Magnus Bruzelius

1. Magnus Bruzelius, f. 10 aug. 1786 i Västra Tommarps prästgård, d. 29 jan. 1855 i Lund. Föräldrar: kontraktsprosten Nils Nilsson Bruzelius och Johanna Charlotta Sommar. Student i Lund 12 juni 1799; disp. ;20 nov. 1802 (Commentatio academica de Boiorige cimbrorum Italiam invadentium duce; pres. J. Lundblad); filol. kand. 14 dec. 1804; fil. kand. 18 maj 1805; disp. 12 juni s. å. (Dissertatio philosophica de origine et natura disciplinee, quam metaphysicam dicunt; pres. M. Fremling); fil. magister 23 juni s. å. ; bevistade J. J. Berzelius' föreläsningar i kemi 1807. Docent i kemi vid Lunds universitet 15 febr. 1809; kollega vid Lunds lärdomsskola 14 nov. 1810; tillika e. o. adjunkt vid Lunds universitet 6 aug. 1817; prästvigd 5 aug. 1819; kyrkoherde i Löderup och Hörup 14 jan. 1824; prost över egna församlingar 24 maj 1826; riksdagsfullmäktig för Lunds stift 1834. Erhöll av Svenska akademien Lundbladska priset 1822; LNO 1850; LFS 1816; KorrespHA 1831; ledamot av Götiska förbundet (under namnet Svipdager) och av Det K. nordiske oldskrift-selskab.

Gift 31 jan. 1826 med Sofia Vilhelmina Johansson, f. 3 febr. 1805, d. 23 aug. 1866, dotter till kofferdikaptenen Peter Johansson i Stockholm.

Fysiker, arkeolog, historiker och präst, hörde B. till de män, som överförde naturforskningens empiri till humaniora. Medarbetare till K. A. Agardh under olika skeden av sin bana, utgör han ett slags parallelltyp till denne, om än på underordnat plan. Efter en disputation 1808 om Rumfords nya upptäckter inom värmeläran drogs han över till den talrika krets av antikvariskt intresserade vid Lunds universitet, som efter sekelskiftet, bland dess både lärare och lärjungar, växte fram kring den kände fornforskaren N. H. Sjöborg. Frukten av detta akademiskt-arkeologiska intresse blev en serie privata fyndsamlingar från särskilt Skånes (och Blekinges) förhistoriska tid. Bland dem synes B:s' kollektion, genom att förena en avsevärd omfattning (»3 à 400 nummer») med en utpräglat lokal inriktning (Trälleborgstrakten), ha varit en av de värdefullare. Sten-sakerna i denna samling beskrevos och klassificerades i en av B. som akademiadjunkt författad och under honom ventilerad avhandling 1816–18, bronsföremålen däremot i fyra årgångar av Götiska förbundets tidskrift Iduna. B. fäster, likt sin lärare och sina studiebröder (av vilka Agardh skänkt honom ett par dyrbarare fynd), ett väsentligt avseende vid själva propagandan för de försummade fornlämningarnas bevarande eller insamlande. Men han föregrep också tekniskt den metodiska vetenskapliga bearbetning av hopat antikvariskt stoff, på vilken dåtiden väntade. Detta framgår såväl av hans grundläggande omsorg om sina avbildningar som av hans rikhaltiga, jämförande belägg ur utländsk facklitteratur och hans ivriga, personliga kontakt med danska lärde på området.

Ett starkt pedagogiskt intresse, som förenade B. och Agardh, kom dem att gemensamt utarbeta dels en grammatik i franska (det grundläggande främmande språket), dels en översättning; i sammandrag (och med inledningar) av Pestalozzi's »Elementarbücher», första delen. Såsom ett komplement till detta. sammandrag (där biologien och räkneläran fallit på Agardh's lott) kan man anse B:s' »Sverges historia för ungdom», som utkom i fyra upplagor. Liksom de två föregående hjälpredorna så gör också denna historia en bestämd front mot gängse slentrian: dels det själlösa minneskramet, dels den upplysta, kulturella hyperkritiken i vår historiska undervisning. Den empiriska utgångspunkten ledde här B., till ett övertygat försvar för de »forntida» sagor och medeltida legender, som visserligen icke alltid vore exakta i detaljer men i stort, med sin »okonstlade» utläggning, träffade det centrala i historiens personligheter och situationer. Målet vore en eggande och varaktig vision av det förgångna, »liksom ett skönt landskapsstycke står för inbillningen i hela sin glans och fullständighet». Det tekniskt ytliga men principiellt framtidsdigra programmet medförde å ena sidan ett återupptagande i läroböckerna av redan utmönstrat gods (Snorre), å den andra en utsträckning av det episka momentet till jämväl periferiska ting (Birger jarls mor, kung Valdemars oäkta ättlingar). Anders Fryxell, vars »Berättelser» började utkomma ungefär tio år efter den Bruzeliska historiens första upplaga, ärvde den senares både fel och förtjänster. Dock är B. genomgående svagare, i den pedagogiska utformningen, framför allt i fråga om Nyare tiden, där hans hand alltmer slappnat. — Även i kyrkopolitiska frågor samverkade B. på 1830-talet med Agardh: så i frågan om prästbristen i Lunds stift samt prästbildningen vid rikets akademier.

Det porträtt, som stundom reproduceras såsom föreställande B., återger enligt uppgift av hans broders sonson, apotekaren Nils Bruzelius, icke dennes drag. Något porträtt av B. synes ej existera.