Fale Abrahamsson Burman

2. Fale Abrahamsson Burman, den föregåendes kusins sonson, f. 7 apr. 1758 i Kall, f 20 juli 1809 i Härnösand. Föräldrar: geschwornern vid Åreskutans kopparverk, sedermera bergmästaren i Västerbotten Abraham Vilhelm Burman och Beata Margareta Sundel. Elev vid gymnasiet i Härnösand 1770–72; student i Uppsala 16 mars 1774; disp. 28 apr. 1781 (De spatio; pres. P. N. Christiernin); fil. kand. 25 apr. 1782; disp. 14 juni s. å. (Dissertatio historica de veteri gentium septentrionalium more exponendi infantes; pres. E. M. Fant); fil. magister 17 juni 1782. Docent i historia i Uppsala 6 dec. 1787; en av de åtta äldsta docenterna 10 mars 1790; andre kollega vid Piteå trivialskola s. å.; adjunkt vid Vetenskapssocieteten i Uppsala 19 dec. 1791; andre gymnasieadjunkt i Härnösand 23 maj 1792, vilken befattning dock indrogs genom K. brev 20 juli s. å.; vik. lektor vid upprepade tillfällen ht. 1792–vt. 1800; gymnasieadjunkt 26 juni 1798; historiarum et moralium lektor 11 sept. 1800; gymnasiets rektor 1802. Erhöll Svenska akademiens stora pris i vältalighet 1791 och Vitterhetsakademiens stora pris 1792. — Ogift.

Bland syskonen, åtta till antalet, var B. näst äldst. Tillika med den förstfödde, en gosse vid namn Vilhelm, besökte han gymnasiet och avgick jämte honom med förbigående av dess fjärde klass till akademien. Sedan han efter en med beröm avlagd kandidatexamen år 1782 promoverats till magister, ägnade han sig företrädesvis åt moralen och historien och förvärvade i dessa ämnen grundliga insikter, som år 1787 ledde till docenturen. Även i matematiken hade han utan att välja detta ämne till sitt »huvudyrke» enligt de akademiska intygen gjort vackra och berömliga framsteg. Om B:s framstående egenskaper vittnar också otvivelaktigt den uppmuntran, han rönte av våra förnämliga lärda och vittra samfund. Vetenskaps-societeten gjorde honom till sin adjunkt, och Svenska akademien belönade honom 1791 med den utfästa fördubblade belöningen för tävlingsskriften: »Lefvernes-beskrifningar öfver riks-cancelleren grefve Axel Oxenstierna och franske premier-ministern cardinalen De Richelieu» (tryckt 1809). Året därpå, 1792, ingav han till Vitterhetsakademien en ny tävlingsskrift, »Critisk afhandling om province lagarnes ållder och hvad anledning de gifva till närmare kännedom af nationens tillstånd» (tryckt 1800), vilken befanns förtjänt av »akademiens så utmärkta bifall, att den vunnit högsta belöningen». Här liksom i uppsatsen om Axel Oxenstierna framstår B. som en stilist av rang, och med framställningssättets mjukhet och behag förenar han en välgörande kritisk skärpa. Samma år som avhandlingen om lagarna tillkom, trycktes i Vetenskapssocietetens Nova acta ännu ett arbete av B., en tolkning av ett trettiotal svenska runinskrifter, som upptecknats av Johannes Thomæ Bureus men av denne lämnats otydda.

B. hade inrättat sina akademiska studier med tanke på lärarbanan. Också finna vi honom 1790 som kollega i Piteå skola. Vid samma tid sökte han gymnasieadjunkturen i Härnösand och inkom, då konsistoriet föredrog sin egen notarie, fil. magister Olof Huss, med klagoskrifter, som åt oss bevarat kännedomen om hans akademiska meriter men ej förskaffade honom tjänsten. I stället fick han i maj 1792 en andra gymnasieadjunktur, men glädjen blev ej lång, ty redan 20 juli samma år befallde ett K. brev lektor K. G. Nordin, som efter Gustav III:s död ej längre åtnjöt bevågenhet på högsta ort, att vända tillbaka till sitt lektorat och sitt pastorat. Därmed blev andra adjunkturen överflödig, och B. fick välja emellan att återvända till Piteå eller åtnöja sig med vikariatet för lektor J. H. Eberhardt. B. föredrog det sistnämnda och höll sig sedan under skiftande vikariat kvar i stiftsstaden, tills han i sinom tid nådde den ordinarie gymnasieadjunkturen (1798) och lektorat (1800). Sedan innehålla domkapitlets protokoll intet om B., förrän de 20 apr. 1808 låta oss veta, att han på grund av ålder samt försvagad hälsa och syn undanbett sig rektoratet, och 20 aug. samma år meddela, att han söker tjänstledighet. Redan året därpå avled han vid endast femtioett års ålder. Några direkta vittnesbörd om B:s lärargärning och läraregenskaper äga vi ej, men traditjonen sådan den på 1830-talet fortlevde vid Härnösands gymnasium omtalade med lovord hans lärdom, humanitet och nit för det egna läroämnet, historia och geografi, hans ovanligt livliga och fosterländska föredrag i katedern och hans angenäma umgänge med lärare och bildade vänner (Modin). B:s efterlämnade anteckningar bestyrka, att hans intresse för historiska och geografiska spörsmål alltjämt bevarade sin friskhet. Framställningssättet präglas av den livlighet, som skall ha röjt sig i det muntliga föredraget, och en stilla humor spelar icke sällan fram.

När man erinrar sig B:s stora produktivitet under Uppsalaåren, faller det i ögonen, att han efter sin överflyttning till Härnösand ej frambragt något arbete, som av honom själv befordrats till trycket. Men genom de anteckningar, som ovan berörts, har han i stället förvärvat rätt att räknas bland föregångsmännen på ett område, som vetenskapen mer och mer ägnat uppmärksamhet, hembygdsforskningen. »I avseende på en tillämnad beskrivning över Jämtland», som det heter i hans ansökan till lektoratet år 1800, strövade han outtröttlig omkring i de jämtländska fjällen, och då han om kvällen nådde en fäbodvall eller en gård, lät han aldrig dagens mödor avhålla sig från att uppteckna sina rön och iakttagelser eller avskriva tillgängliga diplom. Traditionen i stiftsstaden vet berätta, att stadens handlande borgerskap efter B:s död med fördel begagnat hans myckna papper till strutar. Lyckligtvis drabbade emellertid detta oblida öde ingalunda hela hans skriftliga kvarlåtenskap. Sålunda förvaras B: s anteckningar från resor åren 1793, 1794, 1798 och 1802, vilka fylla ;253 tätskrivna sidor i en volym in 4:o, jämte andra från honom härrörande papper och handlingar rörande den Burmanska släkten numera i Härnösands läroverksbibliotek. Reseanteckningarna innehålla rikhaltiga uppgifter av mineralogiskt, meteorologiskt, botaniskt och geografiskt innehåll och ägna även ständig uppmärksamhet åt befolkningens levnadssätt och hushållning samt landskapets historia. Vare sig den ohälsa, som omtalas i domkapitlets åberopade protokoll, bröt B:s krafter eller döden överraskade honom, fullbordade han tyvärr aldrig sin avsikt att utarbeta en Jämtlandsbeskrivning. Utdrag av hans dagboksanteckningar, som publicerats, hava emellertid träget anlitats av historiska och geografiska forskare, och det källvärde, som dessa dagboksanteckningar sålunda visat sig äga) borde göra det till en hederssak för B:s hembygd att möjliggöra deras fullständiga utgivande.