Johan Erik Cederblom

Johan Erik Cederblom, f. 9 okt. 1834 på Bromö glasbruk, Torso socken, d. 19 jan. 1913 i Stockholm. Föräldrar: lantbrukaren Johan Cederblom och Karolina Elisabet Moberger. Elev vid Skara skola ht. 1848; avlade studentexamen i Uppsala 25 jan. 1854; student vid Uppsala universitet vt. 1854; avlade bergsexamen 13 dec. 1859; elev vid Falu bergsskola 10 nov. 1859—15 apr. 1861 och1 vid Konstakademiens principskola 1861; företog studieresor till Paris 1867 och till Filadelfia 1876. Auskultant i kommerskollegiet 30 dec. 1859; stipendiat på Järnkontorets mekaniska stat 31 maj 1861 (med förlängning 6 juni 1862); tf. e. gruvingenjör i femte och sjätte bergmästaredistrikten 9 okt. 1861—30 juni 1862 och innehade därunder även kortare bergmästareförordnanden, givna 18 dec. 1861 och 12 mars 1862; elev å Järnkontorets mekaniska stat 15 maj 1863; tillika lärare vid Svartengrenska skolan i Uppsala; tf. föreståndare för tekniska elementarskolan i Malmö 11 apr. 1865 (med förnyelse 11 okt. 1866); tillika tf. lärare i matematik och mekanik därstädes; föreståndare samt tillika lärare i matematik och mekanik vid samma läroverk 15 mars 1867; lärare i tillämpad mekanik vid teknologiska institutet 8 juni 1869 (tillträdde 1 juli); professor i maskinlära vid teknologiska institutet, fr. o. m. 2 mars 1877 tekniska högskolan, 16 febr. 1877; styrelseledamot i stiftelsen Lars Hiertas minne 1881 —95; ledamot av tekniska högskolans styrelse 28 apr. 1899—27 sept. 1901; erhöll 29 sept. 1899 avsked från professuren med pension från 10 okt. 1899; fullmäktig i Nobelstiftelsen från 1900. LVA 1884; RNO 1887; LLA 1890.

Gift 4 juni 1864 med Augusta Johanna Maria Oterdahl, f. 4 juni 1838, d. 21 sept. 1924, dotter till godsägaren å Horshaga i Händene socken och handlanden i Skara, slutligen grosshandlaren i Stockholm Aron Oterdahl.

C: s livsgärning var lärarens och forskarens. I detta dubbla kall ådagalade han sällspord vidsynthet och öppen blick för den tekniska vetenskapens förpliktelser mot samhällsutvecklingen. Såsom teknisk forskare röjde han en utomordentlig mångsidighet och idérikedom. Hans framställningskonst, såväl i tal som skrift, bär vittne om artistisk gåva och sinnets harmoni. Egenartad och fängslande är C, då han, alltid på en objektiv bas, låter sin fantasi röra sig mera fritt i spekulationer och idéer över utvecklingsmöjligheterna på de områden, han bearbetar, och dessas betydelse för den allmänna utvecklingen. I sin ungdom önskade C. ägna sig åt målarekonsten och tillbringade i denna avsikt även ett par år vid målareakademien. Han böjde sig emellertid för sin faders önskan och avstod från denna levnadsbana samt ägnade sig åt studier, vilka förskaffade honom den tidens högsta tekniska bildning.

Då C. redan under studietiden måste själv bidraga till sitt uppehälle, började han vid sidan av studierna bedriva lärareverksamhet och meddelade därför undervisning i matematik i den s. k. Svartengrenska skolan i Uppsala. Redan då visade sig den för C. egendomliga, underbara förmågan att helt rycka sina lärjungar med sig. Lärarekallet förblev även under en trettioårig verksamhet vid teknologiska institutet, sedermera tekniska högskolan, C: s främsta livsuppgift. Under större delen av sin lärarebana bedrev C. högskoleundervisning på vedertaget sätt genom föreläsningar, men sin föreläsarekonst utbildade han till en för honom egenartad form. Han hade förmågan att jämsides med en föreläsning stå i direkt kontakt med sitt auditorium och genom frågor till åhörarna övertyga sig om att lärjungarna förstått temat. Förmedelst resonemang med åhörarna kunde han även få dem att genom självständigt tänkande fördjupa sig i ämnet under föreläsningens gång och detta utan att auditoriet hade känslan av något avbrott eller störande moment i en till formen fulländad föreläsning. Tack vare denna för en föreläsare sällsynta, avundsvärda gåva blev resultatet av C: s föreläsningar sällsynt gott, och intresset hos lärjungarna visade sig alltid vara ovanligt livligt.

Vid sidan av sin lärarverksamhet utövade C. praktisk ingenjörsverksamhet såsom självständig konstruktör och rådgivare till industrien. Särskilt ägnade han sig under en längre tid åt centraluppvärmningsproblemet och har i vårt land utövat en banbrytande verksamhet på detta område. Under en tid, då andra fackmän voro eniga om att centraluppvärmning ej lämpade sig i vårt klimat, konstruerade C. en »calorifer», vilken kom till vidsträckt användning för uppvärmning, speciellt för skolor, sjukhus o. d. Många andra problem sysselsatte även C. Bland dylika må nämnas hastighets-utväxling, kullagerproblemet, propellerproblemet, flygproblemet m. fl. Vid lösandet av sina problem utgick C. alltid från- en strängt teore-tiskt-naturvetenskaplig bas och sökte från denna deducera sig fram till en riktig lösning. Hans idéer och konstruktioner präglades av stor originalitet och. ofta djärvhet. Så t. ex. har E. A. Forsberg, en av C: s lärjungar, vid den stora processen mellan A.-b. Svenska kullagerfabriken och Grönkvists mekaniska verkstad vid rättegångstillfället 3 sept. 1914 (protokollet tryckt) redogjort för en del av C: s kullagerteorier, vilka C. uppställt 1896 eller tidigare och meddelat i föreläsningsform men aldrig publicerat. Denna C: s teori förde till ett ej blott originellt och djärvt, utan t. o. m. kan man säga något fantastiskt kullagerförslag. För möjligheten av realiserandet av ett dylikt förslag ryggade han dock ej tillbaka, då det var byggt på en riktig mekanisk princip.

Det problem, C. ägnat sin största uppmärksamhet och vara han nedlagt sitt största arbete, var flygproblemet, som nästan uteslutande sysselsatte honom under de tjugu sista åren av hans liv. Man torde kunna påstå, att C. på detta problems alla områden varit banbrytande och att han allmänt skulle ha blivit erkänd såsom föregångsmannen, om han offentliggjort sina forskningsresultat, i den mån desamma framkommit. Den problemställning, C. formulerade, torde ännu i dag vara aktuell och kunna tjäna såsom flygforskningens arbetsprogram för lång tid framåt. Blott C: s medhjälpare voro emellertid invigda i hans arbetsplaner, och till och med hans närmaste vänner endast förmodade, att hans arbete gällde flygproblemet. C. ville ej meddela ett resultat, som han ej ansåg färdigt, och färdig ansåg han sig ej vara, förrän han på basen av detaljproblemens, resultat konstruerat och praktiskt prövat en flygmaskin, vilken fyllde de stora krav, han uppställt i sitt program. I ett brev till sin dotter Elin, vilken under flera år var faderns medhjälpare vid dessa arbeten, säger C. 1904: »Då jag tänker på, huru lång tid, som erfordrats för varje litet framsteg inom maskintekniken, vågar jag ej riktigt, tro på, att det skall förunnas mig att lösa de jämförelsevis svåra problem, jag nu håller på med.»

Först sju år efter C: s död erhöll allmänheten kännedom om det jättearbete, C. utfört på flygforskningens område. Då utkom nämligen en minnesskrift, i vilken sammanförts en del av hans arbetsresultat genom bearbetning av hans anteckningar. Man finner här, huru C. experimentellt studerat vingproblemet, hydroplanproblemet, propellerproblemet m. m. Problemet i sin helhet tänkte sig C. så, att luftfartyget skulle vara konstruerat såsom en farkost, vilken liksom andra flöt på vattnet till följe av sitt deplacement. När denna farkost lagt ut från kajen, skulle densamma, då farten uppgått till en viss hastighet, börja lyfta sig ur vattnet och därvid uppbäras av hydroplan. Härigenom skulle formmotståndet försvinna och farten ytterligare öka. "Vid en viss fart skulle därvid aeroplan-vingar ytterligare lyfta farkosten så, att hydroplanen skulle komma över vattnet och dessas friktionsmotstånd i vattnet försvinna. Därigenom skulle farten bliva ännu större. Man kan ju säga, att detta program redan förverkligats av våra dagars hydro-aeroplanmaskiner. Men C. såg problemets djupare sidor. För att på bästa sätt förverkliga detta problem, måste propeller och motor utveckla sin största dragkraft vid relativt liten fart hos farkosten och därvid själva arbeta med relativt litet varvantal. De propellrar och motorer, som för närvarande användas vid flygmaskiner, hava helt motsatta egenskaper och kunna därför enligt C: s åsikt endast utgöra en provisorisk lösning av problemet. Propeller- och motorproblemen voro därför de svåraste detaljproblem, som C. hade att bearbeta. Till någon lösning hann han ej före sin död, och problemet är i själva verket så svårt, att ingen efter honom vågat på allvar åter upptaga detsamma.

Såsom motvikt mot det strävsamma ingenjörs-, undervisnings-och forskarearbetet idkade C. med iver ett sunt och rörligt idrottsliv. Han förvärvade redan under studietiden eklövskransen såsom simmagister, han var en av de första cykelåkarna i vårt land, han gjorde långa färder i kanot och segelbåt och han var en intresserad skridskoåkare. Den första moderna långfärdsskridsko, som kom till användning i vårt land, var konstruerad av honom.

En varm och innerlig fosterlandskärlek, präglad av allvar och ansvar, framträdde starkt hos C. Så säger han i företalet till sin ångmaskinslära: »'Vårt land är fattigt och kan aldrig tävla med utlandet, är ett påstående, som man hört upprepas ända till leda. Må då de, som tro därpå, arbeta något mera och leva något sparsammare för att göra fattigdomen mindre tryckande. Och må vi andra, som tro, att vi skola vara fattiga och litet betydande, endast om vi allt framgent gå in på att vara det, må vi uppbjuda våra bästa krafter för att tillgodogöra vårt lands tillgångar på alla områden, för att göra detta land rikt, självständigt, aktat och lyckligt. Må var och en av oss efter måttet av sina krafter och inom området av sitt arbetsfält lämna sitt bidrag härtill.» För C. var ingenjörens uppgift ej begränsad till lösandet av tekniska problem. Han skulle inordna sina arbeten som byggnadsstenar i den allmänna kulturutvecklingen och bidraga till de sociala problemens lyckliga lösning  genom ökat materiellt välstånd och1 i övrigt förbättrade livsvillkor. »Det är visst bra, att en ingenjör, liksom varje annan arbetare, lägger ner all sin förmåga i att väl göra allt, vad han gör, men därav följer icke, att han skall böja sig så djupt ner över ritbrädet, att han förlorar förmågan att sträcka sina blickar längre bort än till tuschkoppen...» En lärare med en sådan upphöjd och vid syn på ingenjör skallet kunde ej undgå att utöva ett stort inflytande på sina lärjungar. Många äro de, som av honom rönt inflytande för livet, och hans lärjungar lärde att omfatta ingenjörens yrke med ansvarsmedveten och. hängiven kärlek. Genom sin forskaregärning och framför allt genom sin lärarverksamhet har C. verksamt bidragit till den framgångsrika utveckling, som svensk teknik undergått under innevarande sekel.