Tillbaka

Carl Constantin de Carnall

Start

Carl Constantin de Carnall

Arméofficer, Riksdagsledamot

Carl Constantin de Carnall, f. 2 juli 1711 å Hylla, Blentarps socken, d. 1 mars 1773 å Selkis översteboställe, Mouhijärvi socken. Föräldrar: majoren Ferdinand Ernst von Carnall, adlad de Carnall, ocb Anna Katarina Sjödahl. Musketerare vid greve Karl Posses skånska garnisonsregemente (från 1730 garnisonsregementet i Stralsund) 1724; korpral 1726; rustmästare 1 maj 1728; furir 12 maj 1729; förare 21 juli 1730; erhöll fältväbels avsked 20 jan. 1734; underofficer i polsk tjänst 1734; fänrik vid konung Stanislai krongarde till fot 22 mars 1734; grenadiärlöjtnant 15 maj 1734; hölls i rysk fångenskap 9 juli—nov. 1734; kapten 2 jan. 1735; återkom till Sverige jan. 1737; maltre d'hötel hos grevinnan H. V. Dricker 1737; fänrik vid Österbottens regemente 4 nov. 1737; sekundlöjtnant vid Pyhäjoki kompani 4 maj 1742 med konfirmation 19 aug. 1742; erhöll löjtnants indelning vid majorens kompani 19 juni 1746; kapten vid Pyhäjoki kompani 5 febr. 1748 och vid Kemi kompani 14 sept. 1751; naturaliserad svensk adelsman 21 nov. 1751; rekommenderad av ständerna 29 maj 1752; major i armén 24 sept. 1753 med tur från 10 okt. 1750; ånyo rekommenderad av ständerna 5 juni och 31 aug. 1756; erhöll lönetillägg (skillnaden mellan kaptens och majors lön med en tredjedels förhöjning från 10 okt. 1750) 9 sept. 1756; kommenderad till Pommern med överstelöjtnants tjänstgöring vid sitt eget regemente 5 juli 1757 och därefter vid Västerbottens regemente 25 dec. 1757; kommendant i Fehrbellin 21 sept. 1758 och i tckermunde 1 nov. 1758; överstelöjtnant i armén 31 jan. 1760 med fullmakts datum 22 okt. 1759; erhöll en årlig pension på 400 dir smt 18 dec. 1761; ånyo rekommenderad av ständerna 21 juni 1762; överstelöjtnant vid Södermanlands regemente 17 dec. 1762 och vid Tavastehus regemente genom tjänstebyte 2 maj 1764; överste i armén 25 sept. 1766 med tur från 6 juni 1763; överste och chef för Björneborgs regemente 12 sept. 1769; generalmajor i armén 12 sept. 1772; friherre 12 sept. 1772. Bevistade riksdagarna 1751—52, 1755—56, 1765—66, 1769—70 och 1771—72 samt var därunder ledamot av handels- och manufakturdeputationen 1769—70 och militiedeputa-tionen 1771—72. RSO 1758; KSO 1772.

Gift 27 sept. 1743 i Åbo med Katarina Elisabet von Knorring, f. 1 apr. 1720, d. 22 apr. 1779 på Lyttskär i Ulvsby (Björneborgs landsförsamling), dotter till översten Henrik Johan von Knorring och Charlotta Vellingk.

de C: s barndom inföll under det stora nordiska krigets svåraste skede, och då familjens ekonomi genom indragningarna efter freden snarast förvärrades, måste han till stor del uppfostras utom hemmet, tills han efter huvudsakligen förberedelser för militäryrket anställdes vid garnisonsregementet i Malmö. Här och vid regementets senare förläggningsort Stralsund genomgick han underofficersgraderna, »men ledsen över åtskilliga svåra tillfälligheter honom mötte samt den ringa förhoppning, han hade att hinna officersgraden», lät han efter polska tronföljdskrigets utbrott värva sig till den svenska kår, som genom franske ministern Casteja sändes till konung Stanislaus' undsättning i Danzig. I början av jan. 1734 kom han dit. Ursprungligen endast sergeant, blev han genom sin tapperhet snart bemärkt, presenterades för konungen och befordrades till officer. I slutet av juni flydde konungen ur den belägrade staden. Kort därpå fick de C. hela sin egendom förstörd av en exploderande bomb. Vid kapitulationen (9 juli) föll han i rysk fångenskap och fördes till Elbing. Här fick han underskriva en revers att ej längre tjäna mot kejsarinnan men vägrade förnärmad över de ryska officerarnas övermod att låta föra sig till Sverige och följde i stället efter Stanislaus till Königsberg. Under hösten 1734 arbetade general Joh. Stenflycht och andra på bildandet av en polsk konfederation mot ryssarna, och sedan denna kommit till stånd, lät Stanislaus sina officerare samlas i Insterburg, varifrån de under överste G. R. Palmstruchs befäl med trehundra dragoner gjorde ett infall i Polen. Först vid Kamenets-Podolski på gränsen till Bessarabien uppnådde man känning med kronarmén, men då denna redan övergått till August III, återstod för svenskarna intet annat än att slå till reträtt. I de följande striderna i stiftet Ermeland och Masuren synes de C. ej ha tagit någon del.

Under tjänstgöringen i Danzig hade svenskarna blivit tämligen väl avlönade. I Königsberg erhöllo de blott s. k. »wartgelder», som ej räckte till, varför de efter hand fördjupades i skuld. Ännu mycket värre blev deras läge, då Stanislaus i början av år 1736 lämnade staden, och ej heller Frankrike visade någon lust att hjälpa, de nödställda. Svenska regeringen måste till sist ingripa och utlösa officerarna, varefter de C. på hösten 1736 begav sig till Köpenhamn, där han sedan sin skånska tid torde ha haft förbindelser. Varken här eller i Malmö lyckades han dock vinna något understöd och måste till sist mottaga en anställning som maitre d'hötel hos grevinnan Hedvig Vilhelmina Dücker i Stockholm, där han kvarstannade, tills han efter flera misslyckade försök att få någon tjänst äntligen i nov. 1737 förvärvade en fänriksbeställning vid Österbottens regemente.

Krigsutbrottet 1741 kallade åter de C. under fanorna och gav honom tillfälle att utmärka sig vid flera »partier» och rekognosceringar. Vid reträtten från Domarby till Helsingfors tillhörde han eftertruppen. Genom kapitulationen och Finlands utrymning försattes han emellertid i en ytterst vansklig situation och stod utan både tjänst och indelning. Nöden torde ha tvingat honom att söka anknytning till den danske envoyén Gröner, och i likhet med Johan Ludvig Hård, som han möjligen känt redan från Skånetiden, underhandlade han om att gå i dansk tjänst. Därav blev dock intet, och ehuru han av danskarna uppbar en mindre penningsumma, torde han under tronföljdsstriden ej ha tillhört unionspartiet. På våren 1743 kommenderades han för övrigt till Västernorrland för att tjänstgöra vid därvarande vargeringsmanskap, som dock ej av bönderna utlämnades.

Under kriget hade de C. fått löjtnantsfullmakt av överbefälhavaren, och denna blev efter freden konfirmerad. Någon förbättring i sina villkor vann han väl genom sitt äktenskap 1743, ty hustrun torde ha medfört åtminstone en mindre förmögenhet. Först 1746 erhöll han dock löjtnants indelning och blev 1748 kapten. Under åren 1746—49 tjänstgjorde han vid garnisonen i Helsingfors och 1748—51 vid fästningsbygget i Sveaborg, där han ofta gjorde majorstjänst och en tid förde befälet över kommenderingen. Här förvärvade han även insikter och erfarenheter i intendenturen och fortifikationen.

I juli 1751 valdes de C. enhälligt till regementsfullmäktig vid den då sammanträdande riksdagen, där hans slakt naturaliserades och introducerades på riddarhuset. Kort därpå caput efter faderns död, bevistade han även 1755—56 års riksdag. Någon större roll torde han ej ha spelat på riddarhuset. Men han visste att skaffa sig inflytelserika vänner, som pådrevo hans befordran.

de C: s storhetstid kan sägas ta sin början i och med det pommerska krigets utbrott. Han kommenderades på sommaren 1757, sedan han några år tidigare befordrats till major i armén, att ad interim tjänstgöra som överstelöjtnant vid sitt regemente. Med en del av detta blev han vinddriven till Swinemiinde men tog sig över Usedom fram till Anklam. Vid jultiden 1757 förflyttades han till Västerbottens regemente, som låg i Demmin. Här förde han under stadens belägring befälet över två bastioner och måste vid dess uppgivande (1 jan. 1758) göra ett vanskligt återtåg, enligt hans egen uppgift det svåraste han upplevat. Den stränga kölden gjorde även vinterkvarteren, som intogos på Rügen, mycket besvärliga. I juni flyttade de C. med sina trupper till nya kvarter utanför Stralsund men fick kort därpå bryta upp för att med 400 man följa de vikande preussarna till Gützkow, varifrån han utsatte posteringar vid Peene. Sedan armén sammandragits vid Loitz, fick de C. förena sina trupper med huvudhären och följde denna på marschen in i Preussen. Den 21 sept. fick han befälet över staden Fehrbellin och trupperna däromkring, dock under general Per Kallings överkommando. Några dagar därefter (26 sept.) sändes han ut på furagering under betäckning av överstelöjtnant K. E. Silfverhielm. Denne blev dock av preussarna fördriven, men de C. lyckades »genom sin goda disposition och contenance» återkomma till Fehrbellin utan att förlora mer än en man och en häst. Striden — vid byn Tarmow — var den första av större vikt under kriget. Två dagar efteråt angreps de C, vars styrka utgjorde två bataljoner eller 800 man, av general Wedel med 5—6,000 preussare. Ehuru staden Fehrbellin på bästa möjliga sätt befästs, kunde den ej i längden försvaras, men de C. drog sig endast steg för steg tillbaka under svåra gatustrider med stora förluster på båda sidor. Även sedan svenskarna kommit ur staden, höll de C. ut vid bron över floden Rhin, till dess förstärkningar anlände, då Wedel slog till reträtt och den viktiga ställningen var räddad. I Sverige väckte den vackra segern jubel, och överbefälhavaren, general G. D. Hamilton, anmälde de C. till befordran men vågade av fruktan för prejudioe ej själv belöna honom.

Trots framgången måste svenskarna snart draga sig tillbaka, de C. blev därvid med sin till en bataljon reducerade styrka placerad först i Torgelow och sedan som kommendant i Uckermünde, där han trots häftiga anfall höll ut i en månad. Ett utfall mot Eggezin ledde dock ej till avsett resultat. Den 1 dec. förenade sig de C. med huvudhären, sändes därpå att bevaka floden Recknitz men måste 1 jan. 1759 vika och förena sig med huvudarmén, sedan fienden genom förräderi kommit i besittning av Damgarten. Då det senare visade sig, att fienden undvek drabbning, gick de C. i vinterkvarter på Rugen. Sommaren 1759 låg han till större delen j garnison i Greifswald men fick i aug. förena sig med armén och deltog i striden vid Werbelow (30 sept.), där preussarna slogos tillbaka. Efter svenskarnas nya reträtt över Peene blev han placerad vid Damgarten. I mitten av jan. 1760 gingo preussarna under general Manteuffel över Peene. de C. förenade sig då med huvudhären, som åter förgäves sökte strid med fienden, följde med till Anklam, där Manteuffel blev fången, och förlades sedan i Loitz för att bevaka Peene. Först i aug. började fälttåget på nytt, och kort därpå ankom riksdagskallelsen. Denna försatte de C. i en obehaglig situation. Han var huvudman för sin ätt, två regementen (Öster- och Västerbottens) hedrade honom med val till fullmäktig, och han hade viktiga egna angelägenheter att bevaka. De gällde framför allt hans befordran, som trots hans förtjänster ej blivit lysande. Redan. 1 sept. 1758 hade de C. sökt överstelöjtnantsbeställningen vid Österbottens regemente men förbigicks, avspisad med svärdsorden. Den 11 jan. 1759 begärde han därför att få resa hem, åberopande, att hans kompani enligt kontrakt ej kimde kommenderas utom landet. Han skildes ogärna från hären men ansåg sig som en fattig man böra tänka på sina efterkommande och i tid »poussera sina förmåner». Överbefälhavaren J. A. Lantingshausen sökte lugna honom, men de C. ingick då till K. M:t med en skarp skrivelse (av 21 febr.), däri han påminde om att han blott vore kommenderad ad interim och lät förstå, att »den i själatåget liggande tävlan» inom armén ej kunde annat än bli lidande på att förtjänst ej följdes av befordran. Regeringen vågade dock ej utnämna de C. utom tur. På hösten 1759 fick han visserligen en överstelöjtnants fullmakt, men en förnyad inlaga (av 24 dec.) kunde ej förskaffa honom tur i hans nya grad (31 jan. 1760). En anhållan om överstelöjtnantsbeställningen vid Savolax' regemente (11 maj) lämnades också obeaktad. Ja, ej ens majorsindelningen vid Östgöta infanteri lyckades han vinna.

De lidna motgångarna föranledde de C. att 3 sept. 1760 begära permission för riksdagen, och Lantingshausen hade redan utskrivit och undertecknat hans pass (10 sept.), då han ändrade sig och till all lycka stannade vid armén, som då befann sig vid Uckerlinjen. Här blev han (3 okt.) vid Pasewalk angripen av general Werner med 5,000 man men försvarade sig i sju timmar, varpå fienden under skydd av mörkret återtågade. de C. sändes nu till Klempenow för att indriva kontributioner, oroades där på nytt av Werner, som dock ej anföll, och förlades slutligen med två bataljoner vid Loitz för att bevaka floden Peene mellan Meyenkrebs och Gützkow.

Under 1761 års fälttåg deltog de C. under B. O. Stackelbergs befäl i striden vid Neubrandenburg, förde förtruppen under den framryckning, som tvang Belling att uppge sitt angrepp på Treptow (29 aug.) och förlades därpå i sistnämnda stad. Under den följande marschen till Boldekow förde han arriärgardet men sändes kort därpå med förtrupperna fram mot fienden, som han vid Janow fördrev över Tollense (4 sept.). Därefter besatte han passet vid Klempenow, där han indrev restantier, och marscherade sedan över Gützkow och Loitz till Demmin, där han i två månader höll ut under en mycket ansträngande vakthållning. Vinterkvarteren togos i början av dec. vid Greifswald. Kort därpå inföll Belling i svenska Pommern, och de C. gick honom efter order till mötes, hoppades kunna kringränna preussarna vid Rustow men måste se dem undkomma. Nu fick han order att understödja den av svenskarna igångsatta offensiven genom anfall på Demmin, som intogs. Preussarna lyckades dock draga sig tillbaka. Kort efteråt, de sista dagarna i dec, fick de C. som förde befälet mellan Loitz och Tribsees, upprätta förbindelse med J. M. Sprengtporten i Malchin, och då denne kringrändes, gav Augustin Ehrensvärd de C. befälet över förtrupperna med order att anfalla. Genom trånga defiléer och förbi det av preussarna antända Neukalden ryckte de C. till angrepp, var ständigt själv i spetsen och stormade slutligen med fälld bajonett den höjd, där fienden befann sig. Preussarna skola inför denna tapperhet ha utbrustit: »Sie sind teuffel und keine menschen!» samt flytt, de C. stannade därpå på slagfältet, tills Ehrensvärd passerat, och bildade först eftertruppen och sedan förtruppen vid tåget mot Malchin. Sedan Sprengtporten befriats och svenskarna återtågat, placerades de C. åter vid Demmin men flyttades senare till Loitz. Efter freden, som kort därpå slöts, stannade han ännu sommaren över med sina trupper i Pommern.

Efter en snabb överresa nådde de C. 10 aug. 1762 Stockholm, anförde västerbottningarna vid en exercis inför kungaparet och tog 26 aug. avsked av sin trupp. Obestridligen en av krigets främsta hjältar, fick han mottaga vackra bevis på sina landsmäns erkänsla. Sedan han redan i dec. 1761 belönats med en livstidspension på 400 dir smt, förskaffade honom ett energiskt ingripande från ständerna äntligen överstelöjtnantstjänsten vid Södermanlands regemente. Ett villkor för denna befordran var erläggandet av ett ackord, som översteg de C: s tillgångar, men den behövliga summan, 16,000 dlr kmt, överräcktes till honom av några borgare vid en fest på källaren Gyllene Freden.

Om de följande åren av de C: s liv är föga känt. Han hade fortfarande förbindelser på riksdagarna och befordrades av både hattar och mössor men spelade som politiker föga roll, ehuru han bevistade frihetstidens tre sista riksdagar. Redan 1764 hade han flyttat över till Finland, där han sedan stannade, först som överstelöjtnant vid Tavastehus' och sedan som chef för Björneborgs regemente. För detta betydde de C: s översteutnämning ett verkligt systemskifte. Frihetstidens missbruk och självsvåld bekämpades, den länge försummade exercisen pådrevs genom en order, att soldaterna skulle låta öva sig på helgdagseftermiddagarna, »så kärt dem annars är att slippa prygel», och regementet erhöll en musikkår. Överhuvud verkade de C. under, sin korta överstetid med kraft och framgång för att höja regementet ur det förnedringstillstånd, vari det tidigare befunnit sig. Dessa år voro emellertid även fyllda av enskilda bekymmer, ej minst av ekonomisk art. de C:s av den långa vistelsen i norra Finland redan tidigare försvagade hälsa rubbades ytterligare av en svår förkylning, som han ådrog sig vid generalmönstringen med Tavastehus' regemente 1767 och som även efterlämnade en besvärande heshet. Hustruns förmögenhet hade gått åt under kriget, då han väl steg i grad men ej i lön och fälttraktamentenas värde reducerades till hälften och därunder genom penningvärdets fall. Vistelsen vid riksdagarna ådrog honom stora skulder, och även om dessa i framtiden kunde betalas med den väntade ackordsumman, skulle han och hans efterlevande ändå till sist ställas på bar backe.

I vad mån dessa svårigheter skärpt eller orsakat de C:s missnöje med de bestående förhållandena kan ej avgöras. Visst är, att han redan tidigt närmat sig Gustav III. Han tog en viktig del i bildandet av den rojalistiska klubben Svenska Botten och blev efter J. M. Sprengtporten en av dennas inflytelserikaste ledare. Den 29 jan. 1772 yrkade han på riddarhuset, att adeln mot de ofrälse stånden skulle begära konungens beskydd för lag och privilegier. Sprengtporten understödde förslaget, som dock ej antogs. Om det än torde vara för mycket sagt, att de C. var själen i revolutionsföretaget, är det dock säkert, att han var den förste, som, redan i juni, erhöll Sprengtportens fulla förtroende rörande den planerade statsvälvningen. Han hörde också till de officerare, som under den sista tiden mest omgåvo konungen, och var utsedd att med sina vänner inom armén och borgerskapets kavalleri möta Sprengtporten och finnarna vid Erstavik. Då omständigheterna gjorde det nödvändigt för konungen att improvisera statskuppen och underrättelser om den hotande faran nådde rådet, sökte detta också i första hand försäkra sig om de C:s person men misslyckades, de C. kunde alltså följa konungen 19 aug. Medan konungen i slottets rapportsal tog ed av gardesofficerarna, sändes han upp i rådsförmaket, där han anmodade rådet att stanna och avvakta konungens ankomst. Då rådet därpå in corpore sökte komma ut ur stora rådssaien, hindrade de C. detta men vägrade att inför rådsprotokollet meddela sina order. Själva arresteringen tog han emellertid ej någon del i.

Statsvälvningen, som fyllde de C. med stor glädje, skaffade honom en generalmajorsfullmakt, ett friherrebrev och ett kornmendörskors. Han hoppades, att den svenska militären nu skulle återfå sin gamla »lustre», tyvärr vid en tidpunkt, då hans egna nedsatta krafter alltmer hänvisade honom till att taga avsked. Trots sin svaga hälsa — även andtäppa tillstötte nu — utsatte han sig dock under hösten 1772 för nya »fatiguer», då han sändes att biträda Augustin Ehrensvärd vid överbefälet i Finland och efter dennes död på hösten 1772 övertog befälet över trupperna i Lovisa med omnejd. Här var han nitiskt verksam för att ordna allt i händelse av ett krig med Ryssland och även att skaffa underrättelser om eventuella krigsrörelser på andra sidan gränsen. Samtidigt hade han också sina plikter som regementschef att tänka på och sökte jämväl betrygga de sinas framtid. Mitt under dessa arbeten och omsorger bortrycktes han av döden.

de C. var först och främst militär. Sitt yrke kände och älskade han, och han utövade det efter allt att döma lika samvetsgrant och framgångsrikt på ämbetsrummet och exercisplatsen som i fält, där han ofta mottog de svåraste uppdragen. Personligen tapper, djärv i offensiven och uthållig i försvaret, tillvann han sig både vänners och fienders aktning och beundran. Ehuru han med styrka hävdade sina egna rättmätiga intressen framför allt i befordringsfrågor, visste han dock att i det avgörande ögonblicket sätta fosterlandets väl över sin personliga fördel. I sitt tidevarvs partistrider har han synbarligen varit föga invecklad och icke heller mycket fläckad av dess lyten. Med sina utpräglade militära intressen förenade de C. en obestridlig allmänbildning. Hans brev och de spillror av hans memoarer, som bevarats till våra dagar, präglas av en vårdad stil, god iakttagelseförmåga och skildringskonst, liksom de även bära. vittne om hans nobla, redbara och försynta karaktär.

Bj. Beckman.


Svenskt biografiskt lexikon