Henrich Brenner

4. Henrich Brenner, kusin till B. 2, f. 13 sept. 1669 i Kronoby, Österbotten, d. 29 aug. 1732 i Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden Jacobus Henrici Brenner och Brita Mårtensdotter Gammal. Student i Åbo 1683; disp. 29 apr. 1687 (Dissertationum oratoriarum tertia, affectuum et dispositionis reprsesentans ideam; pres. D. Achrelius); student i Lund 11 nov. 1687 och i Uppsala 8 okt. 1690; disp. 4 dec. 1691 (De hebdomade feriata ex institutis gentium; pres. L. Norrman); fil. magister i Uppsala 10. dec. s. å. Medföljde svenska sändebudet Ludvig Fabritius till Persien 1697; anträdde återresan med persiska sändebudet Sarug Chan Beg 1700 men kvarhölls i rysk fångenskap 1700−21; hemkom till Sverige 1722; erhöll professors titel 19 juni s. å.; e. o. assessor i antikvitetsarkivet 19 dec. s. å.; K. bibliotekarie 17 maj 1723. — Ogift.

Den beskickning till Persien, på vilken B. 1697 följde Ludvig Fabritius, avsåg att fullfölja de underhandlingar, den sistnämnde .vid tidigare besök i detta land inlett i syfte att åstadkomma direkta handelsförbindelser mellan Persien och Sverige. Resan genom Ryssland var förenad med stora svårigheter; 11 febr. 1698 bröt beskickningen upp från Kazan, men vintern var sträng, och under den närmast följande tiden måste de resande ibland ligga på bara marken. I början av maj befunno de sig i Astrahan, varifrån färden fortsattes till Persien. Här mottogs beskickningen välvilligt av schah Husain I, som lovade att skicka en gesant till Sverige, och år 1700 återkom Fabritius hem. Efter hans avresa begav sig B. i väg i sällskap med den persiske envoyén Sarug Chan Beg, som skulle följa honom till Sverige, men olyckligtvis ville denne ej lyssna till B:s förslag, att de skulle taga vägen genom Turkiet, utan föredrog att resa genom Ryssland med den påföljd, att båda blevo fängslade vid sin ankomst till Moskva samma år, emedan det stora nordiska kriget nyss utbrutit. Därmed avstannade ock försöken att åstadkomma några varaktigare kommersiella förbindelser mellan Sverige och Persien. Efter någon tid fick Sarug Chan Beg återvända hem, medan B. kvarstannade i fångenskapen. Från Moskva skickades han sedermera till andra avlägsna orter i Ryssland, och efter att en tid ha hållits fängslad i Kazan fördes han under bevakning av en underofficer och sex man tillbaka till Moskva, där han fick kvarstanna ända till freden i Nystad 1721. Först året därpå återkom han till fäderneslandet, men han återvann aldrig fullt sin hälsa efter sina lidanden i fångenskapen. Efter rikstranslatorn M. G. von Blocks frånfälle 16 apr. 1722 sökte B. det lediga ämbetet men förbigicks av sekreteraren Hans Harmens, som 5 maj utnämndes till translator. Soulagerad med professors namn, heder och värdighet, fann B. därpå sin utkomst som assessor i antikvitetsarkivet för att inom kort (1723) få övertaga chefskapet i K. biblioteket. Institutionen var vid denna tid inrymd i Bondeska palatset vid Riddarhustorget. Liksom de andra lärda verken arbetade biblioteket under små och tryckta omständigheter. Karaktäristiskt är, att B. ansåg sig behöva motivera en anhållan om inköp av ved (1723) därmed, att biblioteket dagligen skulle hållas öppet från kl. 8–kl. 12 »för deras skull, som vilja läsa i böckerna, och en så trägen uppvaktning om vintertiden skulle falla tämmeligen svår», om ej lokalen uppvärmdes. B. sökte emellertid göra vad han kunde för att vinna ordning i de yttre och organisatoriska förhållandena och hade åtminstone tillfredsställelsen att se »den flit och åhåga, varmed han sitt ämbete söker att förrätta», vitsordade av den överordnade myndigheten, kanslikollegiet (1724). År 1730 övervakade B. bibliotekets flyttning från Bondeska palatset till nya lokaler i greve Pers hus, som dock knappast voro mera lämpade för ändamålet. B. berömmes för utmärkta insikter i de orientaliska språken, i synnerhet arabiska, och under hemresan från Persien hade han tillfälle att noga studera förhållandena i Armenien, Daghestan och en del av Georgien och Tjerkessien. Bland hans skrifter märkas i första rummet de lärda anmärkningarna till »Epitome commentariorum Moysis Armeni», vilka äro i det närmaste lika omfångsrika som den kommenterade texten och vittna om ganska stor beläsenhet i både klassisk och orientalisk litteratur. Ifrågavarande arbete är för B: s räkning skrivet i Isfahan år 1699 av den italienske dominikanermunken Johannes Bartholomajus, och transkriptionen av de orientaliska namnen vittnar också om italienskt inflytande. Den första delen, »Breve commentariolum de origine nationis Armenorum», innehåller, såsom av arbetets huvudtitel framgår, utdrag ur Moyses Armenus, vilken tydligen är identisk med den berömde historieskrivaren Moses av Chorene (f 487); den senare delen, »Series regum sive principum», stöder sig huvudsakligen på georgiska handskrifter, som Bartholomseus översatte med tillhjälp av en georgisk tolk. Även till F. J. von Strahlenbergs arbete »Das nord- und ostliche theil von Europa und Asia... in einer historisch-geographischen beschreibung .,. vorgestellt» (1730) lämnade B. bidrag, innehållande upplysningar om språken mellan Kaspiska och Svarta haven (s. 71). Enligt flera författare skulle hans utkast till en karta Över Kaspiska havet och floden Sir ha utgivits av Strahlenberg i dennes eget namn, men enligt Strahlenbergs egen uppgift (s. 17) skall ifrågavarande del av kartan över Asien stöda sig på material, som lämnats dels av Fabritius, dels av svenska deltagare i en expedition, som under Alexander Beckewitz' befäl företagits utmed östra kusten av Kaspiska havet.