G V Harald Brising

Brising, Gustaf Victor Harald, f. 1 okt. 1881 i Stockholm, d. 21 dec. 1918 å Bergshyddan, Djurgården. Föräldrar: grosshandlaren Nils Gustav Johansson och Emilia Charlotte (Danielsson) Östragård. Elev vid Nya elementarskolan i Stockholm ht. 1891; avlade mogenhetsexamen därstädes 15 maj 1899; idkade studier huvudsakligen i Stockholm s. å.–1900; student vid Uppsala universitet 14 sept. 1900; fil. kand. 30 jan. 1904; student vid Lunds universitet ht. 1908; fil. lic. därstädes 14 sept. s. å.; disp. 25 maj 1909; fil. doktor 28 maj s. å.; företog studieresor till England och Frankrike 1900 samt inom Sverige och till ett flertal av Europas länder årligen 1902–14. E. o. amanuens, fr. o. m. omorganisationen 1912 amanuens vid nationalmuseum 7 iuni 1907; redigerade Arktos 1908–09; biträdande lärare i konsthistoria och konstteori vid Uppsala universitet 15 sept.–15 dec. 1913; docent i konsthistoria vid Lunds universitet 27 nov. 1915; docent i konsthistoria med konstteori vid Uppsala universitet 23 maj 1918.

Gift 10 juni 1911 med Louise Welhaven, f. 3 febr. 1888, dotter till sognepresten Johan Andreas Welhaven i Kristiania och 2 febr. 1925 omgift med skriftställaren, fil. doktor John Landquist.

B:s skrifter behandla huvudsakligen måleriets historia från renässansen, den klassiska antikens skulpturer och Sergels konst. Dessutom deltog han under åren 1907–14 med välskuren penna flitigt i diskussionerna om aktuella konst- och museifrågor i tidningar och tidskrifter, främst i den av honom själv redigerade Arktos (1908–09). B:s ovanligt talrika och långa studieresor gåvo honom en särdeles omfattande direkt kännedom om de konstverk, han i sina skrifter behandlade. I måleriets historia var B:s huvudarbete hans väl illustrerade bok om Quinten Matsys (även gradualavhandling), där konstnärens ställning på grund av en inträngande analys av hans verk klart framhävdes såväl i konstnärligt som i allmänt kulturellt avseende. Några av de i avhandlingen gjorda attributionerna av tavlor till Matsys återtog B. senare, såsom framgår av hans anteckningar i nationalmuseets exemplar av arbetet. Den grekiska konsten hade tidigt väckt B:s intresse, och genom upprepade studieresor till Grekland och Italien såväl som genom deltagande i tyska arkeologiska institutets i Aten kurser 1904 hade B. sökt skaffa sig specialutbildning i denna del av konsthistorien. B. betraktade den grekiska konsten och kulturen som ett ideal, varur vår tid borde hämta befruktande lärdomar. Sina viktigaste uppsatser sammanförde han i »Klassiska bilder» (1910, på franska 1913, postum upplaga med förbättringar och tillägg i »Antik och nyantik» 1921). Den friskt skrivna, på egna iakttagelser och synpunkter rika boken utgör en värdefull inledning till studiet av grekisk konst, ehuru den i en del enskildheter lämnar rum för anmärkningar. År 1911 följde så ett — med statsunderstöd utgivet — praktverk om nationalmuseets antiksamling, men här hade B. gripit sig an med en uppgift, som översteg hans krafter. Såväl emot urvalet, av konstverken som mot texten har en tungt vägande kritik framställts. Med det till 100-årsminnet av Sergels död offentliggjorda arbetet om Sergels konst (1914, postum upplaga i Antik och nyantik, 1921) hade B. kommit till det fält, där han skulle göra sina mest bestående vetenskapliga insatser. Sedan Julius Langes grundläggande värdering av Sergel hade främst genom G. Göthes forskningar kännedomen om källmaterialet och antalet av konstnärens kända skulpturarbeten betydligt vidgats. På grundvalen härav och genom att utnyttja det rika materialet av Sergels handteckningar kunde B. ge en klarare och djupare bild av Sergels utveckling, medan den på bred bas gjorda jämförelsen med samtida fransk skulptur medförde ett bättre avvägt omdöme om hans konst. Vid nationalmuseum arbetade B. huvudsakligen i gravyr- och handteckningsavdelningen samt i antiksamlingen. Genom ett i Svenska dagbladet publicerat förslag om nybyggnad för museet på Kastellholmen väckte B. den diskussion om museets lokalfråga, som sedan utmynnade i R. Berghs ombyggnadsplaner. B:s försök att i Sverige utgiva en stor konsttidskrift, Arktos, av vetenskapligt litterär läggning måste efter ett år uppgivas till följd av bristande uppmuntran från allmänhetens sida. Från 1914 upptogs B. alltmera av akademisk tjänstgöring och förvärvade därvid erkännande som en utmärkt föreläsare.