F W Alexander Carlson

Carlson, Fredrik Wilhelm Alexander, f. 18 apr. 1846 i Stockholm, d. 13 nov. 1878 i Rom. Föräldrar: snickarmästaren Karl Vilhelm Carlson och Klara Teodora Sandberg. Enligt uppgift elev vid A. Selinders barnteater 1863; elev vid Konstakademien 18 febr. 1865—vt. 1871; tillika elev hos J. P. Molin; företog med understöd en studieresa till Rom 1872; besökte Paris 1878. — Ogift.

C. kom från ett fattigt hem. Under elevtiden i Konstakademien erhöll han upprepade gånger berömmande omnämnanden och ett par gånger mindre utmärkelser, en gång i förening med en mindre penningsumma. År 1869 deltog han i Konstakademiens tävling, där han för sin lösning av tävlingsämnet i skulptur »Loke och Sigyn» erhöll kanslersmedaljen. Följande år utställde han på Konstakademien en statyett i gips »Vaulunder smider vapen» och en basrelief i gips, »Drömmen». Från år 1871 har Göteborgs museum en statyett i marmor av hans hand, »Flora». 1872 begärde han betyg från Konstakademien för att söka ett stipendium i kommerskollegium och reste samma år till Rom. Där hade han att kämpa med ekonomiska svårigheter och livnärde sig delvis med att utföra kopior efter antiken . på uppdrag av personer i Sverige, främst i Göteborg, där de flesta av hans saker hamnade. Så utförde han för konsul L. G. Bratt »Knä-böjande Venus» efter original i Vatikanen, nu i Göteborgs museum liksom hans kopior av »Kapitolinske Amor» och »Amor och Psyke».

Från Göteborg fick C. även beställning på egna alster, främst frisen »Baldersbränna», som är uppsatt i det Heymanska huset där. Det är en figurrik skildring ur hela den nordiska gudavärlden, där C. i den livfulla kompositionen lyckats ingjuta en personlig uppfattning av motivet. Reliefen stod i övrigt hans hjärta nära, och flera mindre reliefer av hans hand existera. I Göteborgs museum äga vi reliefen »Luna och Endymion», sign. Roma — 72, samt två reliefmedaljonger »Ny» och »Nedan» från år 1873. Det verk som gjort honom mest känd är »Vas med dansande bachanter» i brons, signerad »Alex. Carlson sculp. cera perduta A. Nelli fuse—Roma 1878». Det är en skål på högt skaft, i vars mitt står en flöjtblåsande faun. Kring skaftet dansa tre bachanter en uppsluppen dans. C. har här lyckats förena friskhet och livsglädje i motivet med en verklig känsla för formens elegans och skönhet. Vasen var utställd i Paris 1878. Den inköptes av Pontus Fürstenberg, som lär ha yttrat, att det var kring den, som han byggde upp sin rika samling av konstskatter. Utom detta exemplar av vasen finnes i nationalmuseum i Stockholm en senare avgjutning.

C: s konstnärliga utbildning ägde rum under J. P. Molins ledning. Genom honom infördes han i den nordiska mytologien, åt vilken han kom att i så hög grad ägna sina krafter. I dramatiskt liv och dekorativ rikedom erinrar han om Molin. En jämförelse mellan honom och en annan av Molins lärjungar, Fritiof Kjellberg, visar, hur mycket närmare C. just i detta kommit sin lärare. Kjellberg har en betydligt nyktrare läggning, vilket tydligt framträder vid en jämförelse mellan »Baldersbränna» och Kjellbergs fris på järnkontorets hus vid Kungsträdgårdsgatan i Stockholm, vars styrka i hög grad ligger just i det stiliserade, nästan primitivt enkla. C:s liv blev alltför kort för att man skulle kunna avgöra, vilka utvecklingsmöjligheter han ägt. Till sin karaktär blyg och tillbakadragen och utan förmåga att hålla sig framme, hade han redan som akademielev blivit, skjuten åt sidan för mindre begåvade kamrater. Utanför en mindre krets av konstnärsvänner i Rom var han föga känd, fastän det synes, som om han varit på väg att slå igenom, just då han bortrycktes av döden. »Bachantvasen» hade gjort lycka, och han hade utvidgat sin ateljé för att utföra ett större verk. Målarinnan fröken Agnes Börjesson, som understött honom under hans livstid, tog hand om hans konstnärliga kvarlåtenskap och lät gjuta i brons hans ofullbordade statygrupp »Loke fjättras av gudarna», som hon sedermera skänkte till nationalmuseum. I den dramatiska livfullheten och kropparnas våldsamma kamp står detta verk Molins »Bältespännarne» nära. Av sin gynnarinna har C. utfört en porträttmedaljong, nu i nationalmusei ägo.

Då C. 1878 gjorde en resa till Paris, ådrog han sig en förkylning, som efter återkomsten till Rom ändade hans liv. Vid tiden för håns frånfälle befann sig hans akademikamrat Ernst Josephson i Rom. I en dikt, sedermera tryckt i »Gula rosor», tolkade denne vännernas saknad vid hans bortgång och bragte samtidigt en hyllning åt den fattige svenska konstnären, som trots alla svårigheter hunnit bliva en »värdig lem» i den svenska konstnärskretsen, innan han långt från sitt hemland bäddades i en förtidig grav.