Cecilia

Cecilia, prinsessa av Sverige, storhertiginna av Oldenburg, f. 22 juni 1807 på Stockholms slott, d. 27 jan. 1844 i Oldenburg. Föräldrar: konung Gustav IV Adolf och drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina. Vid C:s dop 26 juni 1807 stod bl. a. »konung Ludvig XVIII av Frankrike» fadder.

Gift 5 maj 1831 i Wien med storhertig Paul Fredrik August av Oldenburg, f. 13 juli 1783, d. 27 febr. 1853, i hans tredje gifte.

C. var ännu icke fyllda två år, när hennes fader Gustav IV Adolf avsattes genom revolutionen 13 mars 1809. C. vistades därefter hos sin moder på Haga, tills drottningen i juni 1809 begav sig till konungens fängelse å Gripsholm. Sedan föräldrarna och brodern Gustav 6 dec. avrest i förväg, fördes C. med sina systrar 11 dec. till Karlskrona, varifrån hela f. d. kungl. familjen avseglade till Tyskland 24 dec. 1809. Från uppehållet i Karlskrona berättas, att C. var »i ett särdeles stort anseende hos fadern, som tillskrev henne profetisk förmåga. Hon hade förutsagt, att man skulle få vind att segla på söndagen. Konungen förlitade sig därpå, och det slog verkligen in» (Ameen).

I Tyskland vistades C. hos sin moder och efter hennes död 1826 hos sin broder och sin syster Amalia i Wien, intill dess hon 1831 förmäldes med den fyrtioåttaårige storhertig August av Oldenburg. Denne, som var en högt bildad man, hade vid mogen ålder (1829) efterträtt sin fader som hertig och 1829 antagit storhertigs titel. Han regerade sitt lilla land i tämligen frisinnad anda och gav det 1849 en liberal författning, som dock 1852 reviderades i mer konservativ anda.

I äktenskapet föddes tre söner: Alexander Fredrik Gustav (f. 1834, d. 1835), Nikolaus Fredrik August (f. 1836, f 1837) samt Anton Gunter Fredrik Elimar (f. 23 jan. 1844, d. 17 okt. 1895), efter vars födelse C. avled. Den yngste sonen blev i morganatiskt äktenskap med baronessan Natalie Vogel von Friesenhof, grevinna von Welsburg, stamfader för en sidolinje av Oldenburgska huset, grevarna von Welsburg.

C. hade erhållit en enkel och anspråkslös uppfostran. Av sin moder hade hon ärvt en ädelt kunglig hållning. Hon hade en klar panna, höga ögonbryn, något stora, skiffergrå ögon, bleka kinder. Ett uttryck av förnämligt sinnelag låg över de marmorlika dragen, vilka dock icke präglades av stränghet utan av lugn. Hennes väsen var stilla och milt, med ett drag av vemod. Ehuru utan större begåvning satte hon värde på konst och vetenskap. Hon var även musikalisk och komponerade själv. Hennes äktenskap var lyckligt, men hon förmådde icke att göra sig folkligt populär.