Jonas (Jon) Herman Ekendal

Ekendal, Jonas (i dopboken Jon) Herman, f. 13 okt. 1809 i Mosjö sn (Ör.), d. 17 mars 1862 i Flo sn (Skarab.). Föräldrar: komministern Jonas Ekendal och Beata Elisabeth Söderström. Gick i skola i Strängnäs; student vid Uppsala univ. 7 okt. 1829; prästvigd i Strängnäs 2 dec. 1832; kyrkoadjunkt i Kumla s. å.; pastorsadjunkt i Knästorp 1833; filol. ex. vid Lunds univ. 19 juni 1834; åter kyrkoadjunkt i Kumla 1834; pastorsadjunkt i Torrlösa 1835; filos, ex. i Lund 19 dec. 1836; disp. pro gradu där 21 dec. 1836; vice komminister i Kumla 1837; fil. magister i Lund 23 juni 1838, huspredikant hos överstelöjtnanten frih. C. G. Koskull på Arninge, Täby sn (Sth.) s. å.; vice kollega i Örebro 7 febr. 1841 t. o. m. ht. 1842, kollega 15 april 1843, tilltr. 1 maj s. å.; tf. föreståndare vid folkskollärarseniinariet i Strängnäs 22 dec. 1842, föreståndare 1844; vik. gymnasieadjunkt där vt. 1846; pastoralex. 3 maj 1848 i Strängnäs; vik. teol. lektor i Strängnäs vt. 1851; företog med statsbidrag resor i Danmark, Tyskland och Österrike för pedagogiska studier nov. 1849–sept. 1850 samt till Danmark, Tyskland och Schweiz somrarna 1852 och 1853; kyrkoherde i Flo (Skarab.) 11 sept. 1856, tilltr. 1 maj 1858.

G. 1853 i Basel m. Anna La Roche, f. 1827, dotter av en schweizisk präst, återflyttade till Basel 1863.

Sedan Herman E. som 23-åring prästvigts av biskop Thyselius missionerades han till Kumla i Närke, där hans åldrige fader då var komminister. E. fortsatte emellertid sina akademiska studier i Lund och hade samtidigt predikokondition hos prosten J. Ahnfelt i Knästorp, ett. hem där E. fann sig väl till rätta och där han mötte män som H. Reuterdahl och J. H. Thomander. Under 1837 var E. åter i sitt föräldrahem men avslutade sina Lundastudier 1838; hän studerade även naturvetenskap. Från 1839 översatte E. teologiska arbeten samt började sedan skriva i tidningar och tidskrifter.

År 1841 flyttade E. över till Örebro och ingick i skolans tjänst samt fick därmed det verksamhetsområde, på vilket han skulle göra sig mest känd. Tidigt trädde han i förbindelse med Torsten Ruden-scböld, vars skolplaner E. högt beundrade. Sedan han med statsunderstöd studerat skolförhållanden utomlands 1849–50 samt 1851 svenska sådana i Södermanland, Östergötland och Småland, utgav E. »Den nya folkskolan i Swerge» (1851), varmed han inledde sitt deltagande i 1850-talets stora skoldebatter. E. ansåg för sin del, att 1842 års folkskolestadga icke passade vårt land. Barnen borde, liksom i äldre tid, kunna lära sig läsa i hemmen och religionsundervisningen ombesörjas änder prästerskapets tillsyn. Endast de allmänt bildande medborgerliga kunskaperna borde meddelas i skolan »till fritt begagnande av den förmögnare eller på själsgåvornas vägnar bättre utrustade delen av allmogens barn». Övriga barn borde undervisas av »naturliga» lärare – gubbar och gummor, fd. studenter, soldater o. s. v. Den folkskola, som skulle behövas, tänkte sig E. som en till landsbygden utflyttad mindre realskola. Huvudämnena skulle vara modersmålet, skrivning, räkning, historia, geografi och geometri. Antalet elever i skolan skulle begränsas till 20 ä 30, och elevernas ålder bestämmas till 12–14. år. Läraren skulle undervisa eleverna direkt, varför lancastermetoden icke finge användas. Från hans skola voro uteslutna alla för kunskapers inhämtande mindre lämpade och flertalet av de fattigas barn. Skolans uppgift var att meddela världsliga kunskaper, med synnerligt avseende fäst vid den svenske bondens egenskap att vara medlem av ett politiskt stånd: »Dagakarlen tillhör intet stånd; hans barn kunna gärna vara utan denna kunskapsbildning». Till lärare lämpade sig bäst det yngre prästerskapet. Om seminarierna genom verkställandet av E:s skolplan bringades att upphöra, vunnes därmed ytterligare fördelar, både besparingar och arbetskraft.

Skriften väckte en storm av indignation särskilt bland lärarna men också bland de prästmän, som E. hade utpekat såsom ointresserade både för själavård och skola men duktiga som privatekonomer. Med rätta ondgjorde man sig också över hans undersökningsmetoder, såsom då han examinerade en skjutspojke och en 17-årig torparflicka för att utröna folkskolans kunskapsresultat.

Trots sin kritiska inställning till folkundervisningen och lärarutbildningen enligt 1842 års stadga var E. på flera områden aktivt verksam till fromma för vår folkuppfostran. Detta gäller bl. a. skolslöjden. En sådan hade visserligen redan länge funnits i vårt land, men ett mera allmänt intresse för det manuella arbetets betydelse i uppfostrans tjänst väcktes först på 1840-talet av pedagoger och skriftställare i Tyskland, Österrike och Schweiz. Vårt land kom tidigt med, och redan 1846 utfärdades en kungl. kungörelse med tillstånd för socknarna att ordna slöjd i våra folkskolor. I sin skrift 1851 ivrade E. för inrättande av slöjd- och trädgårdsskolor i förening med folkskolorna. Även för sockenbibliotek arbetade han. I sin Tidskrift för folkskolelärare offentliggjorde E. 1849 en mönsterkatalog från österåkers i Södermanland sockenbibliotek i avsikt, att därmed underlätta det svåra valet av böcker.

E. utgav 1849–53 nämnda »Tidskrift för folkskolelärare och folkskolebildningens vänner». Den ville, då läraren ej längre kunde bevista seminariet, vara »ett kringvandrande seminarium, besöka honom och meddela de upplysningar och råd, den uppmuntran och vägledning, som åsyftades med seminariernas inrättning». Folkskolemetodik och läroboksrecensioner ägnades också tillbörligt intresse. E. ivrade utom för slöjd och sockenbibliotek även för sången i folkskolan. Han ägde en betydande sakkunskap i fråga om folkundervisningens aktuella läge såväl inom landet som utomlands. Denna hade han förvärvat dels genom bokstudier, dels och främst under sina in- och utländska studieresor. Därför kunde hans skoltidning bättre än samtida liknande organ orientera sina läsare om tidens skolproblem och skolor i Sverige såväl som i utlandet. I frågan om folkskollärarens ekonomiska och sociala ställning gick tidskriftens tendens ut på att läraren med kristlig undergivenhet borde låta sig nöja med sina materiella villkor.

Läroverksfrågan har E. veterligen mindre sysslat med. Att han såg kritiskt även på denna framgår emellertid av ett brev till S. A. Hedlund (12 dec. 1854). Denne uppmanas att taga itu med frågan om läroverken, »dessa läsemaskiner som oftast ej livas av annan anda än den läsemästarna, lektorer och magistrar samla vid glasen och spelbordet. Det vore inte svårt att få reda på läroverken, blott man kunde få reda på lärarna. Men det är ingen lätt sak.» Som mönster framhölls en undervisning med »kärlek, anda, liv, verklig uppfostran».

Diskussionen om E:s inställning till folkskolan har fortsatt till våra dagar. Läraren och föreståndaren för Willinska skolan i Göteborg, sikolhistorikern J. J. Holmberg, har avgivit ett tungt vägande omdöme. Som lärjunge till E. kände han honom väl. Han ansåg honom vara en ärlig folkbildningsvän, vilken gripits av missmod inför folkskolans dåliga ställning. En annan vittnesgill samtida var läraren och folkskolhistorikern P. Paulsson. Denne gav uttryck åt den bland folkskollärarna härskande uppfattningen. Av honom karakteriseras E:s verksamhet som en sjukdom, som högst menligt inverkade på den späda folkundervisningsplantan. En fjärde samtida, som yttrade sig i fallet, var P. A. Siljeström: E. hade genom sin kritik gjort folkundervisningen väsentliga tjänster men hade målat med väl svarta färger. En kardinalsynd hade han emellertid gjort sig skyldig till genom att förkunna, att vårt lands folkskolundervisning aldrig skulle kunna höjas. Fridtjuv Berg var mest benägen att se milt på fallet E. J. Franzén slutligen ställde sig på samma sida som Paulsson. I minnesskriften »Sveriges allmänna folkskollärarförening 1880–1930» skrev Franzén: »Detta anfall är typiskt för vad folkskolans fiender då förde i skölden, och för deras stridsmetoder». E:s personliga motiv voro emellertid troligen fläckfria. Men otvivelaktigt hade han starkt påverkats av reaktionen på kontinenten.

E. deltog även i den upprivande kampen för och mot tros- och religionsfriheten i Sverige kring 1800-talets mitt. Religionsförföljelserna i Sverige voro t. o. m. i utlandet föremål »för en pinsam uppmärksamhet och från engelska, skotska och franska myndigheter riktades maningar till den svenska regeringen att söka åstadkomma ändrade förhållanden» (E. Rodhe). I striden tog E. avgjort parti för väckelsereligiositeten och mot biskopsdömet. År 1849 utgav han anonymt den lilla skriften »Bidrag till läseriets historia i Sverige. Norrländska läseriet». Arbetet är närmast en dokumentsamling, och författaren har upptecknat andliga sånger av väckta män och kvinnor ur allmogens led, avskrivit brev från arbetsfolk, småhantverkare och bönder, uttryckande den djupaste religiositet, liksom också självbiografier, som karakteriseras av nedtecknarnas jubel över den personliga frälsningens faktum. E: s egen inställning är fullt klar. Han medger, att han möjligen mest tecknat läseriets ljusare sidor men säger, att det är dessa han funnit. Hans slutomdöme var, att läseriet följde Kristi egen lära.

I det större, likaledes anonymt utgivna arbetet »Svenska kyrkan och presterskapet under de sist förflutna åren» (1857) – vari han bl. a. framförde förslag att skapa en kyrklig mission under gemensam direktion – tog E. principiell ståndpunkt i religionsfrihetsstriden. Genom att tillägna boken svenska kyrkans målsmän vid riksdagen 1856–57 sökte han också direkt inverka på lagstiftningen i ärendet. Arbetet utgör i stor utsträckning ett återgivande av och kommentarer till Evangeliska alliansens och andras yrkande på religionsfrihet i vårt land. Enligt E. Newman röjde E. i detta arbete en stark påverkan av Kierkegaard; hos E. »var det dock uppriktig kärlek till svenska kyrkan, som dikterade kritiken av dess brister». Men mot hierarkien och biskopsdömet hade han uttalat sig mycket starkt i brev till S. A. Hedlund (9 mars 1856).

E:s principiella ståndpunkt är den, att kyrkan genom kyrkolagen 1686 böjdes under staten. Därigenom förlorade församlingen sin i bibeln och i församlingens idé liggande rätt att bestämma sina egna förhållanden. Följderna härav blevo nedbrytande för det verkliga fromhetslivet: prästen förvandlades till en statens ämbetsman, lekmannarörelsen blev något misstänkt och konventiklar, läsare och kolportörer förföljdes. Därigenom gynnades också uppkomsten av rent separatistiska församlingar, såsom t. ex. baptisternas, något som E. var avgjord motståndare till. Hans sympatier tyckas gå i riktning mot den skotska presbyterianska kyrkan. Våldsamt angrep han sakramentallagen av 1855, vilken han betecknade som en seger för H. Reuterdahl och det hierarkiska partiet.

E:s senare år fördystrades av sjukdom, som slutligen medförde lamhet. – K. Fr. Karlson (se Källor) omtalar E. som en rik begåvning med mycken arbetsförmåga, men »orolig..., en främling hos sig själv». Herdaminnet skildrar honom som liten och svag till kroppen med »förvissnat» utseende, men »stark till själen», stundom dock »rätt besynnerlig».