August G Brunius

2. August Georg Brunius, den föregåendes broders sonson, f. 5 maj 1879 i Stockholm, d. 11 maj 1926 i Lidingö. Föräldrar: skolföreståndaren och skriftställaren Johan Gomer Tor Brunius och Kristina Matilda Bagge. Elev vid Stockholms högre latinläroverk å Norrmalm ht. 1889; avlade mogenhetsexamen därstädes 16 maj 1898. Medarbetare i tidningen Vårt land 1898–1902, i Svenska dagbladet 1902–18 och ånyo från hösten 1924 samt i Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1919–aug. 1924. Erhöll ett pris å 3,000 kr. av samfundet de nio apr. 1926.

Gift 17 aug. 1908 med Gerda Cecilia (Célie) Cleve, f. 6 dec. 1882, d. 21 dec 1980, dotter till professor Per Teodor Cleve.

B. var sex år, när han förlorade sin far, och tretton, när modern bortgick. Redan i gymnasiet fick han pröva på brödförvärv genom sommar konditioner. Ehuru av sina lärare tillrådd att försöka studiebanan och särskilt studera grekisk filologi, bestämde sig B. för journalistyrket och erhöll under Hugo Victorin som redaktionschef en allsidig inblick häri. Efter överflyttningen till Svenska dagbladet började B. väcka uppmärksamhet med sina estetiska artiklar och fick vid Tor Hedbergs avgång 1907 hans plats som tidningens ordinarie litteratur-, teater- och konstanmälare. B., som redan som tolvåring var väl hemma i Shakespeare, visade från början en klart markerad engelsk orientering och har särskilt berörts av den riktning mot konstens förbindelse med livet, som har sin utgångspunkt i Ruskins reformatoriska förkunnelse och William Morris' banbrytande insats på bokutstyrselns förnyelse. Under gymnasietiden lärde sig B. att först använda sina ögon inför operans praktvärld, och han har sedan under täta studieresor i England, Frankrike och Tyskland uppövat sin iakttagelseförmåga. Hans första Italiaresa gav upphov till hans första bok »Italienska vandringar» (1910).

B:s egentliga debutarbete är dock »Hus och hem. Studier af den svenska villan och villastaden» (1911), som särskilt genom hans förtrogenhet med de banbrytande engelska försöken lyckligt påverkat den ännu trevande utvecklingen i Sverige. B. befann sig också i samförstånd med en ny, målmedveten arkitektgeneration, vars arbeten han exemplifierar genom en rad villabeskrivningar, delvis gjorda av arkitekterna själva. Praktisk självsyn i många detaljer och en naturlig hemkänsla, som uppenbarligen har personligt underlag, gjorde boken till en upplevelse för en större allmänhet. Även B:s kritikergärning präglas nu alltmera av kamratlig samkänsla med hans egen konstnärsgeneration och levande behov av att påverka den allmänhet, han skriver för. Stridbarast framträda dessa B:s egenskaper i »Färg och form. Studier af den nya konsten» (1913). Mest programaktig är framställningen om det nya måleriet, men även den äger så mycket av rent utredande analys, att den blir till mera än ett högst beaktansvärt tidsinlägg. För att få fram en riktigt saklig kritik på värden, som voro B. kära, har han emellertid pålagt sig en viss nykter återhållsamhet i själva den estetiska analysen.

Av sin journalistverksamhet har B. lärt sig dygden att vara kortfattad, men därmed följer, att han länge snarare konstaterar än dröjer vid ett värde. Utmärkande för honom är, att han oavbrutet vidgar sitt område. Självbildad som han är, tröttnar han aldrig på att själv lära, men samtidigt gör han också sin publik delaktig av lärandets glädje och kommer på så sätt i en naturlig växelverkan med denna. Det i viss mån gemensamma perspektivet tillåter honom även att säga den bistra sanningar. I sina »Elaka dialoger om teater och verklighet» (1917) har han sålunda under lekfulla former tagit den stockholmska teaterpubliken i ganska allvarsam upptuktelse. Oupphörligt trädande i kontakt med den europeiska utvecklingen, icke minst som den gestaltat sig i våra nordiska grannländer, växer B. till en klarögd kritiker av svensk kultur. En naturlig lätthet att behandla dialogen för honom så. småningom över till lustspelet (»Furstens återkomst», Intima teatern 1919, »Nyckeln och ringen», Svenska teatern s. å., »Den gröna flickan», Svenska teatern 1920) och därifrån till det allvarliga dramat (»Dalin och drottningen», Svenska teatern 1925, »Messeniernas fall», Dramatiska teatern 1926). Mycket spelbara tack vare B:s utomordentliga förtrogenhet med teater, ha hans dramer otvivelaktigt betytt rätt mycket för att lära allmänheten, att man kan få en rolig teaterkväll även med svenskt program. I bredd med B:s självständiga författarverksamhet växer hans personliga oberoende, och det är ganska typiskt, att han betecknat sin sista essaysamling »Kätterier i konst, litteratur, teater» (1923). Egentligen är B. nog ingen kättare, därtill har han en för stor portion naturlig sens-commun, men han äger en stark andlig oavhängighet, och man kan stundom känna sig frestad att på honom tillämpa det stora ordet, att han verkar som nationalvett.

Det främsta verket i B:s hittillsvarande produktion är nog den lilla fast, byggda boken »Modern engelsk litteratur» (1923), skenbart en populär orientering, i verkligheten en gedigen och inträngande skildring, grundad på en rad föregående specialstudier. Boken äger ytterligare värde däri, att B. även är en god kännare av äldre engelsk diktning, särskilt Shakespeare och Dickens. Den Shakespearebok, B. 1924 utgav, utgör en klok sammanfattning av modern forskning, samtidigt som den väcker lust till självstudium av dramerna. På senare år har B. ofta företagit resor till Italien, och ett par studier över Rafael (Ord och Bild 1920) och Mantegna (Kunst og Kultur 1922), båda förstudier till en bok om klassisk freskokonst, intaga en förnämlig plats i hans produktion. — B:s hustru, Célie Cleve, har varit anställd som fast medarbetare i Svenska dagbladet 1907–20 och medarbetare i Husmodern 1921–23 samt tillhör sedan 1923 redaktionen av Bonniers veckotidning. I tidnings- och tidskriftsuppsatser samt i bokform (»Sin egen tjänare», 1917) har hon särskilt behandlat hemmets frågor, kläder, moder och dyl.