Johan Gustaf Branting

1. Johan Gustaf Branting, f. 22 sept. 1757 i Skatelöv, d. 30 dec. 1827 i Stockholm. Föräldrar: kronofogden i Kinnevalds och Norrvidinge fögderi Karl Amund Branting och Katarina Elisabet Pålman. Erhöll undervisning dels privat, dels i läroverk; student i Lund 7 juli 1774; avlade juridisk  examen 19 dec. s. å. Auskultant i Göta hovrätt 15 nov. 1775; biträde åt häradshövding J. Rogberg i Konga, Uppvidinge och Östra härader under året 1777; v. kronofogde som faderns biträde i Kinnevalds och Norrvidinge fögderi 27 apr. 1778; v. auditör vid Kronobergs regemente 20 juli 1782; auditör med halv lön därstädes 20 dec. s. å; erhöll avsked från auditörsbefattningen 21 sept. 1786; landssekreterare i Kronobergs län 5 juni 1792; erhöll lagmans titel 29 maj 1795; generalmönstringskommissarie vid generalmönstringen med Kronobergs regemente 19 febr. 1798; kammarråd 16 febr. 1802; ledamot av kommittén angående Sala silververk 31 dec. 1803−15 dec. 1804 och av kommittén rörande näringarnas och lanthushållningens tillstånd 19 febr. 1805−7 dec. 1807; fullmäktig i generaltullarrendesocieteten 31 mars 1807−1813; ledamot av rikets allmänna ärendens beredning 12 juni 1809−15 apr. 1817; ledamot av kommittén för överseende av författningarna om sockenstämma och kyrkoråd 31 aug. 1810−29 juni 1815 och av lagkommitténs organisationskommitté 9 nov. 1810−1811 (bet. ink. 12 febr.); v. landshövding i Stockholms län 21 juni 1814 men entledigades på grund av sjukdom 12 juli s. å.; ledamot av kommissionen för undersökning av Stora Kopparbergs bergslag 19 sept. 1815−3 febr. 1818; ledamot av riksrätten 12 maj 1818; förordnad att i samband med kommitténs till reglering av rikets styrelseverk verksamhet utarbeta en översikt över de till kammarkollegiets ämbetsområde hörande författningarna 2 febr. 1819−21 mars 1823; ånyo ledamot av riksrätten 26 aug. 1823; erhöll avsked från kammarrådsämbetet 4 maj 1824. RNO 1805. — Ogift.

Då B. 1824 vid sextiosex års ålder begärde avsked från kammarrådsämbetet, kastade han en blick tillbaka på sin fyrtioåttaåriga ämbetsmannagärning. Den ådagalade, skrev han, »inga utmärkta kunskaper, inga stora företag och inga lysande bedrifter», ägnad som den varit åt »lägre och således av mindre vikt ansedde befattningar, inskränkte till vissa delar av rikshushållningens samt den allmänna ordningens och rättvisans handhavande, vilka, ehuru trägna, likväl enligt deras egenskap, om de ej anses felaktiga, sällan fästa uppmärksamhet och således snart glömmas». Ehuru den »Handbok», åt vilken B. givit sitt namn, alltjämt gör detta aktuellt för var och en, som sysslar med svensk rätt och förvaltning, har hans öde dock blivit det han förutsåg: personen själv och hans långa livsverk äro glömda. Måhända skola en gång studier i kammarkollegiets historia åter däråt skänka konkret innebörd. Nu kan om denna verksamhets kynne och syftning blott anföras B:s egna ord, att han alltid gjort till sitt huvudföremål »att noggrant vårda Eders Kungl. Majest:s och rikets gemensamma, ofta ifrågaställte höga rätt utan att förgäta eller för nära träda den enskilta personens i lagar och författningar stadgade rättigheter». Hans kollegium lade härtill vitsordet, att det i honom förlorade en ledamot, »som i så lång tid med utmärkt skicklighet biträtt kollegium med sina mogna råd, grundade på dess vidsträckta kunskaper, samlade under dess med oavbruten, nästan outtröttelig arbetsamhet i många år bestridde ämbetsmannagöromål». Behovet av en snabb och säker orientering i mångfalden av ekonomiska och administrativa författningar hade självfallet redan tidigt framträtt och föranledde särskilt på 1700-talet utgivandet av ett flertal än i dag oumbärliga samlingsverk. Men därmed var ej målet vunnet: minnet, »som dels irrar sig och dels förfaller», kunde ej behärska det väldiga stoffet, och en allmän, systematisk översikt saknades. Från sitt första inträde i det allmännas tjänst kände B. starkt denna brist, och han började därför för egen räkning systematiskt eftersöka och anteckna författningarna. Han var sålunda väl förberedd, då han omsider togs i anspråk för likartade officiellt fullföljda strävanden. Redan år 1806 hade de centrala ämbetsverken ålagts att upprätta sammandrag över de författningar, som gällde för deras verksamhetsområden. Befallningen blev dock endast delvis verkställd, och det ansågs snart nödvändigt att ånyo om än i något annan form upptaga frågan. År 1819 tillsattes nämligen efter omfattande förberedelser den stora kommitté till reglering av rikets styrelseverk, som framför allt blivit berömd tack vare August von Hartmansdorffs reservation med dess utförliga historik. Att en dylik överhuvud kunde åstadkommas var dock en frukt av samfällda bemödanden. Samtidigt som huvudkommittén tillsattes, uppdrogs det nämligen åt särskilda tjänstemän inom olika ämbetsverk att samla och i ordning bringa samt till reformerande förbereda de till respektive verks ämbetsområden hörande författningarna. För kammarkollegiets del tillföll uppdraget B., som för dess fullgörande åtnjöt befrielse från sina ordinarie sysslor 1 apr. 1819 till 21 mars 1823 och till sitt biträde erhöll förste expeditionssekreteraren P. N. Poignant. Mot B:s sätt att fullgöra detta uppdrag har ett ganska allvarsamt klander riktats av den, som än en gång skulle få det stora författningsverket på sin lott utan att mer än sina föregångare uppnå avslutat resultat, nämligen P. E. Bergfalk. B. hade, hette det i dennes berättelse över författningskommissionens arbeten 1859−62, trots den långa ledigheten ej fullgjort sitt uppdrag och ej utgivit ens någon del av kameralförfattningarna, ett förhållande, som »synes berättiga till den förmodan, att åtminstone en del av de tämligen vidsträckta forskningar i kammarkollegii handlingar, om vilka den under hans namn åren 1827, 1829 och 1831 utgivna handbok vittnar, föranletts av nämnda uppdrag, ehuru handbokens förord, besynnerligt nog, därom icke innehåller någon upplysning eller antydan». Handlingarna visa emellertid, att Bergfalks förebråelser, även om det kan tänkas, att B. dragit fördel av samlingarna för sin »Handbok», dock väsentligen berodde på bristande kännedom om vad som verkligen uträttats. I dec. 1822 anmälde B., att han i huvudsak fullgjort sitt uppdrag samt framställde en del förslag rörande verkets slutförande och tryckning av vissa delar därav. Härvid meddelades, att den egentliga förordningssamlingen omfattade 2,466 ark, vartill kommo 1,000 ark utgörande systematisk uppställning och register. K. M:t uppsköt emellertid (25 jan. 1823) på förslag av kollegiets president frågan om tryckningen, och därmed var det stora verkets öde avgjort: det var snart fullständigt överlämnat åt glömskan och är alltjämt förkommet.

En bättre lott fingo B:s enskilda anteckningar rörande de administrativa författningarna. Efter sitt avsked sysselsatte han sig med att ordna sina samlingar, och ehuru han var medveten om att ej ha uppnått den fullständighet, som vid ett dylikt verk väl alltid måste bli en utopi, fann han lyckligtvis, att dylika brister mindre kunde läggas honom till last än undanhållandet av ett arbete, som han likväl vågade påstå innehålla de flesta av trycket utkomna författningar och beslut. Första delen av det stora verket trycktes under B:s livstid, de båda återstående jämte ett supplement upptagande förordningar rörande Stockholm utkommo i ganska rask följd efter hans död. Boken är ett alfabetiskt författningsregister. Uppslagsorden äro väl valda och fullständigheten anmärkningsvärd. Då excerperingen är fullföljd in på 1820-talet, är arbetet sammanknutet med registren till Svensk författningssamling samt erbjuder sålunda tillika med dessa en samlad översikt över den administrativa och ekonomiska lagstiftningen.