Hans Fredrik Cedergren

Cedergren, Hans Fredrik, f. 22 aug. 1799 i Lösens socken, d. 15 febr. 1863 i Lund. Föräldrar: trädgårdsmästaren Sven Cedergren och Maria Elisabet Ruth. Student i Lund 12 okt. 1816; avlade examen för inträde i teologiska seminariet 6 okt. 1821 och utexaminerades därifrån 13 dec. 1822; prästvigd 31 dec. 1823. Pastorsadjunkt; erhöll klockarlägenheten i Kiaby 12 mars 1828 och i Ivetofta 18 dec. 1833; kyrkoherde i S:t Peters Kloster 18 nov. 1835 (tillträdde 1836); prost över egna församlingar 14 juni 1843; adjungerad ledamot i Lunds domkapitel 1844—56; kontraktsprost över Torna härad 7 febr. 1849.

Gift 8 jan. 1830 i Västra Karleby med Kristina Charlotta Bokelund, f. 7 apr. 1805 i Sireköpinge, d. f 14 juni 1855 i S:t Peters Kloster, dotter till inspektören Karl Gustav Bokelund.

I den samling kväden, som Paul Gabriel Ahnfelt med anledning av valet efter biskop Vilhelm Faxe samlade i den anonymt utgivna pamfletten »Biskopsvalet i lilla Salamanca», finnes också en »dikt», myntad på C. Det förevitas honom, att han opponerade mot nykterhet, bibelsällskap och mission. Huvudsaken för honom vore systeme t i skolastisk form och med benhård klyftighet. Så bedömdes under stridens hetta en av de bästa församlingsprästerna på sin tid i Lunds stift. Ty utan tvivel var C. detta, om han än hade sina fel och naturligtvis sin begränsning.

Efter endast tolv års prästerlig tjänstgöring blev C. 1835 kyrkoherde i S: t Peters Klosters intill Lund belägna, förnämliga pastorat. I Lund var han bosatt till sin död 1863. I de personalier, som upplästes vid hans begravning, omnämnes, karakteristiskt nog, icke det som gjorde honom till den han var. Det talas blott om att han under studietiden i Lund rönte mycken vänlighet av Henrik Schartaus förtrogne vän, professor Johan Holmbergsson. De som stått under inflytande av Schartau ville under inga omständigheter etiketteras med lärofaderns namn. De kände sig i första hand solidariska med sin kyrka. Men det är påtagligt, att under Schartaus inflytande, särskilt efter hans död, i och genom utgivandet av hans skrifter, en särskild fromhetstyp utdanades. Såsom den förnämste målsmannen för denna typ betraktades allmänt prosten Cedergren i Lund.

I sin likpredikan över C. säger biskop J. H. Thomander, att denne likt Elisa fått upptaga en Eliasmantel och att han burit den med samvetsgrannhet. »Han har i mer än ett fjärdedels århundrade på detta rum (S:t Peters Klosters kyrka) och1 annars i sitt ämbete sammanhållit sin närmaste, högt begåvade lärofaders församling.» Han gjorde det såsom predikant, kateket och själasörjare. Under, hela sin verksamhet fyllde han Klosterkyrkan med åhörare. Retorik saknas alldeles i lians predikan. Den var enkel, men grundlig, lugn, men trosvarm och' allvarlig. Om hans intresse för prästens kateketiska uppgift finnas många vittnesbörd. Så samarbetade han med den trogne Schartaulär-jungen professor Karl Johan Schlyter vid utgivandet av Schartaus kateketiska kvarlåtenskap. År 1873, tio år efter C: s död, utkom »Försök till undervvisning i christendoms-kunskapen med ledning af det d:r Martin Luther, kontraktsprosten H. Schartau och d:r H. Fr. Cedergren derutinnan framstält». Under förhandlingarna vid 1858 års prästmöte om lämpligaste sättet för kristendomsundervisningens meddelande framställde C. det förslaget, att i varje pastorat skulle en dag i veckan hållas offentlig katekesundervisning eller bibelförklaring, ett förslag, som också blev av prästmötet antaget. Samarbetet med Schlyter gällde också den av bokförläggare K. V. K. Gleerup utgivna, ytterst noggranna editionen av Karl den tolftes bibel, vilken upplaga erhöll en mycket stor spridning. Han bistod Gleerup också vid utgivandet av editioner av kyrkohandboken, katekesen och psalm- och evangelieboken samt presterade här som alltid ett in i minsta detalj noggrant arbete.

C: s dugande kraft togs i flitigt bruk även utom hans församling. Så var han under en följd av år (1844—56) adjungerad ledamot av Lunds domkapitel och samarbetade här både med Henrik Reuterdahl och Thomander. Den förre talar i sina memoarer om »den trygge, grundlige, fäste Cedergren». Med E. G. Bring, som gärna hörde honom predika, var han ock förbunden och har utan tvivel inverkat på dennes religiösa utveckling.

En karl var C. i alla avseenden, en man, som visste vad han ville, samtidigt nog ett stycke autokrat. Hans manliga kynne med ett stänk av humor mitt i allvaret hade svårt att fördraga den nyevangeliska väckelsens myckna religiösa ordande. Med misstänksamhet såg han också på nyare kyrkliga arbetsformer, så beträffande nykterhetssaken och hednamissionen. Konservativ som han var till hela sin läggning ansåg han sig höra varna mot Peter Fjellstedts bibelverk. Mänskliga utläggningar finge icke insmyga sig i själva bibelboken. Det är kanske icke att undra över att de, som icke voro hans meningsfränder, bedömde honom ganska hårt. Så mycket mera uppskattades han av dem, som stodo på hans sida. Intressant och belysande är ett yttrande av Gottfrid Billing i ett brev från medlet av sextiotalet. Samtidigt som han förklarar sig stå mitt emellan schartauanerna och de nyevangeliska, skriver han: »Gruvligt vad den riktningen med trohet hänger fast vid sina lärare. Har prosten Schartau sagt ett ord, så är det lika visst som Guds ord, och det var nästan lika visst att efterfölja som Kristi exempel, att Cedergren hade handlat på torget med några, som svuro mycket, utan att säga något därom. Det är mig ej fördolt, att det är en viktig sanning, de accentuera, men jag fruktar för att de äro i fara från andra hållet. Det nästan enda muntliga vittnesbördet om Kristus inskränka de till och medgiva åt predikstolen.» Den manliga fastheten hos C. innebär också en svaghet. Han saknade en gagnelig expansionsförmåga på det andliga området. Han var — därom kan icke tvivel råda — mer schartauansk än Henrik Schartau själv.