Anders Bruhn

Bruhn, Anders, f. 25 nov. 1778 i Stockholm, d. 23 febr. 1856 i Göteborg. Föräldrar: handelsmannen, sedermera rådmannen i Uddevalla Henrik Bruhn och Maria Gunilda Knape. Elev vid Uddevalla skola och Göteborgs gymnasium; student i Uppsala okt. 1797 och i Lund 9 okt. 1801; disp. därstädes 12 dec. 1801 (Commentatio dicti Paulini Rom. VIII: v. 19; pres. K. Rydén); filol. kand. 8 juni 1802; fil. kand. 17 dec. 1803; disp. 16 juni 1804 (De conformatione linguae Grsecaa dissertatio; pres. M. Norberg) ; fil. magister 23 juni 1805; företog en studieresa till Tyskland i pedagogiskt syfte åren 1805–1806. Kollega vid Uddevalla skola 19 dec. 1804; rektor därstädes 1 apr. 1807 (tillträdde 5 febr. 1809); meddelade undervisning i grekiska och hebreiska i Lund 1807— 1808; erhöll tredje förslags-rummet till adjunkturen i orientaliska språk och grekiska 17 dec. 1808; adjunkt vid Göteborgs gymnasium 13 sept. 1809; vik. förste teol. lektor därstädes 3 febr. 1813; andre teol. lektor 23 mars 1814; prästvigd 18 nov. 1817; tjänstgjorde upprepade gånger som gymnasiets rektor; avlade pastoralexamen i Göteborg 24 apr. 1824; erhöll professors titel 17 aug. 1826; kyrkoherde i Lundby prebendepastorat 19 mars 1828 (tillträdde 1829); erhöll prosts titel 5 maj 1830; föreläste i hebreiska vid gymnasiet sept. 1832–ht. 1836; valdes till suppleant i styrelsen för rikets ständers lånekontor i Göteborg vid riksdagen 1834–35 samt till ledamot av samma styrelse vid följande riksdagar t. o. m. 1850–51; domprost i Västerås 28 juni 1836 (tillträdde 1838); riksdagsman 1840–41; biskop i Göteborg 11 maj 1840 (tillträdde 1841); bevistade riksdagarna 1844–45 och 1847–48. Ledamot i evangeliska sällskapet i Stockholm; LVVS 1815 (ordförande 1818); sekreterare för utrikes korrespondensen i Göteborgs bibelsällskap 1819–26; ordförande i Göteborgs biträdesbibelsällskap 1826–37; teol. doktor 10 nov. 1830 (promoverad 14 juni 1831); LNO 1837; ordförande i Göteborgs bibelsällskap fr. o. m. år 1841; KNO 1846; hedersledamot i Svenska bibelsällskapet.

Gift 11 aug. 1816 med Henrika (Harriet) Sofia Clason, f. 18 juli 1795, d. 27 mars 1870, dotter till kaptenen vid Ostindiska kompaniet, egendomsägaren Hans Henrik Clason.

Tyngdpunkten i B:s livsgärning ligger på skolans område. Under en lång följd av år verkade han som lärare vid Göteborgs gymnasium, där han genom sitt stilla och blida väsen gjorde sig synnerligen aktad och älskad av ungdomen. Särskilt omtalas hans konfirmationsundervisning såsom ägnad att på de unga göra ett djupt och varaktigt intryck. Flera av hans lärjungar blevo sedermera bemärkta män i svenska kyrkan, såsom G. D. Björck, K. V. Skarstedt och A. N. Sundberg. Som läroboksförfattare intog B. ett bemärkt rum. Hans kompendium i dogmatik användes under decennier vid våra gymnasier och universitet. Det utmärker sig för mycken sakrikhet i en knapp och klar form men röjer ej djupare systematisk begåvning: dogmatikens särskilda loci ställas bredvid varandra, huvudsakligen i den traditionella ordningen, utan något genomfört försök att närmare sammanknyta dem. Arbetet vittnar emellertid om en ärlig strävan att giva en korrekt framställning av de kristna lärosanningarna. Även en lärobok i kyrkohistoria äga vi av B:s hand.

B. var nära sextio år gammal, då han som domprost i Västerås odelat fick ägna sig åt kyrkans tjänst. Redan efter fyra år kallades han emellertid att efterträda Karl Fredrik af Wingård som biskop i Göteborgs stift. B. var i mångt och mycket raka motsatsen till Wingård. Denne var alltigenom praktisk till sin läggning och en man, som förstod att göra sig gällande, B. däremot en stilla, ibland något, tankspridd kammarlärd, som helt säkert aldrig, skulle önskat bliva stiftschef, om icke ämbetsbrödernas förtroende kallat honom. Sedan ungdomen voro B. och Wingård fastade vid varandra med starka vänskapsband, och Wingård tog sig gärna anledning att framhålla den mera tillbakadragne B:s förtjänster. Under Wingårds episkopat hade den väckelse, som utgått från Henrik Schartau i Lund och som skulle bliva av så stor betydelse för västsvenskt fromhetsliv, vunnit insteg i stiftet och på flera håll åstadkommit mycken rörelse. Wingård hade ej varit sen att svara med kraftiga åtgärder, där han befarade brytandet av kyrklig ordning, men B., som dock icke själv synes ha tagit djupare intryck av Schartau, visste att uppskatta dennes lärjungars arbete och torde aldrig ha ingripit i utvecklingens gång på samma sätt som Wingård. För övrigt stod han i nära vänskapsförhållande till några av schartaunismens föregångsmän, exempelvis prosten S. Kamp i Slöinge och vice pastor K. G. Santesson i Örgryte. Alldeles undgick han dock ej strid med den nya riktningens män.

Redan under sina lektorsår hade B. tagit livlig del i de rörelser, som vid denna tid framträdde i det kyrkliga livet i Göteborg — bibelspridningen och missionen. Till en icke ringa grad torde det sålunda vara hans förtjänst, att Göteborgs biträdesbibelsällskap, vars ordförande han var i många år, lyckades i sina strävanden att skaffa de fattiga i Göteborg biblar. B. begagnade också gärna varje tillfälle att varmt tala för missionens sak. Emellertid voro de ledande inom schartauanska kretsar icke ense med honom i fråga om sättet för missionsverkets. bedrivande. Under det att han sökte intressera sitt prästerskap för stiftets missionssällskap, ansåg man inom nyssnämnda kretsar, att missionen icke borde bedrivas av enskilda sällskap utan vara en hela kyrkans angelägenhet. År 1846 fingo meningsskiljaktigheterna i denna sak ett offentligt uttryck i den bekanta debatten vid samma års prästmöte, varvid kyrkoherden, sedermera biskopen G. D. Björck och dåvarande vice pastorn, sedermera kyrkoherden i Kville J. H. Holmqwist förde oppositionens talan.

I det politiska livet kom B. att deltaga dels såsom ombud för Västerås stift vid 1840–41 års riksdag, dels såsom biskop vid riksdagarna under åren 1844–45 och 1847–48. Här spelade han icke någon ledande roll men ägnade sig med sitt vanliga nit och intresse åt riksdagsarbetet, särskilt åt sådana frågor, som berörde hans stift och hemort. Hans anföranden präglas av samma lugna .saklighet som hans offentliga framträdande i övrigt.

B:s teologiska ståndpunkt kan närmast karakteriseras såsom strängt ortodox med bestämd front mot nyare strömningar, särskilt mot de riktningar, som ledde sitt ursprung från Schleiermacher och Hegel—Strauss. B. dömde dock ej en teologisk riktning utan att känna till den. Under hela sitt liv studerade han ingående sin samtids teologiska litteratur. B. var väl icke en man av störa mått, men en redlig och samvetsgrann arbetare, som under en djup känsla av ansvar med nit och trohet sökte utföra .de uppgifter, vilka blevo honom ålagda under den långa tid, han fick verka i skolans och kyrkans tjänst.