Benedictus Svenonis Camoenius

2. Benedictus Svenonis Camoenius, senare Caméen, den föregåendes son i hans första gifte, f. 5 maj 1635 i Fryksdalen, d. 5 sept. 1704 i Karlstad. Genomgick Karlstads skola från 1647; student i Uppsala 10 sept. 1655 (samtidigt med sin tvillingbroder Karl); företog en studieresa till tyska universitet 1657–1660; därunder fil. magister (primus) i Leipzig 26 jan. 1660. Efter hemkomsten prästvigd i Karlstad 1660 och förordnad till hjälppräst åt fadern i Karlstads och Kils pastorat; kyrkoherde i Köla och Järnskog 28 aug. 1663; orator vid prästmötet i Karlstad 1670; prost över Jösse härad 1682; superintendent i Karlstad 19 mars 1693, varvid norra Bohuslän lades till Göteborgs stift; bevistade riksdagen 1693.

Gift 1663 med Kristina Carlberg, f. 20 nov. 1644, d. 1715, dotter till borgmästaren i Karlstad Johan Börjesson (Carlberg).

Efter avslutningen av sin utländska studieresa återvände C. till hembygden och prästvigdes av sin fader. Denne var då en åldrig man, och sonen »fann det både vara sin plikt och lust att helst vara sin gamle fader till tjänst med predikande och andra sysslor vid församlingarna både i staden och på landet»; och »ehuru andra lägenheter funnos att tillgå», stannade han som faderns biträde i Karlstad. Redan före faderns död tillträdde han Köla pastoralt. De bevarade sockenstämmoprotokollen vittna om hur han under sin trettioåriga verksamhet här i äkta svensk 1600-talsstil arbetade för menighetens religiösa fostran och genom sträng lag och kyrkotukt sökte reglera dess liv. Vid visitation 1670 av superintendenten A. Kilander berömdes också församlingen för flit och kunskaper. I sin ämbetsutövning säges C. ha ådagalagt »färdighet och försiktighet med både allvar och ljuvlighet», och omdömet motsäges icke av anteckningarna om ordningsmålens handläggning av honom. En gång hade t. ex. en hustru beskyllt en annan för att ha förgjort hennes ko; detta kunde ej bevisas, men emedan de slagits med varandra på söndagen, dömdes båda till böter (1668). Hans uppfattning både om god sed och om det kyrkliga inflytandets räckvidd framgår av en anteckning 1673: »Förmantes gemene man, att de skulle bliva vid sin gamla klädedräkt och besynnerligen Nils i Torgersrud, att han skulle avlägga sin sida gråa rock och bliva vid sina förfäders sed.» Betecknande för den rättframma myndighet, med vilken han kunde uppträda, är också berättelsen om hur han meddelade bönderna i Järnskog, annexet till Köla, sin utnämning till superintendent och på samma gång avgjorde den tvist, som länge pågått om platsen för socknens beslutade kyrkobygge. Vid sockenstämman inför C. våren 1693 var oenigheten ohjälplig, tills frågan hänsköts till hans avgörande. »Ären I därmed tillfreds utan vidare klander?» frågade C. allvarligt. Frågan besvarades med allmänt ja. »Då», fortsatte han, »skall kyrkan stå, där jag nu stöter min käpp i marken, ty jag är nu eder biskop.» Strax förut hade han mottagit superintendentsfullmakten, sedan stiftsprästerskapet uppsatt honom på förslag efter Erland Bromans död i febr. 1693.

Som superintendent prisas hän för den »flit, allvar och klokhet», varmed han förvaltade sitt ämbete. För folkbildningsarbetet ivrade han och gjorde sig vid sina talrika visitationer noga underrättad om dess resultat. Typiskt är vad som antecknats från hans visitation i Sillerud 1693, antagligen den första, han höll som superintendent: »Befunnos så unga som gamla uti bemälte församling temmeligen färdiga både uti läsande och svarande och hade Lutheri cathechismum till sitt bästa förstånd merendels inhämtat, varföre de flitiga billigt berömdes och de försummeliga förmantes till större flit och åbåga.» Förmodligen var det honom en särskild glädje att vid visitationen 1698 i Fryksände kyrka i hans födelseförsamling kunna konstatera, att både gamla och unga gjort sig »väl kunniga igenom en beskedelig information» om sina kristendomsstycken.

Sitt livsarbete ägnade C. åt Värmland, och han trädde föga fram utanför sitt stift. Men där omfattades han med kärlek och vördnad, och enligt Rhyzelius »är knappt någon superintendent efter döden beklagad med flere gravskrifter på varjehanda språk».