Tillbaka

Johan Georg (Hans Jürgen) Breuer

Start

Johan Georg (Hans Jürgen) Breuer

Medaljgravör, Myntmästare

Breuer, Johan Georg (Hans Jürgen) antagligen född och död i Tyskland. Stämpel- och medaljgravör hos Abraham Kock-Cronström från omkr. 1666; utförde under åren 1666—69 ett flertal medaljer, dels åt kungahuset, dels åt enskilda stormän, samt åtta i koppar drivna runda medaljonger med symboliska framställningar för Hedvig Eleonoras paradsängkammare på Drottningholm; var även verksam vid utsmyckningen av Riddarhuset; förvaltare av myntverket i Stockholm under år 1669; lämnade därpå Sverige och torde sedan ha vistats någon tid i Danmark; var staden Braunschweigs myntmästare 1675—84; graverade medaljer för ett flertal furstehus såsom Sachsen-Weissenfels, Sachsen-Lauenburg, Schleswig-Holstein-Gottorp, Mecklenburg-Giistrow; synes 1695 ha levt i Altona.

Man har hittills alltför ensidigt betonat de olyckliga omständigheter, under vilka B. lämnade landet och sin tjänst hos riksbanken. Den bild, man på så sätt fått av honom, har blivit missvisande, ty dels gör den ej rättvisa åt hans insats i svensk och senare ännu mer i tysk medaljkonst, dels säger den intet om de svåra förhållanden, under vilka B. hade att igångsätta och förvalta det ödelagda myntverket, ett uppdrag som satt en troligen oförvållad fläck på hans heder. Enligt K. M: ts beslut skulle riksbanken från och med jan. 1669 disponera myntverket i Stockholm och verkställa myntning genom kronans myntmästare. Kammarkollegiet meddelade i okt. 1668 dåvarande myntmästaren Abraham Cronström den förestående förändringen och anmodade honom avlämna lokaler, inventarier och personal till utsatt tid. Men Cronström gjorde svårigheter och vägrade avstå en del för verkets drift nödvändiga maskiner och myntstämplar samt avskedade den övade personalen. Några av arbetarna gav han tre månaders lön med uppdrag att vakta hans tillhörigheter, andra, såsom stämpelgravören, lät han resa utomlands. Genom dessa kitsligheter trodde sig Cronström kunna tvinga kammarkollegiet och banken att behålla honom som myntmästare på de villkor, han förut haft. Bankens kommissarier skrevo då i nov. till kammarkollegiet och frågade, vilken myntmästare kollegiet efter detta fann »rådeligit att föreslå och bruka». Man uppletade då B. Men vid underhandlingarna med honom uppdagades det, att han hörde till dem, som hade lön av Cronström för att ej hjälpa banken i dess bryderi. Kommissarierna, som voro ängsliga för att myntverket skulle tagas ifrån banken, om de ej lyckades få det i gång och sköta det, måste genom löften om beneficier göra B. »afspänstigh». De gåvo B. nya kläder och annat på egen bekostnad. Genom B. förvärvade man också en av Cronströms förra arbetare, som kunde sköta valsverket. Den 24 dec. 1668 upprättades slutgiltigt kontrakt med B. »uber die einrichtung und verwaltung der Königl. muntze, sage silbermiüntze alhier in Stockholm». Enligt detta skulle B. bl. a. förse myntverkstaden med behövliga inventarier och gravera stämplarna samt förvalta verket till 1 jan. 1670. Då Cronström t. o. m. tagit bort städstocken i smedjan och vattenhon i härden, måste B. börja från början. Han satte upp en press och införde nya verktyg, delvis efter egna inventioner, och arbetade de första månaderna mycket flitigt. Myntpräglingen tog dock ej önskad fart, och bankens kommissarier måste anlita andra för att få tillräckligt med stämplar. B., som hade svårt att komma överens med arbetsfolket, tröttnade snart och reste ur landet, troligen 1669, innan ännu hans kontrakt gått ut. Det uppges vanligen, att han måste rymma för en balans på ej fullt 1,000 dlr smt, som uppkommit pä silverleveranserna. Men det är knappast troligt, att det var verkliga orsaken till hans avresa. På grund av ofullständiga kontrollmetoder var det vanligt, att mer än beräknat gick bort i legeringen. Under de båda följande myntmästarna, Kristoffer Conradi och Daniel Faxell, förlorade banken betydliga summor på avgången i bränningen.

Cronström, som uppgav, att B. var skyldig honom både pengar och verktyg, fick 1685 riksbankens fordran på B. överflyttad på sig. Samma år hade meddelande ingått till bankokommissarierna, att B. uppehöll sig i Dresden; tio år senare berättades det, att han rest till Hessen-Homburg, och man sökte nu nå B. där med sina krav, med vad resultat är okänt.

Som gravör var B. i sina tidigare svenska medaljer nästan hantverksmässig. Hans porträtt äro ofta klumpiga, reversernas emblem och figurer tafatt komponerade. Porträtten äro ibland träffande, så medaljen över Karl Gustav Wrangel, en riktig fältherretyp, medan medaljen över Hedvig Eleonora d. ä. återger ett grovt, intelligensfritt ansikte, en trivial borgarhustru och ej en konstälskande drottning. Till de bättre porträttskulpturerna höra framsidorna till medaljerna över Karl X Gustavs tåg över Stora Bält, ett par över Karl XI, över Gustav Bonde, Seved Bååt och Per Brahe, medan ett par porträttsidor som de av Magnus Gabriel De la Gardie och Maria Euphrosyne De la Gardie förråda B: s dåliga anatomiska kunskaper. Medaljerna från 1660-talet överträffas emellertid vida av sådana, som tillkommit under B: s verksamhet i Tyskland efter vistelsen i Sverige, såsom medaljen över Karl Rabenhaubt, Freiherr von Sucha, 1672. I denna senare medalj finns intet av den nederländska borgerliga stil, som tyngt ned B: s tidigare alster. Hans stickel följer nu den franska, klassiskt förnäma, praktkära smaken. Är medaljen över Hertig August von Sachsen-Weissenfels, signerad J. G. B., som brukar tillskrivas B., verkligen av denne, då har han slutat sin gravörbana som en framstående stålskulptör.

B: s medaljonger på Drottningholm äro konsthantverkligt sett goda drivningsarbeten. Utkasten till dem och den invecklade symboliken får förmodligen. D. K. Ehrenstrahl svara för, vilken ingående beskriver dem i »Die vornehmste schildereyen», 1694. Det var bl. a. på Ehrenstrahls rekommendation, som B. fick den befattning i riksbanken, vilken skulle skaffa honom bekymmer men också ge honom anledning lämna Sverige och komma ut i större förhållanden.

Efraim Lundmark.


Svenskt biografiskt lexikon