Carl Pontus Burén, af

2. Carl Pontus af Buren, f. 26 mars 1835 på Boxholm i Ekeby socken, Linköpings stift, d. 11 apr. 1905 i Stockholm. Föräldrar: brukspatronen Didrik Pontus af Buren och friherrinnan Karolina Mariana Ehrenkrona. Student i Uppsala 23 maj 1853; avlade kameralexamen 14 dec. 1854. Förvaltare på Karlsberg i Ekeby socken; e. o. kammarskrivare i postverket 5 jan. 1855 och i kammarkollegiets andra provinskontor 16 febr. s. å.; tf. postmästare i Boxholm 1856; postmästare, därstädes 15 mars 1858; delägare i Boxholms bruk 1864; ensam ägare därav 1865–72; disponent vid Boxholms a.-b. 1872–73; anlade Flemminge järnverk 1875; adelsman vid faderns död 20 mars 1878; ägare av Boxholms säteri 1880; landstingsman i Östergötlands län 1886–87 och 1898–1904; erhöll avsked från postmästartjänsten 1 juni 1885; ledamot av riksdagens första kammare för Blekinge län 1887 A–1904 och var därunder bl. a. ledamot av opinionsnämnden 1888, valman vid justitieombudsvalen 1889–91 och 1899–1904, ledamot av bevillningsutskottet 1891–1901 samt v. ordförande i riksdagens interparlamentariska grupp 1902–04; ledamot av styrelsen för Svenska patronhyls a.-b. 1895–99; ägare av Edshults och Fagerhults lantegendomar i Edshults socken 1900. RNO 1893; KVO2kl 1900.

Gift 21 sept. 1859 på Edshult med sin kusin Lovisa Ulrika Amalia Key, f. 4 dec. 1836, d. 4 okt. 1912, dotter till kaptenen Karl Johan Key å Edshult.

B. övertog redan under faderns livstid Boxholms bruk, som han under högkonjunkturen 1872 ombildade till aktiebolag. Ledningen av detta lämnade han visserligen redan året därpå, men som ägare av Boxholms säteri, vilket han (1880) tillträdde efter faderns död, intog han alltjämt en framskjuten ställning i sin hembygd och hade länge tagit livlig del i dess allmänna angelägenheter, då han under tullstriden på 1880-talet framträdde såsom en av de ivrigaste förkämparna för ett vidsträckt tullskydd. Med anledning härav blev han av Blekinge läns landsting insatt i första kammaren (1886), där han kvarstannade nästan ända till sin död. Utan att tillhöra kammarens ledande män intog han en ganska bemärkt plats på protektionisternas yttersta flygel, och hans orubbliga ståndpunkt i detta avseende förskaffade honom under många år en plats i bevillningsutskottet. Av hans talrika motioner gällde ett stort antal införandet av nya eller förhöjda tullar; hans krav sträckte sig ända till exporttull å järnmalm och trävaror, varom han väckte förslag (1889, 1895). Då frågan om Luleå—Ofotenbanans byggande var före (1898), uppträdde B. som förslagets motståndare, huvudsakligen med den motiveringen, att den svenska malmen därigenom lättare skulle kunna utforslas' oförädlad över Narvik. B:s utrerade och ofta patetiskt framförda synpunkter och deklarationer gjorde ej alltid lycka, såsom då han under debatten om industritullarna 1892 avbröts av talmannen i ett vittsvävande, med citat späckat anförande och desavuerades av egna meningsfränder. Liksom B:s prononcerade förkärlek för den inhemska förädlingsindustrien måhända vittnar om obrutna traditioner från Karl Daniel Buréns tid, delade han även med denne sin stamfader intresset för jordbrukets och skogsvårdens befrämjande. Han motionerade om lånefond eller anslag till skogsodlingens främjande (1899, 1901), om anslag för bildande av statsskogar och om åtgärder för bildande; av allmänning och gemensamhetsskogar (1895, 1896, 1902, 1903, 1904), om undervisning i skogsvård i skolorna (1903) osv. Hans motion om inrättandet av ett nytt statsdepartement för jordbruk, skogar och domäner (1898) avslogs visserligen av formella skäl men torde i sin mån ha bidragit till att förbereda frågans lösning genom regeringens initiativ (1900). I en viktig fråga kom B. under sin senare riksdagstid att bestämt avvika från majoriteten inom första kammaren, nämligen i fråga 'om inskränkning i eller förbud för bolags förvärv av jordegendom i Norrland och Dalarna. Då detta spörsmål blev aktuellt vid riksdagarna 1901 och 1903, var B. en av de få i kammaren, som yrkade på omedelbara positiva åtgärder; den medicin, som föreslagits, var enligt hans mening icke behaglig men ett nödvändigt ont, som måste tillgripas.