Hans Edfeldt

Edfeldt, Hans, f. 28 juni 1836 i Eds sn (V.norrl.), d. 26 jan. 1909 i Uppsala. Föräldrar: torparen Abraham Hansson och Anna Brita Olofsdotter. Inskriven vid Härnösands h. elementarlärov. ht. 1854; student vid Uppsala univ. 22 maj 1861; fil. kand. 27 mars 1867; disp. för fil. doktorsgrad 2 dec. 1868; docent i praktisk filosofi 24 dec. s. å.–30 juli 1907; fil. doktor 31 maj 1869; tf. professor i praktisk filosofi en del av vt. och ht. 1874 samt ht. 1876–vt. 1879; tf. professor i teoretisk filosofi vt. 1876; uppehöll partiellt professuren i praktisk filosofi ht. 1879–vt. 1887, samma professur i dess helhet 1 juni 1887–1 juni 1888 samt partiellt juni 1888—juni 1889; förordnad att föreläsa ytterligare två timmar i veckan ht. 1888 och en del av vt. 1889 samt att uppehålla examensskyldighet i fil. kand.-och lic.-ex. sept. 1883; förestod professuren i praktisk filosofi ht. 1894 till ht. 1896; biträdde vid de praktiska övningarna i praktisk filosofi ht. 1892–vt. 1894; förordnad 1897 att offentligt föreläsa två timmar i veckan; professors n. h. o. v. 29 maj 1896. Företog i vetenskapligt syfte av egna medel en resa till Tyskland 1873. LHVS 1889 (sekr. i fil.-hist. avd. där ht. 1889–vt. 1896); hedersled, av Norrlands nation; led. av Uppsala sparbanks styr. 1894–1909.

G. 3 jan. 1889 m. Anna Isabella Johansson, f. 20 juli 1848 i Linköping, d. 17 nov. 1935 i Uppsala, dotter av kyrkoherden, teol. doktor Johan Fredrik Johansson och Anna Natalia Bratt.

Först vid aderton års ålder började E. 1854 skolgången vid Härnösands b. elementarläroverk. Då han 1861 vid tjugufem års ålder blev student i Uppsala, ägnade han sig med iver åt att studera filosofi. Snart blev han en av C. J. Boströms mest hängivna och intima lärjungar, och han hörde till dem, som under mästarens emeritiår 1863–65 fick åtnjuta dennes personliga undervisning. Efter doktorsdisputation 1868 blev E. docent i praktisk filosofi i Uppsala. I denna egenskap undervisade han sedan till 1907, då han erhöll pension; professors namn hade han fått redan 1896. Framför allt gav E. privata kollegier, i synnerhet åt blivande präster, men han var också i många omgångar förordnad att upprätthålla professuren i praktisk filosofi. Vördnaden för Boströms person och trofastheten mot hans lära blev bestämmande för E:s hela filosofiska gärning. E. såg sin uppgift som skriftställare och akademisk lärare vara att hävda och sprida den boströmska idealismen. E:s största litterära insats består också utan tvekan i att han utgav Boströms »Samlade skrifter» (I–III, 1883–1901). E:s mest kända egna bidrag till den filosofiska debatten är hans inlägg i den på sin tid ryktbara s. k. Edfeldt-Nyblaeus'ska striden 1884, vilken gällde den rätta tolkningen av vissa esoteriska punkter i Boströms idélära och vilken med fog av lundahegelianen J. J. Borelius (Phil. Monatshefte 1885) betecknades som boströmianismens »Selbstauflösung» (enligt E. äro Guds idéer »oändliga i och för Gud» men »ändliga i och för sig», enligt Nyblaeus äro de även »i och för Gud ändliga»). E. var enligt samtidas vittnesbörd en hedersman och ett original, som ganska ensam, flärdlös och stilla gick sin väg. För de äldre filosoferna i Uppsala var han länge för ung, för de yngre för gammal. Den filosofiska föreningen besökte han aldrig. E. gjorde, berättas det, allting långsamt och förhastade sig aldrig. I katedern föredrog han allvarligt, långsamt och entonigt de boströmianska sanningarna, ofta med mästarens egna ord, i vilka han helt levat sig in. Genom sin kollegiegivning och sin spartanska livsföring samlade E.. så småningom en välplacerad förmögenhet. Han saknade icke heller sinne för praktiska angelägenheter, vilket han visade dels i Norrlands nation, där han var hedersledamot, dels som mångårig ledamot av Uppsala sparbanks styrelse. E. ansågs vara en inbiten ungkarl, och förvåningen bland hans bekanta skall ha varit stor, då han 1889 vid femtiotre års ålder gifte sig med en prästdotter, vars bekantskap han gjort under en sommarvistelse vid västkusten. Det blev ett lyckligt äktenskap och ett trevligt hem.