Carl Carlskiöld

1. Carl Carlskiöld, före adlandet Hultman, f. 3 sept. 1699 i Norrköping, d. 4 juli 1788 i Västerås. Föräldrar: handlanden i Norrköping Lorentz Hultman och Margareta Karlsdotter. Student i Uppsala 28 mars 1712. E. o. kanslist i krigsexpeditionen 16 mars 1720; företog en studieresa till Danmark, Tyskland, Holland, Frankrike och England 1724—27; kopist 22 dec. 1725; kanslist 20 jan. 1728; andre registrator 15 jan. 1740; protokollssekreterare 1 febr. 1742; adlad ,24 sept. 1743; bevistade riksdagarna 1746—71 och var därunder bl. a. ledamot av expeditionsdeputationen 1751 och 1760 —62 samt elektor vid riksrådsvalet och. ledamot av stora deputationen 1755—56; krigsråd 23 dec. 1747 (jmfr ständernas skrivelse 14 dec. 1747; erhöll lön 1750); adelns fullmäktig i manufakturkontoret 18 okt. 1756—1765; direktör i Vadstena adliga jungfrustift 15 apr. 1758; statssekreterare i krigsexpeditionen 26 aug. 1761 med tur från 31 dec. 1759; landshövding i Västmanlands län 6 nov. 1772—12 okt. 1784. RNO 1762; KNO 1772.

Gift 1) 12 juni 1737 med Hedvig Eleonora Wallin, d. 12 apr. 1740, dotter till lektorn i Härnösand, sedermera biskopen i Göteborg Georg Wallin; 2) 10 mars 1743 med Elisabet Regina Nordberg, f. 8 febr. 1721, d. 4 febr. 1770, dotter till kyrkoherden i Klara och Olai församlingar i Stockholm Göran Nordberg.

Efter akademiska studier inskrevs den tjuguårige Carl Hultman 1720 i kansliets krigsexpedition, där hans morbror Karl von. Carlsson intog en framskjuten ställning, men fortsatte efter någon tid sin utbildning genom en treårig utländsk resa (1724—27), under vilken han bl. a. uppehöll sig vid universiteten i Leipzig och Utrecht. I Holland visade den svenske ministern J. Fr Preis honom stor välvilja. Sedan han återvänt till hemlandet, fick han i krigsexpeditionen en ganska mångsidig användning och ådagalade därvid »en drift och färdighet», som redan 1734 föranledde ett löfte om adelskap och 1743 belönades med denna utmärkelse. Han förde protokollet över krigsbefälets enskilda besvär vid riksdagen 1726/27. I rådet och kabinettet anlitades han ofta såsom protokollsförare, redan innan han nått protokollssekreteraregraden. Särskilt under ryska kriget och dal upproret var arbetet i krigsexpeditionen mycket krävande. Efter adlandet deltog C, såsom han sedan hette, regelbundet i riddarhusets förhandlingar, men han framträdde ej på något anmärkningsvärdare sätt, och sedan han 1747 befordrats till krigsråd, uppgå hans insatser i tjänsten i regel i det kollegiala samarbetet. En. mera personlig uppgift tillföll honom, då han på våren 1757 fick biträda riksrådet G. Fr. Rosen vid beräknandet av kostnaderna för det tillämnade kriget mot Preussen. Beredningen visade sig som bekant ingalunda vuxen sitt ansvarsfulla värv, men det »ytterst lättfärdiga» sätt, varpå uppdraget utfördes (Malmström), blev icke till men för C: s fortsatta befordran.

Åberopande sig på det ryktbara tjänstebetänkandet av 23 nov. 1756 anhöll C. 1760 att få fullmakt som statssekreterare, då han tre gånger varit uppförd på förslag till detta ämbete. Rådet fann väl, att utfärdandet av en statssekreterarefullmakt kunde leda till svårigheter, men gav honom i stället (11 mars 1760) en försäkran, att han skulle utnämnas till första lediga statssekreteraretjänst. Då därpå denna befattning blev ledig i krigsexpeditionen, förklarade också ständerna i skrivelse av 21 aug. 1761, att löftet med skäl givits, och G. fick sålunda »verkställigheten därav tillgodonjuta», i det han ensam uppfördes på förslaget. År 1772 utnämndes C. till landshövding i Västmanlands län efter att tidigare förgäves ha sökt samma ämbete i ett par andra län.(1757, 1759). Den duglighet i den löpande administrationens värv, varom C: s befordringsbana otvivelaktigt bär vittne, synes här ha kommit till sin rätt, och' vid den räfst med landsstaten, som justitiekanslern fick anställa i början av Gustav III: s regering, befanns allt i sin ordning i hans länsstyrelse (1774).