tjänst och — alltjämt enligt Ulfsparre — »fann det trevligare att sitta på societeten och spela både för och eftermiddag». Handlingarna bekräfta i det hela Ulfsparres framställning. Efter hand blev B: s försumlighet uppenbar. Den 12 apr. 1813 anmälde sålunda justitiekanslern för hovkanslern, att B. förhalat flera mål, som avdömts av kammarrätten och nu vilade under K. M:ts prövning; och ännu i jan. 1815 nödgades hov: kanslern förständiga B. om rättelse härutinnan. Missnöjet med B. föranledde honom att 2 sept. 1817 ingiva sin avskedsansökan, vilken beviljades, varvid B. likvisst förordnades till ledamot av allmänna beredningen. Då emellertid kort därpå nya försummelser avslöjades i B: s tidigare kanslitjänst — några över ett år gamla kungliga beslut både ännu ej expedierats — yttrade K. M:t 21 okt. sitt »särdeles missnöje» med. B: s beteende och förklarade, att han hade »förverkat K. M: ts höga förtroende» samt entledigade honom från hans leda-motskap såväl i allmänna beredningen som generaltulldirektionen. Det var en fullständig katastrof, som uppväckte genljud även i 1817 —-18 års konstitutionsutskott. Där kritiserade man (direktör K. D. af Uhr med flera) i plenum 30 jan. 1818, att B. »utan ransakning och dom» skildes från sin plats i allmänna beredningen, då denna åtgärd ej vore förenlig med § 35 R. F. Personliga sympatier för B. lågo måhända på sina håll till grund för denna opposition mot att döma honom »ohördan» (lagman G. Kjellander). Någon konstitutionsutskottets anmärkning mot statsrådets ledamöter framställdes likväl ej i detta sammanhang. Under 1820-talet kom omsider B:s ämbetsmannaerfarenhet åter till användning, nu inom kammarkollegiet. Att monarkens nåd gentemot honom förnyats, framgår också 'därav, att han åtminstone under 1830-talets första del åtnjöt en årlig kunglig pension på .500 rdr b;ko. »En självständig karaktär... hade han.,, alldeles icke», säger Ulfsparre om B. En blick på hans bana jävar tydligen icke detta omdöme. Även i sina brister är B. en exponent för den gustavianska ämbetsmannaklassen med dess förening av servil tjänstvillighet och ansvarsrädsla. Till B: s karaktäristik synes emellertid också höra, att han var omtyckt bland sina vänner. — B: s sköldebrev förvaras i original i K. biblioteket.