Gustaf Edelstam

1. Gustaf Edelstam, före adl. Fahlander, f. 21 mars 1764 på Björknäs glasbruk, Värmdö sn (Sth.), d. 14 aug. 1825 på Edelvik, Burträsks sn (Vb.). Föräldrar: bruksägaren Per Fahlander och Anna Christina Engström. Sergeant vid Åbo läns reg. 1782; fänrik där 28 maj 1783; löjtnant vid Kuopio lätta infanteribataljon 12 nov. 1788; förordnad kapten vid Karelska jägarekåren 30 maj 1789; ord. kapten 28 juni 1791 och vid Österbottens reg. 25 jan. 1793; major där 23 aug. 1795; chef för Kajana bataljon 20 april 1796; överstelöjtnant i armén 15 maj s. å.; förestod landshövdingeämbetet i Uleåborgs län 17 april 1804–5 juli 1805; överste i armén 18 maj 1808; adlad 19 febr. 1809; vice landshövding i Västerbottens län 6 maj 1811, ord. 28 nov. s. å.; avsked 18 okt. 1817. RSO 1797; RSOmstk2kl 1809.

G. 12 febr. 1793 m. Carolina Agata Holmström, f. 21 mars 1774, d. 9 maj 1861 på Edelvik, dotter av överstelöjtnanten Fredrik Holmström och Anna Helena Carlberg.

E., vilken är mest känd under sitt ofrälse namn Fahlander, fick en god uppfostran och hade själv ett icke ringa studieintresse, som följde honom livet ut. Sedan han blivit officer kommenderades han under kriget 1788 till Sveaborg. Han bevistade kampanjerna i Karelen 1789 och Savolaks 1790.. Efter kriget uppmärksammades hans duglighet även för civila värv, då han redan 1800 och 1802 erhöll tillfälliga förordnanden att handlägga ärenden, söm hörde till länsstyrelsen iUleåborgs län; 1804–05 var han tf. landshövding där. Under kriget 1808–09 kom E. att flera gånger nära samarbeta med J. Z. Duncker; av art. (i bd 11) om denne framgår det allmänna läget för de trupper, som även E. tillhörde. Han tjänstgjorde sålunda våren 1808 i femte brigaden under Sandels och utmärkte sig därvid särskilt i striden vid Pulkkila 2 maj. E. fick sålunda med sitt folk gå fram fem mil i djup snö men kunde ej gå den föreskrivna vägen utan fick ta en omväg och upptäcktes då av fienden. Därigenom tvungen att anfalla, ehuru tidpunkten var en timme före den avsedda, höll E. tappert stånd mot ryssarnas genombrytningsförsök, ända till dess Sandelska huvudkolonnens ankomst räddade situationen. Då Sandels anlände; framryckte E. ånyo, fienden kringrändes och gav sig fången, sedan E. avskurit återtågsvägen. E. sändes nu vidare med 200 man av Österbottens regemente och 50 jägare och lyckades 4 maj i trakten av Kärsämäki taga den ryska eskorten jämte nio förspända trossvagnar och .60 lass med olika proviantartiklar. E: s detachement inryckte över Haapavesi till brigadens huvudstyrkai i Pulkkila. Den 18 fick E. i belöning fullmakt som överste i armén. E. hade då den 13 lämnat Pulkkila och marscherat mot Iisalmi. När brigadens huvudkrafter inryckt i Kuopio, avmarscherade dessa därifrån den 23, medan E, blev befälhavare för de i staden kvarlämnade trupperna! Sedan rapport ingått, att två ryska regementen. vore i antågande. mot Kuopio, beordrades E. den 26 att avresa till byn Koivisto i Laukas för att träffa försvarsanordningar. Då hade E. emellertid redan den 29 brutit upp och framträngt dit följande dag. Tack vare detta hans ingripande kom Koivisto, som besatts: av ryssarna, den 30 maj åter i svenskarnas hand, sedan E. kringränt byn och. avskurit ryssarnas reträttmöjligheter. Han erövrade de flyende ryssarnas förråd; 28 ryssar tillfångatogos. Efter väl för rättat, värv lämnade han Koivisto. Den 2 juni beordrade Sandels honom att ta stadigvarande befäl vid Kivisalmi, enär man befarade ny rysk framryckning; genom utsända spejare skulle E. orientera sig om läget. Den 7 började ryssarna visa sig i trakten, och E. fördubblade fältvakten vid Kivisalmi färjställe. När ryska infanteriet klockan fem på morgonen den 8 syntes på sundets västra strand och rekvirerade böndernas båtar, lät E. sin styrka rycka ned i kedja och avlossa några skott, som skrämde ryssarna, vilka endast kvarlämnade bevakning. Några dagar senare gingo emellertid större ryska avdelningar fram. Sandels sände bud till E., att från Kivisalmi draga till Kutumäki, i nödfall gå till Suonejoki och endast stegvis draga sig mot Henriksnäs. E. avgick på eftermiddagen den 14 mot Kutumäki men fick besked, att ryssarna gingo mot Rautalampi, varför han nödgades återgå till Kivisalmi. Ryssarna behärskade nu Pieksämäkivägen ända ned till Suonejoki, och E. var avskuren. Genom en djärv och äventyrlig av alla beundrad marsch lyckades den rådige, skicklige och kallblodige E. rädda sitt manskap, ehuru under stora svårigheter, då soldaterna bland annat hade ytterst dåliga skodon. Han lät dem i Kivisalmi embarkera i båtar, satte över Karttula insjö, letade sig under två dygns kringirrande utan föda fram genom moras, myrar och skog, nådde Karttula kapell i Kuopio socken och kom därifrån till brigaden i Henriksnäs 17 juni, en marsch på omkring åtta mil. Inför fortsatt ryskt hot lät Sandels hela brigaden båtledes embarkera till Toivala. E. fick där svara för bevakningstjänst och stridsberedskap samt erhöll befälet i lägret. De försvarsanstalter, som behövdes, voro uppförande av strandbatterier med mera. På hösten fick E. ånyo tillfälle att utmärka sig, nämligen 27 okt. – åter tillsammans med Duncker – i den av Runeberg besjungna striden vid »Virta bro» över Koljonvirta ström (jfr art. Duncker, s. 523). Sedan ryssarna erövrat bron, beordrade Sandels, som hade sin observationspost i Linna, Savolaks' jägarbataljon och Vasa regemente att under E: s ledning med bajonetter tillbakatränga de anstormande ryssarna. Ytterligare svenska avdelningar kastades in i striden, och ryssarna fingo i oordning retirera från bron. Sandels, som ingrep i rätta ögonblicket, säger i sin rapport, att »översten och riddaren Fahlander har med största verksamhet biträtt mig». E. åtföljde sedan den norr ut retirerande armén. När Sandels 24 nov. reste till Uleåborg, överlämnade han befälet till E., som den 27 gick vidare till nämnda stad och den 29 som arriärgarde för armén med sitt regemente anträdde återmarschen till Torneå. Även på svensk jord utmärkte sig E. genom militär skarpblick, bl. a. vid Umeå, då ryssarna gått över Kvarken i mars 1809. Han deltog även i striden vid Hörnefors 5 juli. Som belöning för sina tjänster adlades Fahlander i febr. 1809 med namnet Edelstam och blev i juli riddare av Svärdsordens stora kors andra klass. Hans reträttplats blev landshövdingeposten i Västerbottens län 1811, som han behöll till 1817. Genom sitt humana väsen hade han tillvunnit sig stora sympatier och var som ämbetsman mycket samvetsgrann. Han drog sig efter avskedet tillbaka som privatman till Edelvik, en av honom inköpt egendom i Burträsks socken. E:s äktenskap skildras av hans biograf G. Montgomery som sällsynt harmoniskt. »Skild från all slags flärd» sysslade han på Edelvik med sin jord och sina många barns uppfostran samt njöt av det lantliga lugnet. Montgomery säger om honom: »E. hade ett kallt, ett lugnt mod, såsom till sinnelaget jämn, god, ädel – och alltid densamma, aldrig sig förhastande, alltid betänksam, moget prövande.»