Nicolaus Eke

Eke (Eck, Ecke), Nicolaus (Claus), f. omkr. 1541, d. 28 aug. 1623 i Riga. Föräldrar: Nicolaus Ecke och N. N. Borgentrik. Rådsherre i Riga 1576; borgmästare 1581 (ej 1582); burggreve där 1583; avsatt 1605; återinsatt i sina ämbeten 7 maj 1612. G. 1) m. Elisabeth Bruel, dotter av stadsskrivaren i Riga, sekreteraren Bernhard Bruel och N. N. Linden; 2) m. Anna Schultz, begr. 3 maj 1618 i Riga, dotter av borgmästaren i Riga Michael Schultz och Elisabeth Romberg.

E., som själv skrev sig Eke (bl. a. i brev till Axel Oxenstierna), tillhörde staden Rigas ledande borgarklass. Hans ställning blev än starkare därigenom, att tre av hans döttrar äktade framträdande personer inom borgerskapet, nämligen rådsherrarna Thomas Ram eller Ramm (d. 1631), slutligen borgmästare i staden och vice president i Dorpats hovrätt, Rötger zur Horst (d. 1622 1. 1623) och Gotthard Welling (d. 1656). Själv blev E. 1581 en av stadens borgmästare. Riga var från 1500-talets slut platsen för upprivande strider, dels mellan rådet och borgerskapet, dels mellan protestanter och jesuiter. Under det s. k. kalenderupploppet jan. 1585 blev även E:s hus stormat och plundrat. Han flydde ur staden och förblev borta tills det s. k. severinska fördraget 1589 återställde ordningen; E. fick en skadeersättning på 10,000 gulden. De inre motsättningarna fortforo dock mellan syndicus David Hilchen och hans fraktion samt den mäktige E:s parti. Borgerskapet vann 1604 en maktställning, som ledde till att E. först avsade sig sina ämbeten och sedan avsattes, beskylld också för ocker och försnillningar; E. och hans likaledes avsatta svärsöner Thomas Ram och Rötger zur Horst gingo 1605 i landsflykt. Först i april 1612 kunde E., Ram och zur Horst genom polskt ingripande återkomma till staden, varpå de 7 maj högtidligen åter installerades på rådhuset i sina ämbeten. Under Gustav II Adolfs belägring av Riga 1621 voro E. och Thomas Ram bland dem, som ledde stadens försvar. Belägringen slutade med att Gustav Adolf 16 sept. (g. st.) 1621 tillsammans med hertig Karl Filip intågade i Riga. Hyllningen ägde rum 25 sept., varvid E. som den äldste av borgmästarna överlämnade stadsnycklarna, inlagda i en sidenduk, till konungen, som därpå gav E. dem tillbaka och stadfäste stadens privilegier. Gustav Adolfs mottagande vid Mariadömen hugfästes på 1800-talet även genom en numera förstörd fönsterglasmålning (i sydskeppets östra kapell), vara också E. var avbildad.

På svensk sida var man på det klara med att E:s sympatier i grunden alltjämt voro för Polen och att detsamma tycktes gälla också svärsonen Ram. Gustav Adolf bemödade sig att omedelbart indraga E. och honom närstående personer i affärsförbindelser med Sverige och gav dem därvid mycket goda villkor (Liljedahl). Borgmästaren Johann Ulrich, som stod i viss motsättning till E. och bl. a. just därför åtnjöt större svenskt förtroende, försäkrade emellertid konungen, att han kunde gå ed på att E., Ram och Welling skulle förbli trogna. Ulricb föreslog också att binda dem genom svenska nådebevis. Andra rapporter talade dock mot Ram och Welling, och Gustav Adolf skrev 20 nov. 1622 i brev till Axel Oxenstierna: »I veta, huru mäktig Ecke är ther i staden; Eder är ock icke okunnigt, av vem han alltid är stödd och behållen vid samma potentie, nämligen av konungen i Polen». E: s fraktion var därför en risk för svenska väldet. Konungen ville utnyttja motsättningen mellan råd och borgerskap för att få bort E. och tycks i detta sammanhang märkvärdigt nog ha trott sig kunna få en anhängare i Welling. Emellertid hade E. visst icke nekat att ingå i affärer med svenska kronan. Redan i början av okt. 1621 hade han personligen ställt 5,000 gulden och 50 läster salt till förfogande, mot att han fick uppbära räntan i Burtnecks starosti under fem år, och Ram utlånade 5,000 floriner utan ränta mot återbetalning efter ett år. Det var emellertid säkert en lättnad för svenska regeringen, när den inflytelserike E. redan i aug. 1623 avled och det polska partiet därigenom miste sin gamle ledare. E. begrovs i Mariadômen i Riga, ursprungligen i eget kapell (Ecken-Kapelle), och ett värdigt gravmonument i sandsten och alabaster hugfäste hans minne; det restaurerades 1886, varvid det då förstörda alabasterhuvudet nygjordes efter den porträttmedalj, som E. själv 1601 låtit slå. I Riga ihågkoms E. genom det av honom 1615 stiftade änkehus, E:s konvent för fattiga borgaränkor, vars hus renoverades 1770 och vars ganska oansenliga byggnad kvarstod i varje fall i början av 1900-talet.

Tidigare litteratur uppger oriktigt E. som stamfader för svenska adliga ätten Ekesparre. Utom sina döttrar (se ovan) hade E. sonen Bernhard E. (d. omkr. 1629), K. polsk sekreterare, vars son Sigismund E. (levde ännu 1667) synes ha varit släktens siste man. Genom en sin ättling, Th. Rams sondotter, g. von Essen (se von Essen, adelssläkt från Estland), är E. mödernestamfader för svenska friherrliga och grevliga ätterna von Essen.