Sophia Elisabet Brenner (f. Weber)

3. Sophia Elisabeth Brenner, f. W e b e r, den föregåendes hustru, f. 29 apr. 1659 i Stockholm, d. 14 sept. 1730 därstädes. Föräldrar: den från Tyskland inflyttade sten- och bildhuggaråldermannen Niklas Weber och Kristina Spoor.

Gift 25 okt. 1680 med miniatyrmålaren assessor Elias Brenner (se denne).

S. B. hade fått en för hennes tid ovanligt god och mångsidig uppfostran. Hemmets språk var tyska; latin lärde hon sig först i en skola, där hon som helt liten undervisades tillsammans med några gossar, och senare för informatorer (en av dem var den K. A. Zellinius, över vilken hon 1676 skrev en latinsk gravskrift). Efter giftermålet uppmuntrade henne både hennes man och hennes vänner, bland vilka Urban Hjärne var den mest betydande, att fortsätta studierna och diktningen. Hon gjorde nu bekantskap även med fransk, holländsk och italiensk poesi, och under de närmaste åren skrev hon ofta dikter på utländska språk, vanligen tyska, men även latin och italienska (någon enda gång också franska). Hennes rykte som vitter kvinna spred sig snart icke blott i Sverige utan ock vida omkring i utlandet, såsom framgår av den »Testimoniorum fasciculus» med hyllningar och lyckönskningar till henne, som Urban Hjärne redigerade. Den poetiska verksamheten inkräktade emellertid enligt hennes egna ivriga försäkringar alls icke på verksamheten i hemmet, där hon var en mönstergill mor och husmor.

S. B:s diktning, sådan den finnes bevarad, begynner året efter hennes giftermål (blott den ovannämnda latinska gravdikten är äldre) och fortsattes sedan genom hela hennes liv. Efter 1710 innehålla dikterna visserligen ganska ofta klagan över, att hon blivit gammal och försäkringar, att hon beslutat lämna poesien, men sin största dikt, Jesu Christi... pijnos historia», fullbordade hon 1726, sextiosju år gammal, och ännu under sitt sista år skrev hon en dikt till Ulrika Eleonora. Den största delen av hennes poesi är tillfällighetsdikter: lyckönskningar till medlemmar av kungafamiljen eller enskilda, bröllopsskrifter och gravskrifter, de sistnämnda särskilt över kvinnor och barn. Till yrkespoeterna, som skrevo för betalning, hörde hon dock icke; det var vänner och beskyddare, hon besjöng. S. B. är icke någon stark och nyskapande begåvning. Hon har lärt och tagit intryck av många. Hon själv prisar den danske psalmförfattaren Kingo, för det han hos henne väckt hågen för poesi. Tydligare framträda dock intryck och reminiscenser från åtskilliga svenska skalder, bland vilka hon i synnerhet synes ha beundrat Samuel Columbus och Petrus Lagerlöf. I deras skola har hon väl förvärvat det för tiden ovanligt vårdade och jämna språket, som dessutom är nästan alldeles fritt från marinistisk bombast; i metriskt avseende följer hon även Lagerlöfs principer och använder blott jamber och trokéer.

Det kanske mest framträdande draget i S. B:s författarskap är hennes ärlighet och saklighet. »Ack att förmågan dit, som åtrån syftar, hunne, så intet ordalag sig utan kärna funne», önskar hon i »Jesu Christi pijnos historia», och hennes dikt har verkligen mer kärna än samtidens över huvud. Hon hemfaller mindre åt den härskande fraseologien och ger sina dikter mer konkret innehåll, bl. a. genom att låta sin egen person och sina öden framträda mera än vanligt var. Gravdikterna innehålla jämförelsevis sällan de traditionella deklamationerna över döden; oftare vänder hon sig till de sörjande med trösteord, som förefalla ovanligt uppriktiga. Och i bröllopsdikterna ger hon ofta uttryck åt sin egen realistiska erfarenhet av livet och äktenskapet. Hennes syn på livet är mycket allvarlig och sedlig; hon moraliserar gärna och låter aldrig ett spår av slipprighet smyga sig in i bröllopsdikterna, där den annars var en ofta anlitad krydda. En av hennes älsklingsidéer är kvinnofrågan, sådan den tedde sig för en avancerad dam omkring 1700: hon söker i sina dikter gång på gång visa, att kvinnan icke av naturen är mannen underlägsen i förstånd och har rätt att åt läsning och författarskap ägna den tid, som kunde bli övrig från hushållet. I många av hennes dikter kommer en varm fosterlandskärlek till synes. Och ju längre Karl XII: s krig fortskrida, dess tydligare uttryck ger hon åt sin medkänsla med nöden och eländet. I sin gravskrift över presidenten greve Gabriel Falkenberg (1714) har hon kraftigt skildrat tidens upplösning och misströstan. Långtifrån alltid förmår emellertid hennes inspiration förvandla dikternas innehåll till poesi, vanligen förblir det trots versformen redbar, tung prosa. Ofta faller hon in i en vardaglig,, kvinnligt pratsam ton. Men ibland förmår hon behärska den och skapa små trohjärtade graciösa idyller som »Öfwer ett för ro skull anstalt bröllop» och »Den olyckligen ihieltrampade lilla fogeln Pierros affskedsvisa». Det fanns i hennes i grunden så nyktra sinne ett drag, en »empfintlighet» säger hon själv, som kunde giva hennes dikter värme. Den genomtränger ibland gravdikterna, och den ger några strofer i det annars så tröttande eposet .öm »Jesu Christi pijnos historia» en gripande kraft genom den djupa medkänslan med »min Jesu». Detta drag förklarar också, att man i denna dikt finner en viss, om ock ytlig påverkan från pietistisk psalmdiktning.