Henrik Isac Davidson

2. Henrik Isac Davidson, den föregåendes broder, f. 2 juni 1823 i Norrköping, d. 18 febr. 1895 i Stockholm. Innehade anställning i handelsaffär i Stockholm från 1836; återflyttade till Norrköping 1843 och innehade egen affär därstädes; vistades i Stockholm 1845 och i Göteborg 1846; överflyttade till Stockholm och erhöll plats som handelslärling 1848; kallar sig bokhållare i nov. 1849, handelsbetjänt nov. 1850 och handelsbokhållare 1852; bolagsman i grosshandelsfirman L. Meyerson 1853; dansk vicekonsul i Stockholm 1859—68; ledamot av direktionen för Stockholms stads hypothekskassa från 1861 samt av byggnadsstyrelsen för Frans Schartaus praktiska handelsinstitut från 1862 och av dess styrelse 1865—79; ledamot av stadsfullmäktige i Stockholm 1863 —69 och var därunder ledamot av drätselnämnden 1863—67 och av beredningsutskottet 1864—68; ledamot av Skandinaviska kredit-a.-b:s styrelse 1864—95 och verkställande direktör i bolagets Stockholmskontor 1865—95; ledamot av Stockholms handels- och sjöfartsnämnd 1866—95 (fondbörskommitterad 1871—95); en av föreståndarna för mosaiska församlingen från 1866 och ordförande bland föreståndarna från 1881; dansk generalkonsul i Stockholm 1869—95; ledamot av styrelsen för Försäkringsa.-b. Skandia 29 aug. 1870—-2 juni 1890 och av styrelsen för a.-b. Gustafsbergs fabriksintressenter från 6 aug. 1875; skattmästare i sextonde allmänna lantbruksmötets i Stockholm bestyrelse 1886; ledamot av styrelsen för Sala silfververks a.-b: s styrelse hösten 1888—maj 1894 och av styrelsen för Oxelösund—Flen—Västmanlands järnvägs-a.-b. från 1 juni 1892 (v. ordförande från 7 juni 1893). Hedersledamot av Samfundet för nordiska musikens befrämjande; RVO 1863; RDDO 1864; RNS:tOO 1864; RNO 1872; KVO1kl 1881; KDDO2gr 1890.

Gift 14 okt. 1849 med Sara Matilda Meyerson, f. 23 juni 1829, d. 16 mars 1912 i Stockholm, dotter till grosshandlaren Lesser Meyerson och Sofia Schück.

D. kom liksom bröderna August och Vilhelm som ung från födelsestaden Norrköping till Stockholm, där han ägnade sig åt affärslivet. Sedan han inträtt i tjänst hos Lesser Meyerson, vilken 1837 etablerat sig som sidenfabrikör och 1843 som grosshandlare, blev han med tiden dennes måg. År 1853 överlät Meyerson sidenfabriken och grosshandeln åt D. med Josef Elliot som kompanjon, varvid firmanamnet behölls oförändrat. Sedermera (febr. 1864) inträdde D: s svåger Herman Meyerson som delägare. Det skulle dock icke dröja länge, imian D. lämnade handelsrörelsen för en bana, där han skulle göra sig mera bemärkt, bankmannens. Under trettio år kom han nämligen att ägna sina krafter åt utvecklingen av vår andra stora affärsbank, Skandinaviska kredit-a.-b.

Detta företag hade tillkommit under inflytelser av de stämningar, som behärskade det stora skandinaviska mötet i apr. 1863. Året därpå stiftades (apr. 1864) Skandinaviska kredit-a.-b. Styrelsen förlades till Göteborg på grund av dess centrala belägenhet i förhållande till de tre nordiska huvudstäderna. Syftet var som bekant att skapa ett internationellt emissions-och grundningsinstitut med starkt skandinaviskt inslag, men det nya penninginstitutet kom under Teodor Mannheimers ledning hastigt att förvandlas till en svensk affärsbank med allsidig rörelse. Det dröjde ej länge, innan den nya banken tog upp tävlan med A. O. Wallenbergs skapelse, den 1856 grundade Stockholms enskilda bank. I likhet med denna inskränkte den icke sin verksamhet inom samma snäva lokala gränser som de då vanliga bankerna. Ett uttryck härför var öppnandet av ett avdelningskontor i Stockholm redan året efter Kredit-a.-b: s stiftande, 7 aug. 1865. Till ledare för detta nya kontor utsågs D., vilken ingick som verkställande direktör i dess styrelse, samtidigt som banken övertog firman Lesser Meyersons kontor Stora Nygatan 5 och dess affärer. Stockholmskontoret hade alla förutsättningar för att uppnå en stor betydelse, och D. lyckades utnyttja de möjligheter, som erbjödo sig, tack vare energi, grundliga insikter i bankväsendet samt ett tillmötesgående och förbindligt sätt mot kunderna. Så småningom blev kontoret den förnämsta av aktiebankerna i huvudstaden, och dess rörelse nådde till slut upp till samma storlek som huvudkontorets i Göteborg. En viktig uppgifl fann Stockholmskontoret snart i att fungera som kommissionär åt landsortsbankerna. Konkurrensen med Stockholms enskilda bank, som förut varit ensam om denna ställning, upptogs på detta område tidigt och med sådan framgång, att flertalet landsortsbanker efter någon tid tillhörde Kredit-a.-b: s klientel. Detta ombudsmannaskap spelade otvivelaktigt en stor roll för kontorets utveckling, men behovet därav försvann sedermera. På grund av verksamhetens hastiga tillväxt blev den ursprungliga lokalen snart otillräcklig för kontoret. Under D: s tid flyttade detta först till hörnhuset mellan Stora Nygatan och Storkyrkobrinken samt därpå (1876) till ett stort komplex med adressnummer Storkyrkobrinken 7 A och B, vilket dock likaledes hami bliva otillräckligt före D: s död. Ehuru Stockholmskontoret i viktiga avseenden dirigerades från huvudkontoret i Göteborg, där den skicklige Mannheimer hade ledningen, måste dess lysande utveckling i mycket betraktas som en frukt av D: s insatser.

I huvudstadens allmänna angelägenheter anlitades D. ofta. Han var sålunda en av de många framstående stockholmare, som omedelbart efter kommunalreformen hedrades med stadsfullmäktigeskapet. Detta förtroendeuppdrag lämnade D. visserligen ganska snart (1869), men ända till sin död tillhörde han handels- och sjöfartsnämnden och utsågs årligen av denna till en av de kommitterade, som sedan 1871 tillsatts för att bestämma, vilka papper få utbjudas på fondbörsen. Personliga insatser gjorde han som byggnadskommitterad för Schartaus handelsinstitut (öppnat 1865) och ledamot av dess styrelse. Såsom inbjudare till aktieteckningen och en av de större aktietecknarna tog han även en framträdande del i stiftandet av Stockholms utskänknings-a.-b., vilket från 1877 övertog utskänkningen i hela huvudstaden och tillkom för att med avkopplande av privata vinstintressen reglera denna i nykterhets-befrämjande riktning. Ingalunda minst var det anseende, D. åtnjöt bland sina trosfränder i Stockholms mosaiska församling. Vid uppförandet av den 1870 efter Fr. Scholknders ritning fullbordade synagogan lämnade han ett verksamt biträde, och sedermera fungerade han som församlingens ordförande. Denna hedrade också hans minne genom att med osedvanlig ståt följa hans stoft till graven. I Ny illustrerad tidnings nekrolog över D. hette det, att Stockholms finansiella värld med honom förlorade »en lika skicklig som rastlöst verksam och av alla högt skattad medlem», ett omdöme, som synes vara av ingen motsagt. — D: s efterlämnade förmögenhet, som uppgick till inemot en och en halv million kr., var till avsevärd del placerad i Skandinaviska kredit-a.-b: s och Livförsäkrings-a.-b. Skandias aktier. I sitt testamente hade han förordnat om en del donationer till välgörande ändamål.