Anna M C Branting (f. Jäderin)

4. Anna Mathilda Charlotta Branting, f. Jäderin, den föregåendes hustru, f. 19 nov. 1855 i Stockholm. Föräldrar: poliskommissarien Erik Jäderin och Charlotta Gustava Holm. Genomgick statens normalskola för flickor läsåren 1868−72. Medarbetare i tidningen Tiden 1884−86; teaterrecensent i Socialdemokraten 1886−92, i Stockholmstidningen 1892−1909 och åter i Socialdemokraten 1913−17. Pseudonym: René.

Gift 1) 5 maj 1877−20 mars 1883 med löjtnanten Gustav Vilhelm von Kraemer, f. 17 jan. 1851, f 15 okt. 1884; 2) 4 apr. 1884 med Karl Hjalmar Branting (se föregående).

Som författarinna till ett antal romaner och en novellsamling »Sju martyrer» (1894) har A. B. tecknat en rad moderna kvinnogestalter och kritiskt skildrat nutida familjeliv. En viss kvinnotyp är förhärskande i hennes böcker: en gift, något indolent, känslig och bräcklig överklassdam, som knappast funnit sig till freds i äktenskapets tryck över personligheten men å andra sidan, som fin iakttagare av sitt köns svagheter och sensitiv för varje förtroget umgänges tvång, icke heller finner ersättning i kvinnlig vänskap; hennes lott blir därför gärna ensamheten såsom i romanerna »Lena» (1893) och »Fåfänglighet» (1910); som denna ej i längden kan tillfredsställa, börjar hon längta efter ett arbete, men hennes uppfostran, som icke lärt henne något yrke, hennes från ungdomen förfinade och bekväma vanor och en ömtålig konstitution hindra henne att träda ut i livet. I denna svårighet finnes för Lena, hjältinnan i A. B:s första roman, ingen annan utväg än döden, då hennes känsliga sinne förnimmer det vanhedrande att efter skilsmässan mottaga underhåll av mannen. A. B:s huvudmotiv är det tragiska öde, som i en övergångstid drabbar många kvinnor, vilka med uppfostran och vanor ha rot i ett äldre skede men genom större krav på personlig frihet och genom ambition höra till en nyare tid. Ett annat problem har A. B. framfört i »Staden» (1901); denna roman, vars miljö är en stockholmsk journalistkrets från 1890-talet, innehåller med sin skildring av de erfarenheter, hjältinnan, den genom en öm och fast natur mest sympatiska av A. B:s kvinnliga romanfigurer, måste göra, en varm vädjan till förmån för den äktenskapliga troheten. Mindre väl betänkta paradoxer och en viss naiv esteticism framträda stundom i A. B:s författarskap, så i romanen »Valérie» (1912) och i reseskildringen »Romresan» (1907), vilken till många delar är roande och angenäm och alltid starkt personlig men också rymmer en hyllning till de antika gladiatorspelen, för det de »givit glans åt legioners tunga arbetsdagar», medan den nya civilisationen »beviljar offer av barn och kvinnor och låter männen tvina bort av gråa mödor i klasskampens tecken». A. B. röjer i sina skrifter charm och en klok, förnäm och klarsynt uppfattning av människor och personliga problem. Men mot detta sinnelag kontrasterar egendomligt, icke minst i hennes författarskaps hållning till de erotiska problemen, en cynisk och knappast grundligt genomtänkt teoretisk åskådning i moraliska frågor, vilken återspeglar naturalismens syn och icke skyr brutal formulering. — En broschyr av A. B. »Kultur och alkohol» (1902) för talan för en måttfull och förfinad njutning gentemot såväl dåliga dryckesvanor som en fanatisk absolutism. Som teaterkritiker under en mångfald år var A. B. bemärkt och uppskattad på grund av sina originella och spirituella omdömen.